Varför Israel INTE är en apartheidstat

Denna sidan visar att apartheid-anklagelsen är falsk och illasinnad.

Definition av apartheid

Svenska Nationalencyklopedin definierar apartheids mål ”att befolkningen skulle separeras totalt efter s.k. rastillhörighet… att upprätthålla ett tillstånd där en ras har ett dominerande inflytande över en annan ras”. ”Endast vita sydafrikaner hade rösträtt” och ”kvalificerade arbeten och arbetsledning (gavs endast) åt vita”. Apartheid innebar att staten ”förbjöd äktenskap och allt sexuellt umgänge mellan vita och andra sydafrikaner”. 

I Israel-Palestinakonflikten används anklagelsen om apartheid för att demonisera världens enda judiska stat. Denna sidan visar att apartheid-anklagelsen är falsk och illasinnad.

Artikeln publicerades 30 juni 2021. 

Vad betyder apartheid?

Ordet apartheid kommer från afrikaans och betyder «åtskildhet». I Mellanöstern har alla arabiska länder, liksom Västbanken och Hamas-regimen på Gazaremsan, olika grad av apartheid-liknande tillstånd. Den palestinska självstyrande myndigheten har, till exempel, dödsstraff för dem som säljer egendom till judar. Hamas har nazistinspirerade stadgar som uppmanar till dråp på judar.

Trots systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna och religiös intolerans i Mellanöstern, är det bara den judiska staten som blir utsatt for demonisering med apartheid-stämpel. Det sker trots att Israel ger större frihet och bättre levnadsstandard till sin arabiska minoritet än den araberna har som minoritet i de allra flesta andra länder. Araber som är israeliska medborgare har politisk frihet och en levnadsstandard som alla deras arabiska bröder och systrar i andra länder bara kan drömma om (utom de som är oljeshejker). Trots allt som Israel, rätt eller fel, anklagas för att ha orsakat palestinierna på Västbanken och Gazaremsan, ligger de på samma nivå vad gäller levnadsvillkor (Human Development Index) och lyckoindex som sina arabiska släktingar i grannländerna.

Judarna har varit en förföljd och undertryckt minoritet i arabiska länder i över 1300 år. Erfarenheterna uppmuntrar inte till upprepning. Nästan alla judar har flytt från de arabiska områdena (och i hög grad från resten av det muslimska området också), och nästan ingen kan tänka sig att flytta tillbaka, med tanke på de svåra villkor som alla slags minoriteter har där. Israel är det enda lilla, lilla område som judarna har. Då är det mycket rimligt, och absolut inte rasistiskt, att judarna ser till att få behålla majoriteten i Israel. Israel är inte en apartheid-stat. En sådan anklagelse är demoniserande mot Israel, oavsett om den kommer från Human Rights Watch , från teologen Anna Karin Hammar, vänstertidskriften ETC eller kommunistiska Proletären.

”Det går en direkt linje mellan rätten som det judiska folket har till ett hemland och att känna sig trygg och fri utan diskriminering och förföljelse, och rätten för afrikanska amerikaner till att rösta och ha rätt till samma skydd av lagen. Detta är enligt min mening oskiljaktigt.” Barack Obama, 2015.

Röda Korset: Inte apartheid i Israel

– Röda Korset känner mycket väl till regimen som styrde Sydafrika under apartheidperioden, och vi svarar alla dem som anklagar Israel för det samma: Nej, det är ingen apartheid i Israel. Det är inte någon regim som tror på en överlägsen ras eller som förvägrar en speciell grupp människor grundläggande mänskliga rättigheter på grund av deras påstådda underlägsenhet. Det är en blodig nationell konflikt, där det mest framträdande och tragiska är en lång ockupation. Men det är inte någon apartheid, sa schweiziska Jacques De Maio, som ledde Den internationella Röda Kors-kommittén i Israel och i de palestinska självstyrande myndigheterna, år 2017.

De som anklagar Israel för apartheid gör det inte för att uppnå en bättre fredslösning, utan för att isolera Israel internationellt och eliminera landet genom sanktioner. Det judiska folket minns att för varje försök att utrota dem, antingen det var inkvisitionen eller Holocaust, så startade man kampanjer för att delegitimera dem.

”Israel är inte en apartheidstat och kommer aldrig att bli det, även om palestinierna fortsätter att vägra fred. De som anklagar Israel för apartheid är delaktiga i det tredje och kanske sista steget i kampen för att förstöra nationen. De begår dessutom en grov orätt mot de millioner av amerikanare och sydafrikaner som har varit offer för verkliga apartheid-systemet,” skriver Michael Oren, historiker, författare, tidigare Knesset-medlem och Israels tidigare ambassadör i USA.

”Ni har palestinier boende i Israel med fulla politiska rättigheter, och ni har inga diskriminerande lagar mot dem, som att inte låta dem simma vid vissa stränder eller något liknande. Jag menar att det är orättvist att kalla Israel för en apartheidstat.” Frederik Willem de Klerk, tilldelades Nobels fredspris för avvecklingen av apartheid.

Human Rights Watch, Israel och apartheid

I april 2021 kom Human Rights Watch (HRW) med en rapport där Israel anklagas för apartheid. (Läs MIFF:s faktakontroll av rapporten.) Rapporten försöker framställa det som rasistiskt, att Israel har lagar som tillförsäkrar judar från hela världen medborgarskap. Det är inget nytt att HRW demoniserar Israel. HRW var aktiva på Durban-konferensen redan 2001, då deltagarna uppmuntrades till ”fullständig internationell isolering av Israel som en apartheidstat”. HRW har også ständigt kommit med anklagelser om ”krigsförbrytelser”.

År 2009 fick detta HRW:s grundare, Robert L. Bernstein, att reagera. Israel är ett öppet samhälle med möjlighet till intern kritik, och har därmed förmåga att korrigera sig själv. De arabiska grannländerna är i hög grad brutala, slutna, auktoritära samhällen, som i mycket liten grad tillåter intern kritik. Trots detta får Israel mycket mer kritik än sina grannar från internationella organisationer, skrev Bernstein i New York Times.

– Hamas och Hizbollah stöds av Irans regering, som öppet har deklarerat sin önskan om, inte bare att förstöra Israel, men att döda judar överallt, skrev Bernstein. HRW:s ledare vet att Hamas och Hizbollah väljer att föra krig från tättbefolkade områden, och med vilja göra bostadsområden till krigszoner. De vet att allt mer och bättre vapen strömmar in till Gazaremsan och Libanon. De vet att dessa militanta grupperna fråntar palestinierna varje chans till en fredlig framtid. Ändå väljer de att kritisera Israel.

Genom att utvidga definitionen av apartheid så mycket att det drabbar Israel, kan nästan alla länder i världen bli stämplade som apartheid. Se 5 minuters förklaring av Daniel Pomerantz i Honest Reporting.

Jämförelse Apartheid Sydafrika och Israel

En enkel jämförelse mellan apartheidregimen i Sydafrika och Israel visar att det inte finns någon grund för anklagelsen om att Israel skulle vara en apartheidstat.

APARTHEID SYDAFRIKA

ISRAEL

Den vita minoriteten förvägrade den svarta majoriteten av sydafrikaner medborgarskap och rösträtt.
Sydafrikas första grundlag slog fast att landet skall styras av ett parlament med bara vita representanter.

Den judiska majoriteten i staten Israel ger den arabiska minoriteten (ca. 20 procent) fulla rättigheter som medborgare, rösträtt och representanter i parlament och regering.
Araberna har egna partier och är också representerade i andra partier.

Apartheid var ett politiskt och ekonomiskt system där vita förtryckte människor med andra hudfärger.
Alla sydafrikaner blev klassificerade efter fyra rase: Vita, indier, färgade eller svarta.

Den judiska majoriteten i Israel kommer från helt olika delar av världen, och har alla olika hudfärger, inklusive svarta. De flesta judarna i Israel har rötter i orientaliska länder.
Israeliska medborgare blir inte klassificerade efter ras, men efter religion.

Den vita minoriteten gjorde allt för att förhindra att de svarte engagerade sig politiskt i organisationer och föreningar.
En lag från 1913 nekade svarta att äga mark.

Den arabiska minoriteten har organisationsfrihet och yttrandefrihet, trots att flera av dem öppet sympatiserar med Israels fiender.
Den arabiska minoriteten kan fritt köpa och äga mark.
(Palestinska myndigheter, har emellertid, dödsstraff eller livstid för försäljning av egendom till judar.)

Äktenskap och sexuella förhållanden mellan människor av olika raser var förbjudna.

Israelsk lagstiftning lägger inget hinder för äktenskap och sexuella förhållanden mellan judar och arabiska medborgare. (Under den andra intifadan infördes restriktioner för familjåterförening för palestinier på Västbanken och Gazaremsan.)

Apartheidregimen hade lagar som gjorde det nästan omöjligt för icke-vita att få högre utbildning.

Araber i Israel har rätt till högre utbildning, och är överrepresenterade i vissa yrken.
Diskriminering förekommer helt säkert, men situationen för minoriteten i Israel är bättre än till exempel i Frankrike och Storbritannien [Iran förvägrar t. ex. baha’ier all högre utbildning.]

En lag från 1950 gav apartheidregimen möjlighet att arrestera alla som var misstänkt för att vara ”kommunist” på obestämd tid.

Israel har ett välfungerande rättssystem som arbetar aktivt för att säkra de politiska
rättigheterna för minoriteter.
Israel har tillåtit arabiska Knesset-representanter att komma med fientliga uttalanden mot sin egen stat och stora islamiska demonstrationer.

Lagar från 1913 och 1926 reserverade många arbeten i statsadministrationen för vita, och säkrade att icke-vite skulle få sämre betalt än vita.

Den arabiska minoriteten i Israel deltar på lika villkor i arbetslivet, med några begränsningar för dem som inte har säkerhetsklarering (eftersom de frivilligt har valt att vägra militärtjänst).

Apartheidregimen begränsade de svartas rörelsefrihet kraftigt.

Araber i Israel har generellt full rörelsefrihet. Å andra sidan har judar i flera år känt sig otrygga att resa in i arabiska städer i Israel.

Jämförelsen Apartheid Sydafrika och palestinierna på Västbanken och Gaza

Den svarta majoriteten i Sydafrika kämpade i allmänhet inte för att förstöra Sydafrika som land, men bare för avveckling av apartheid-regimen som vägrade majoriteten rösträtt i landet.

En stor andel palestinier på Västbanken och Gaza-remsan anser inte att Israel har rett att existera som en judisk stat.
Detta återspeglas särskilt i den stora uppslutningen för den rasistiska terrorrörelsen Hamas. Fatah accepterar inte heller Israels judiska identitet.

Delar av anti-apartheidrörelsen använde våld, men vägen till en lösning kom sedan Mandela hade jobbat i många år för icke-våld och sökte förhandlingar. Sydafrika var aldrig i närheten av att stå inför samma hot som Israel står inför från palestinska terrorgrupper, Iran och fientliga arabiska länder.

En del palestinska rörelser använder våld och terror som huvudstrategi, och de palestinska självstyrande myndigheterna har inte visat vilja att stoppa detta. Deras krig mot Israel stöttas militärt och ekonomiskt av Iran och fientliga arabiska länder. Palestinska myndigheter har også vägrat att förhandla sedan 2014.

Apartheidregimen genomförde rasåtskillnad på stränder, offentliga toaletter och parkbänkar.

Våldsamma uppror (intifador) har tvingat Israel till att införa olika restriktioner för palestinierna, som vägspärrar och säkerhetsbarriären. Israel bygger också egna vägar för israeler, på grund av angrepp mot fordon. Åtgärderna beror inte på rasåtskillnad.

Apartheidregimen lade stora hinder för de svartas utbildning.

Palestinierna på Västbanken och Gazaremsan har ofta långt högre utbildning än araber i grannländerna. Redan på 1980-talet fick palestinska ungdomar mer utbildning än ungdomar i Storbritannien.
Utbildningen är i hög grad finansierad av FN. PA driver sina egna skolor. De senaste decennierna har palestinska myndigheter missbrukat sin frihet till att främja jihad, våld och martyrdöd i skolböckerna.

Den svarta majoriteten i Sydafrika kunde bara drömma om självstyrande områden eller civil administration.

De allra flesta palestinierna på Västbanken och Gaza-remsan
har varit under de palestinska självstyrande myndigheternas civila kontroll sedan mitten av 1990-talet.

De svarta i Sydafrika hade inte rösträtt.

Palestinierna på Västbanken och Gaza-remsan har rösträtt i valet till de palestinska självstyrande myndigheterna. För att det skulle vara aktuellt med rösträtt i Israel, skulle det kräva en annektering av de ockuperade områdena.

Apartheid-regimen begränsade de svartas rörelsefrihet kraftigt.

Israelska kontrollstationer och vägspärrar hindrar palestiniernas rörelsefrihet, men räddar samtidig en mängd människoliv. Ofta blir självmordsterrorister och andra militanta palestinier stoppade i dessa kontroller.
Jfr. flygplatskontroller.

”Anklagelsen om att Israel är en apartheidstat är falsk och illasinnad, som förhindrar fred och harmoni, mer än vad den främjar den. (…) Här finns det heller ingen önskan om att upprätthålla en institutionaliserad regim av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp.” Sydafrikanska juristen och domaren Richard Goldstone i New York Times i 2011.

Israel och apartheid

Förtalskampanjen av Israel som apartheidstat började under det kalla kriget, och finansierades av kommunisterna. En huvudavsikt med kommuniststaternas anti-israelska kampanjer var att bygga allianser med arabiska länder. Många föreställningar som därefter har spridit sig runt omkring i världen började i den ideologiske grytan av kommunism, arabisk nationalism och islamism: Sionism är rasism, sionism är lika med imperialism, Israel er USA:s vakthund i Mellanöstern, sionism främjar antisemitism och sionism är det samma som sydafrikansk apartheid. Alla dessa anklagelser har sin historia i det kalla kriget.

Historien om apartheid-anklagelsen mot Israel

1975 utgav den kommunistisk ukrainska staten en officiell publikation med titeln Sionism och Apartheid. Västliga akademiker som besökte kommunistländerna, kom tillbaka med egna eller andras skrifter som var fulla av demonisering av Israel och sionismen. Boken Sionism, imperialism och rasism, utgiven 1979, innehöll ett kapitel av Fayez Sayegh där det bland annat hävdades: “Detta århundradet har varit vittne till tre perfekta rasismer: Arisk eller nazistisk rasism, sionistisk rasism och apartheidrasism.”

Förtalskampanjen mot Israel fick ett kraftigt uppsving när FN:s generalförsamling 1975 antog en resolution som jämställde sionism med rasism. (FN drog tillbaka beslutet 1991.) Nästa uppsving kom 2001. Under FN:s konferens mot rasism i Durban i Sydafrika tog en rad organisationer tillfället att starta en global kampanj mot Israel som en “rasistisk apartheidstat”. Konferensen blev missbrukat av några med en anti-israelisk agenda som gjorde det till en antisemitisk händelse, sa Sydafrikas dåvarande vice utrikesminister Aziz Pahad. Mary Robinson, tidigare president på Irland, sa att det var en väldig antisemitisk atmosfär på Durban-konferensen.

Dubbel standard mot Israel

Israel har handelsförbindelse med Sydafrika, därför är Israel en apartheidstat, var ett av argumenten som användes på 1970-talet. Problemet, då som nu, var emellertid att man använde en regel för Israel och en annan for alla andra. En amerikansk undersökning som gjordes 1976 visade att 24 afrikanska stater regerade av svarta hade handelsförbindelser med Sydafrika, direkt eller indirekt. Dessutom handlade de flesta arabiska och kommunistiska länder med Sydafrika. Saudiarabien exporterade olja för många millioner kronor. Även Sverige, Norge och Danmark handlade med Sydafrika, och Frankrike var deras största vapenleverantör. Sveriges export med apartheidregimen mer än fördubblades från 1960 till 1970. Så var det alltså då, men ingen satte likhetstecken mellan Saudiarabien och apartheid, Frankrike och apartheid eller Sverige och apartheid. Även på 1970-talet var det bara Israel som blev utsedd till syndabock.

Apartheid och antisemitism

I maj 2021 slog demokratiska kongressmedlemmar i USA fast att apartheidanklagelser mot Israel “är antisemitiska och att de bidrar till ett klimat som är fientligt mot många judar”. Den norska rapporten från Centrum för studier av förintelsen och livsåskådningsminoriteter om antisemitism från 2012 visade en klar koppling mellan uppfattningar om konflikten mellan Israel och palestinierna och uppfattningar om judar i allmänhet. Graden av antisemitism är störst bland de som stöder palestinierna mest. Hälften av dem som stöder radikala, propalestinska ståndpunkter, har antisemitiska, till viss del starkt antisemitiska åsikter. Bland dem som stöder palestinskvänliga uppfattningar är det 1 av 4 som uppvisar olika grader av antisemitism.

”Jag representerar mig själv som en muslimsk arab som bor i Israel, som en liberal och fri tjej i motsättning till andra arabiska tjejer som bor i arabiska länder och inte har de mänskliga rättigheterna som jag har, som yttrandefrihet och värdighet. (…) Det finns folk som uppmanar till att bojkotta oss och säger att det är apartheid i Israel, men jag försöker att visa Israel som ett land som är annorlunda än vad de tror.” Bushra Khalilieh

«Anklagelser om apartheid-vägar»

Fram till att palestinierna startade sin första intifada i slutet av 1987, kunde invånarna i Israel, på Västbanken och Gazaremsan i princip resa fritt i hela området utan någon kontroll. Första gången området var avstängt, var då Arafat framträdde i radio Monte Carlo (en förr mycket använd radiostation) och uppmanade alla palestinier på Västbanken och Gaza att knivmörda israeler, och flera följde hans uppmaning.

Efter Osloavtalen togs säkerhetsåtgärderna gradvis bort. Strax innan den andra intifadan startade i september 2000 var situationen så här (beskrivet av Hirsch Goodman i Jerusalem Report): Nästan var femte bil han mötte de fyra gångerna han varje vecka körde mellan Tel Aviv och Jerusalem, hade palestinska skyltar. Kanske en av femtio var från Jordanien. På kasinot i Jeriko fanns det en kosher restaurang. Tiotusentals israeler handlade utan fruktan i Jenin, Nablus, Tul Karm och Gamla staden i Jerusalem, särskilt på sabbaten. Restauranger i Betlehem och Ramallah var fulla av israeler. Och det var ”inne” i Israel att ligga på stranden i Gaza under weekenden. Väl över 100 000 palestinier arbetade i Israel varje dag. Kontrollen var mycket enklare än vad den behövde vara sedan.

Terrorn tog fart på allvar 2001 och 2002. Som mest handlade det om över hundra terrordödade israeler i månaden, och trenden var ökande. Det var klart att Arafat stödde terrorn. Inte något samhälle kan leva med en sådan situation. Israel hade då två val: Antingen kapitulera (till exempel genom att acceptera ”rätten att återvända”) eller genomföra ett system med säkerhetsåtgärder som stängda vägar för palestinier och säkerhetsbarriär. Åtgärderna utgör ett system som tillsammans har uträttat det experter sa var omöjligt: Stoppa självmordsbombare och andra terrorister.

Men majoriteten av israelerna, från premiärministern och ner, ser fram mot den dagen då de åter kan handla fritt på de palestinska områdena och palestinierna resa fritt i Israel. Var enda åtgärd som anklagas för apartheid är en ren säkerhetsåtgärd, som man egentlig inte önskar.

Nelson Mandela og apartheid

Den mest kända motståndskämpen mot apartheid i Sydafrika var Nelson Mandela (1918–2013). År 1994 blev han Sydafrikas första svarta president, den första som valdes i fria val bland alla landets invånare. Mandela satt i fängelse under 27 år. Efter att han blev frisläppt 1990, såg man slutet på apartheidregimen i Sydafrika.

Apartheid och Nelson Mandela

Ett viktigt krav för ANC och Nelson Mandela var att de svarta i Sydafrika skulle få rösträtt. Apartheidregimen vägrade att ge de svarte det. ”Mandela blev flera gånger arresterad och ställd inför rätta för sin aktivitet i ANC. 1956 blev han åtalad för högförräderi, men sedan frikänd. 1962 blev han dömd till fängelse för att ha rest till utlandet olovligt,” skriver FN-sambandet.

Apartheidregimen dömde Nelson Mandela till livstids fängelse 1964. De första åren satt han i fängslet på Robben Island, en fängelseö som ligger utanför Cape Town. Efter att Mandela släpptes från fångenskap 1990, förhandlade han fram ett avtal för att avveckla apartheidregimen. 1993 blev Mandela tilldelat Nobels fredspris tillsammans med Frederik Willem de Klerk, Sydafrikas dåvarande president.

Apartheid i Sydafrika

Redan innan apartheid blev institutionaliserat i Sydafrika (Population Registration Act fra 1950) fanns rasdiskriminerande lagar. Flera av de rassegmenterande åtgärderna var ett arv från kolonialtiden under holländare och britter. 1910 fick Sydafrika nominell oavhängighet från Storbritannien, och redan 1913 blev det infört en lag som starkt begränsade de svartas rättigheter till egendom. Apartheid var namnet som anhängarna till systemet själv gav det 1948.

Vad är apartheid?

”Apartheid var ett politiskt och ekonomiskt system baserat på folks hudfärg. Mellan 1948 och 1994 gav systemet makt och ekonomiska möjligheter för en liten minoritet vita i Sydafrika – och nästan inga rättigheter till landets svarta majoritet,” skriver Mangus Bjørnsen på Afrika.no.

Apartheid fakta

Några fakta om apartheid: 2002 blev apartheid definerat av Rom-statuten för Den internationella brottsmålsdomstolen som en förbrytelse mot mänskligheten. Apartheid beskrivs som en förbrytelse som “begås inom ramen för en institutionaliserad regim av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över andra rasgrupper eller grupper och begås med intention om att upprätthålla denna regim”.

Jimmy Carter

2006 kom Jimmy Carter (USA:s president 1977–81) med boken Palestina: Fred, inte apartheid. I efterhand preciserade Carter att den “apartheid” som han hävdar sig se på Västbanken inte är av samma typ som den som fanns i Sydafrika. Israels “apartheid” bygger inte på rasism, men på att en minoritet av israeler önskar palestinskt land (judiska bosättningar)”, skrev Jimmy Carter.

B’tselem

B’tselem är en israelsk grupp som grundades 1989. Gruppen är i hög grad finansierad från utlandet, och särskilt av EU och europeiska länder. I januari 2021 startade B’tselem en kampanj som anklagar Israel för att vara en apartheidstat. B’tselems retorik har genom åren blitt mer och mer politiserat, och handlar mindre om att sätta fokus på brott mot mänskliga rättigheter och mer om att delegitimera Israel, skriver NGO Monitor.

Israel Apartheid Week

2005 startade anti-israelska aktivister i Toronto, Canada, en så kallad Israel Apartheid Week. Detta har sidan växt till en internationell årlig kampanj i februari eller mars, där Israel blir demoniserat för att vara en apartheidstat. Israel Apartheid-veckan fokuserar särskilt sin aktivitet mot högskolor och universitet. Målet för aktivisterna är som regel inte att främja en lösning på konflikten, utan att förgöra världens enda judiska stat.