Vad Sverige måste göra

Riksdagen. (Foto: Ankara, Wikimedia Commons)

Sverige måste stödja Israel som ett nationellt hemland för judar

PA:s Basic Law antogs av den palestinska lagstiftande församlingen 1997 och ratificerades av den dåvarande PA-presidenten Yasser Arafat 2002. Sedan dess har lagen genomgått två ändringar.

I inledningen av lagen läser vi om “Palestinas nationella hemland” och “rätten att upprätta en oberoende palestinsk stat, med Jerusalem som huvudstad, under ledning av palestinska befrielseorganisationen [PLO], den enda legitima representanten för det arabiska palestinska folket var de än befinner sig”. Lagen har även sådana här paragrafer:

  • 1: ”Palestina är en del av den större arabvärlden, och det palestinska folket är en del av den arabiska nationen. Arabisk enighet är ett mål som det palestinska folket skall arbeta för att uppnå.”
  • 4: ”1. Islam är Palestinas officiella religion. Respekten för heligheten för religionernas ära skall upprätthållas. 2. Principer för islamisk sharia skall vara den grundläggande källan för lagen. 3. Arabiska skall vara det officiella språket.”

De palestinska ledare som har antagit denna grundläggande lag om Palestina som arabisk och muslimsk stat, avvisar samtidigt bestämt att Israel ska få vara en judisk stat. De kräver erkännande av en arabisk stat nummer 23 och en muslimsk stat nummer 57 (“Staten Palestina” har varit medlem i Islamiska konferensorganisationen sedan 1969), men nekar Israel rätten att vara ett nationellt hemland för judar.

Den 2 februari 2014 upprepade PA:s president Mahmoud Abbas detta i en intervju med New York Times. ”On recognition of Israel as a Jewish state, Mr. Abbas said, ’This is out of the question’.”

En balanserad inställning från Sveriges sida skulle vara att ge stöd till Israel som ett nationellt hemland för judar. “Palestinierna måste inse att Israel kommer att förbli en judisk stat”, sa president Barack Obama när han talade i Jerusalem den 21 mars 2013. Palestinierna måste också höra detta från sina europeiska vänner.

När vi ser hur olika etnisk-religiösa grupper behandlar varandra i arabländer i dag, blir det ännu tydligare än tidigare att judar också behöver en stat där de kan vara i majoritet och försvara sig.

Att stödja Israel som ett nationellt hemland för judar är nära förbundet med att avvisa “rätten att återvända” för miljontals ättlingarna till flyktingar från 1948. Det innebär en acceptans för att demokratin Israel självt kan besluta om sina invandringsregler och förkasta palestiniernas krav, som skulle göra slut på Israel som en stat med judisk majoritet.

MIFF förväntar sig att regeringen

  • klargör för de palestinska och arabiska sidorna att Sverige kräver att Israel ska erkännas som ett nationellt hemland för judar.
  • röstar emot alla förslag om att erkänna en palestinsk stat eller att ta upp Palestina som medlem i nya internationella organisationer så länge palestinierna står fast vid att förkasta Israel som en judisk stat.

Sverige måste avvisa palestiniernas krav på så kallad “rätt att återvända”

Den palestinska myndigheten (PA) kräver att alla ättlingar till flyktingarna 1948 ska ha “rätt att återvända” till sina tidigare hyresrätter och egendomar i det som nu är Israel. Uppskattningar av hur många människor som ska ha denna “rätt” varierar från cirka 5 miljoner upp till 11 miljoner.

PA:s ordförande Mahmoud Abbas betonar att detta krav är oavvisligt. Varje enskild flykting, men även ättling, har en personlig rätt att återvända, hävdar Abbas.

PA har varnat för att palestinier, som har varit registrerade som flyktingar i minst tre generationer, inte kommer att beviljas medborgarskap i en framtida palestinsk stat, inte heller de som har bott på Västbanken och Gazaremsan sedan 1948. På så sätt ska flyktingarnas ättlingar pressas att “återvända” inom Israels gränser.

Om Israel skulle pressas att acceptera en “återkomst” för miljontals palestinier, som aldrig bott inom Israels gränser, skulle det innebära slutet för Israel som stat med judisk majoritet och identitet. Två miljoner av Israels cirka åtta miljoner invånare är redan nu araber.

Alla judiska partier i Knesset är eniga i sitt förkastande av “rätten att återvända”, inklusive de mest vänsterextrema partierna som annars brukar göra långtgående eftergifter till palestinierna. Företrädare för Meretz-partiet har med rätta beskrivit det som ett “nationellt självmord”.

Ingen av de andra flyktinggrupperna från årtiondena efter andra världskriget har beviljats någon rätt till repatriering. Ta Cypern som ett av många exempel. När Turkiet ockuperade norra Cypern 1974 flydde omkring 200 000 grekcyprioter söderut till sina etniska landsmän, medan omkring 50 000 turkcyprioter flydde norrut. År 2004 beslutade FN och EU att de grekcypriotiska flyktingarna inte har någon “rätt att återvända”. Det hade gått för lång tid. Det kan inte finnas några särskilda regler för palestinierna, som flydde 26 år tidigare.

Det är en del av bilden att fler judar har flytt från arabländer, de flesta till Israel, än araber från Israel. Dessa flyende judar, har fått lämna hem och egendomar i arabländerna, utan någon möjlighet att återfå dem.

Kravet på “rätten att återvända” kan ha bidragit mer än något annat till att hindra tidigare fredsförhandlingar, men detta förtigs i Sverige.

Den förra regeringen gav årligen hundratals miljoner kronor till svenska, palestinska och internationella organisationer som överför en dålig situation till nya generationer palestinier och odlar en orealistisk dröm om ”återvändande”.

MIFF förväntar sig att regeringen

  • gör klart för palestinska flyktingar (och deras ättlingar) att de inte har någon ”rätt att återvända”.
  • i allt omnämnande av fredsprocessen poängterar att det arabiska kravet på «rätten att återvända» förhindrar fredsprocessen.
  • stöder Mellanösternprojekt och organisationer som arbetar för både Israel och PA förutsatt att de inte verkar för “rätten att återvända”.
  • i sitt stöd för en “tvåstatslösning” också ställning mot palestinska krav som även vill göra Israel arabiskt och muslimskt. Det mer precist att beskriva den önskade lösningen som ”två stater för två folk”. Detta är hoppet för den stora majoriteten i Israel.
  • protesterar mot PA:s vill förvägra 1948 års ättlingarna medborgarskap i den palestinska staten.

Sverige måste pressa PA att stoppa indoktrinering till hat och hyllningar av mord på civila i skolor och officiella medier

Under åren av israelisk civil förvaltning av palestinska byar och städer i Gaza och på Västbanken (1967–1994) var läroplanerna i områdena egyptiska och jordanska. Israel tog dock bort ord och fraser som var antisemitiska eller uppmuntrade till våld.

Efter ett klagomål från Jordanien och Egypten, som hävdade att Israel ändrade läroplanen i strid med Genèvekonventionen, avgjorde en FN-utredning till Israels fördel. FN ansåg att Israel hade rätt att stryka ord och fraser som var fientliga och föraktfulla mot judar och Israel.

Sedan palestinierna fick självstyre i mitten av 1990-talet, tog de över skolorna på Västbanken och Gaza. År 1998 ersattes de jordanska och egyptiska skolböckerna av böcker utgivna av det palestinska utbildningsministeriet. Genom Oslo II-avtalet hade både israelerna och palestinierna åtagit sig att använda skolsystemet för att minska fientliga bilder, och man förväntade sig att de nya skolböckerna skulle återspegla “Osloavtalens anda”. Men det var inte så det blev.

Samma år sattes internationellt fokus på hur PA systematiskt bröt sina löften om läroplanen. Detta ledde till att flera länder stoppade eller satte villkor för stöd till skolböckerna hösten 2000.

Internationella påtryckningar för att tvinga PA att förbättra sina skolböcker hade inledningsvis en positiv effekt. Detta visar att externa reaktioner kan ha en god effekt.

Men tyvärr har den övergripande hatpropagandan i det palestinska samhället inte minskat.

Vi utgår från att det svenska motivet för att hålla tyst om denna del av den palestinska verkligheten är rädsla för att den politiska processen mot en palestinsk stat skulle spåra ur om den konfronteras med fakta. Men konsekvensen av att sopa frågan under mattan under de senaste 20 åren, är att grunden för fredlig samexistens mellan israeler och palestinier har undergrävts.

PA:s skolböcker bidrar till delegitimering och demonisering av Israel, bygger upp fientliga bilder och argument för användning av våld, istället för fred och försoning.

MIFF förväntar sig att regeringen ska vara klar och tydlig i sina fördömanden när exempel på indoktrinering i hat och hyllningar till dödandet av civila avslöjas i PA:s officiella kanaler. Regeringen måste sätta ekonomisk press på PA att starta fredsundervisning i skolorna.

Sverige måste pressa PA att avveckla sitt stegrande belöningssystem för dömda terrorister

PA har ett vansinnigt, stegrande system för att belöna dömda terrorister i israeliska fängelser. Dömda terrorister som frigavs av Israel blir också belönats med stora summor pengar, efter att de släppts.

Det belopp som PA avsatte i 2018 års budget för löner till fängslade terrorister och till “martyrfamiljer” utgör 7,5 procent av PA:s totala budget. Det belopp som används för finansiering av terrorism motsvarar 44 procent av det totala belopp, som PA hoppas få i utländskt bistånd under 2018 (6,1 miljarder svenska kronor). 1,3 miljarder svenska kronor går direkt till fängslade eller frisläppta terrorister. 1,6 miljarder svenska kronor går till “martyrernas familjer och de sårades institution”.

Att palestinierna behöver ekonomiskt stöd förstår alla, särskilt eftersom de har byggt ett samhälle som nästan uteslutande bygger på offentliga löner och välfärdsförmåner. Men det faktum att terrorister med hundratals liv på sitt samvete, får månadslöner som är många gånger högre än de palestinska tjänstemännens, är något som ingen borde acceptera.

Som ett stort givarland anser vi att Sverige har mycket större möjligheter att påverka PA:s utgifter.Sverige bör följa den amerikanska kongressens exempel, som stoppade överföringen av civila biståndsmedel till den palestinska myndigheten. 7 april 2021 annonserade emellertid USA:s nya utrikesminister Anthony Blinken, under president Bidens ledning, att man åter skulle skänka 2 miljarder kr i bistånd. Detta utan att systemet med terrorlöner upphör.

Så länge Sverige fortsätter att tillhandahålla gratis budgetmedel till den palestinska statsapparaten, bidrar vi till finansiering av terrorism.

MIFF förväntar sig att regeringen fördömer det stegrande belöningssystemet för dömda terrorister och sätter stark press på PA att upphöra med detta. Godta inte PA:s förklaring att löner för fångar betalas ut från en annan budget än den som får internationellt bistånd. Det bistånd Sverige skickar till andra budgetposter, frigör medel för dem att belöna terrorister. Det är just det systemet som regeringen måste fördöma.

Sverige måste använda ekonomisk påtryckning för grundläggande reformer av UNRWA

Olika regeringar har syftat till att göra vistelsetiden för flyktingar på asylmottagningar så kort som möjligt. Samtidigt beviljar Sverige årligen till en organisation – UNRWA – som har hållit ättlingar till palestinska flyktingar i läger sedan 1948.

Regeringarna i Sverige har varit fast beslutna att få in så många människor som möjligt i arbete, för att hindra utanförskap. I Mellanöstern hjälper Sverige till att upprätthålla ett snabbt växande trasproletariat, miljontals människor som lever på andras allmosor.

Men dubbelmoralen slutar inte här.

Under de senaste 66 åren har FN:s flyktingorganisation hjälpt tiotals miljoner människor att starta ett nytt liv.

Endast de palestinska flyktingarna har fått en egen separat biståndsorganisation inom ramen för FN-systemet. UNRWA får mycket mer hjälp från Sverige per person som de hjälper, än det UNHCR får för sina tillfälliga biståndsmottagare. Men det är inte det största problemet.

Det största problemet är UNRWA:s uppdrag. Vi “ger hjälp, skydd och politisk uppmärksamhet (advocacy)” till fem miljoner palestinska flyktingar, “i väntan på en lösning på deras situation”, skriver UNRWA. FN:s diskriminering av flyktingar är öppet tillgänglig för alla som kontrollerar de två organisationernas webbplatser.

UNHCR löser det ena flyktingproblemet efter det andra genom att integrera flyktingarna där de befinner sig, eller med vidarebosättning i tredjeländer. UNHCR löser situationen. De som tidigare var flyktingar är inte längre det. UNRWA spenderar istället miljarder kronor för att permanenta palestiniernas flyktingstatus i generation efter generation. UNRWA befäster situationen och har blivit en del av problemet.

Den palestinska flyktingsituationen har varit låst längre än någon annan. Det tas dock inget initiativ från UNRWA för att göra en vidarebosättningsinsats. UNRWA avslutade de sista tecknen på sådana ansträngningar 1959. Svenska regeringar av skiftande färg har inte heller gjort något åt detta.

Så länge Sverige stöder UNRWA vårdar vi den fullständigt orealistiska drömmen bland palestinierna om “rätten att återvända” till det som nu är Israel. Detta är en rättighet som ingen annan stor flyktinggrupp har fått, för att inte tala om fjärde generationens ättlingar. Om Israel skulle tvingas öppna sina gränser för alla flyktingars ättlingar skulle det göra slut på den enda judiska staten i världen.

Ingen kommer att skadas mer av denna dubbelmoral än palestinierna själva. UNRWA:s arbete har tagit bort varje incitament för arbete och investeringar i det palestinska samhället. UNRWA beslagtar stora mänskliga och ekonomiska resurser som kunde ha frigjorts för att skapa en ljusare framtid för palestinierna.

UNRWA:s skolor har, både i läroböcker och i kommunikation från lärare, ett dokumenterat genomgripande judehat, uppvigling till våld mot judar och förnekande av judarnas historiska band till Israel.

«Genom att tillåta skolböcker som utbildar elever i ett framtida krig mot Israel har UNRWA svikit sin moraliska skyldighet att skydda palestinska barn som är under deras vård”, står det i skolboksrapporten. UN Watch´s rapport hänvisar till mer än 40 Facebooksidor där lärare, rektorer och annan personal vid UNRWA:s skolor uppmuntrar till terror och antisemitism.

MIFF förväntar sig att regeringen sätter ekonomisk press på UNRWA att förändra sitt arbete, så att det bidrar till en lösning på konflikten och en lösning på situationen för ättlingar till palestinska flyktingar. Antisemitism och Israelhat måste ut från UNRWA-skolor.

Sverige måste öka medvetenheten om judiska flyktingar och Israel som en tillflyktsort

Israel har blivit en nödhamn för judar som flyr stora delar av världen.

Israel välkomnade de judar i Europa som hade överlevt Förintelsen, judar som de europeiska länderna visade liten eller ingen vilja att ge en värdig framtid även efter kriget.

Israel har också blivit en nödhamn för 650 000 av de 900 000 judar som fördrevs ur arabvärlden under de första decennierna efter andra världskriget. Judarnas rötter i Nordafrika och Mellanöstern var flera tusen år gamla, men under de senaste 70 åren har antalet judar minskat i arabländer från cirka 1 miljon till färre än 10 000. Se tabell för exempel.

Före 1948 utgjorde judar en minoritet på cirka 2 procent i arabländer. De fördrevs efter att Israel skapades. De flesta hittade nödhamnen i Israel, som bara är 0,18 procent av arabländernas område.

I april 2008 beslutade den amerikanska kongressen att inte nämna palestinska flyktingar utan att nämna de judiska flyktingarna. Detta är ett exempel som Sverige bör följa.

MIFF förväntar sig att regeringen,

  • när det talas om flyktingar i allmänhet, och palestinska flyktingar i synnerhet, och nämner också judiska flyktingar från arabländerna.
  • arbetar för att göra judars flykt från arabländer till en del av läroplanen i grundskolor.
  • tar upp frågan om judiska flyktingar från arabländer i alla internationella forum, där krav ställs på ersättning till palestinska flyktingar.

Sverige måste balansera stödet till grupper som sprider palestiniernas och israelernas argument

I flera europeiska länder, däribland Sverige, finns det ”en tydlig koppling mellan ökningen av antisemitismen och konflikten mellan Israel och palestinierna i samband med den andra intifadan”.

Enligt MIFF beror detta till stor del på hur Israels konflikter med sina grannar bevakas av medierna och vilken uppmärksamhet det ges av politiska organisationer.

I Sverige finns också en enorm överfokusering på konflikter där Israel är inblandat, så även om alla rapporter är enskilt korrekta och objektiva får människor intrycket att Israel är den mest brutala krigsmakten i världen. Detta förstärks när en betydande del av artiklarna också tydligt väger till palestiniernas fördel, och Israels bästa argument tystas.

Den svenska staten lägger årligen tiotals miljoner kronor på att stödja organisationer som förmedlar palestiniernas historia och argument.

För svenska skolor borde en mångfacetterad och saklig presentation av konflikten i de flesta fall att innebära ett mycket starkare fokus på att skildra den israeliska sidan av frågan och israelernas berättelser.

MIFF förväntar sig att regeringen stöder konkreta projekt för att norska skolelever ska kunna höra personliga berättelser från israeliska skolkamrater.

Sverige måste avvisa diskriminerande märkning av varor från israeliska bosättningar

Allmän praxis i västländer visar att det inte finns någon grund i internationell rätt för att förbjuda ekonomisk verksamhet i ockuperade områden. Beslut i flera europeiska domstolar bekräftar samma sak.

Det finns 150 land- och havsområden som ifrågasätts, inte bara i Afrika och Asien, utan även i Europa. Ska Sverige börja märka även dessa varor? Ska svenska regeringar börja avråda från ekonomiska förbindelser med alla parter i konflikter som vi anser gör något fel?

Ska Sverige låta Telenor erbjuda tjänster till bosättare i Nagorno-Karabach, samtidigt som man märker produkter från israeliska bosättare och avråda från ekonomisk samverkan? Bör Sverige tillåta Turkish Airlines, som dagligen transporterar bosättare till och från norra Cypern, att bedriva verksamhet på svenska flygplatser? Bör Sverige avråda från ekonomisk samverkan med det svenska storföretaget Trelleborg, som har levererat utrustning för vattenförsörjning till norra Cypern? Kommer Sverige att få norsk industri att bryta allt norskt samarbete med den tyska industrijätten Siemens, som levererar vindkraft till ockupanternas kraftindustri i Västsahara? Skulle norska konsumenter sluta bära Adidas sportkläder och skor, som har butiker på ryskockuperade Krim och turkiskockuperade norra Cypern?

Mer information finns i artikeln Economic Dealings with Occupied Territories och rapporten Who Else Profits: The Scope of European and Multinational Business in the Occupied Territories.

MIFF förväntar sig att regeringen avvisar diskriminerande märkning av varor från israeliska bosättningar.