Vad är det för fel på Israel?

Vad är det för fel på Israel? (Foto: Ishai Parasol, flickr.com)

Staten Israel utsätts ständigt för kritik och fördömanden. I Sverige arbetar starka krafter för att bojkotta landet. Vad är det för fel på Israel? Har israelerna ett bra svar på de anklagelser som riktades mot dem? Här har vi samlat in 23 anklagelser riktade mot Israel till FN:s råd för mänskliga rättigheter under åren 2019 och 2020. Huvuddelen av svaren är tagna från en rapport som publicerades av organisationen UN Watch på engelska i februari 2021 (se mer längst ner). Svaren har översatts och i vissa fall utvidgats och anpassats till svenska förhållanden av MIFF.

Anklagelser mot Israel i FN:s råd för mänskliga rättigheter

”Israel har ockuperat palestinskt territorium under 70 år”

De som hävdar att Israel har ockuperat i över 70 år, inser uppenbarligen inte att det finns någon form av judisk stat i området.

När man anklagar Israel för att vara en ockupationsmakt i 70 år, det vill säga sedan landet skapades, förnekar man Israels rätt att existera. Israel firade 70 år sedan det förklarade sig självständigt den 14 maj 1948. Detta baserades på FN:s delningsplan från den 29 november 1947 (A/RES/181/(II)), som stipulerade att en judisk och en arabisk stat skulle ersätta det brittiska mandatet i Palestina. Ett år senare var Israel inskrivet i FN som medlemsstat.

Det judiska folket accepterade FN:s delningsplan, men den arabiska sidan förkastade den. Palestinska araber startade ett krig mot det judiska samhället, med det uttalade målet att krossa den nya judiska staten. Den 15 maj 1948, när britterna drog sig tillbaka, anslöt sig Egyptens, Jordaniens, Libanons, Syriens och Iraks armé till kriget mot Israel. Konflikten avslutades i januari 1949 med ett avtal om eldupphör undertecknat av Israel, Egypten, Jordanien, Libanon och Syrien. När FN antog Israel som medlemsstat flera månader senare låg det inom dessa internationellt erkända gränser för eldupphör. Araber som bodde i Israel fick israeliskt medborgarskap.

Libanon, session 41

”Libanon är bekymrat över Israels ockupation av arabiskt land för mer än 70 år sedan, som representerar en kränkning av de mänskliga rättigheterna.”

Pakistan, session 40

”De sista 70 åren har de (palestinierna) blivit fördrivna från sina hem och sitt hemland, blivit militärt ockuperade och tvingade att leva under förhållanden som påminner om apartheid.”

Tunisien, för Den afrikanska gruppen, session 43

”I sju årtionden har den israeliska militära ockupationen av arabiskt land…”

Förenade Arabemiraten, session 41

”Punkt 7 ger ett forum…som kan sörja för att Israel hålls ansvariga för brotten som landet har begått, för konfiskeringen av palestiniernas fundamentala rättigheter, i mer än 70 år.”

”Israel är ansvarigt för att fredssamtalen inte går framåt”

Det är den palestinska myndigheten som har vägrat direkta förhandlingar under de senaste åren.

Historiskt sett, från FN:s delningsplan 1947 och även dessförinnan, är det palestinierna som kategoriskt har avvisat möjligheter till fred med Israel på grundval av en tvåstatslösning. Sedan Osloavtalen i mitten av 1990-talet har palestinierna förkastat tre fredsförslag. År 2000, under Yasser Arafats ledarskap, svarade palestinierna på Camp David-avtalet med terroristupproret som kallas den andra intifadan, där mer än 1 000 israeler dödades och många fler skadades. År 2008, under Mahmoud Abbas ledarskap, förkastade de Israels premiärminister Ehud Olmerts plan, som skulle ha gett dem kontroll över mer än 90 procent av Västbanken.

Israel och fredsprocessen

Nu igen, som svar på USA:s fredsplan från januari 2020, förklarade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas: “Efter det nonsens vi hörde i dag säger vi tusen gånger nej till Århundradets avtal.” Det palestinska ledarskapet har till och med avböjt att delta i förhandlingarna. I skarp kontrast är “Israel … redo för förhandlingar”, sade premiärminister Benjamin Netanyahu. “Jag är redo för förhandlingar och tror att många arabstater hoppas att vi kommer att inleda sådana förhandlingar med palestinierna.”

Som en följd av normaliseringsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten sköts israeliska förslag om att annektera delar av de omtvistade territorierna – som palestinierna energiskt motsatte sig – upp på obestämd tid. Ur ett palestinskt perspektiv avlägsnades därför ett av de mest omedelbara hindren i förhandlingarna. Men 2020 vägrade palestinierna att återvända till bordet. Enligt prins Bandar bin Sultan, Saudiarabiens tidigare ambassadör i USA, är de palestinska ledarna “misslyckanden” som konsekvent har missat möjligheter att uppnå fred med Israel.

Israel och fredsavtal

I stället för att framstå som ett hinder för regional fred, har Israel nått freds- och normaliseringsavtal med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko under några månader. FN och dess medlemsstater borde välkomna arabisk-israeliska fredsavtal och uppmuntra palestinierna att ansluta sig till fredscirkeln.

Israel har också visat en vilja att dra tillbaka sina medborgare från ockuperade områden av fredsskäl. Israel flyttade till exempel omkring 7 000 israeler från Sinaihalvön i samband med fredsavtalet med Egypten 1979. På senare tid evakuerade Israel omkring 8 500 israeler från Gaza, när man ensidigt drog sig tillbaka från området 2005. Tyvärr ledde tillbakadragandet från Gaza inte till fred, utan banade väg för Hamas övertagande av Gazaremsan.

Djibouti, session 45

“Avsluta ockupationen och blockaden mot Gazaremsan [och som] försöker skada tvåstatslösningen … Djibouti uppmanar Israel att komma till förhandlingsbordet för att diskutera en tvåstatslösning.”

Ryssland, session 45

“Vi är motståndare till Israels ensidiga åtgärder, som strider mot reglerna i internationell människorättslagstiftning och som negativt påverkar utsikterna att uppnå varaktig fred i regionen.”

Venezuela, session 45

” Vi förkastar ockupationsmaktens kolonialistiska politik som vädjar till terror, belägring och diskriminering och ignorerar alla rop på dialog och fred från nationernas förbund.”

”Israel bedriver apartheid mot palestinierna”

Röda korsets chef: ”Det finns ingen apartheid vare sig i Israel eller på Västbanken.”

Diskriminering av arabiska och andra minoritetsgrupper i Israel förekommer. Men uppfattningen att detta är detsamma som apartheid i Sydafrika – där den svarta majoriteten förtrycktes av den vita minoriteten och förvägrades de mest grundläggande mänskliga rättigheterna – är helt ogrundad. I apartheidstaten Sydafrika vägrades svarta att rösta, men i Israel har araber, druser, kristna och andra minoriteter fullt medborgarskap och rösträtt.  17 araber från olika partier är medlemmar av Knesset i februari 2021, vilket är nästan en sjättedel av samtliga medlemmar i parlamentet.

Ingen apartheid i Israel

Till skillnad från apartheidstaten Sydafrika är araber och andra minoriteter representerade i Knesset och i Israels högsta domstol – de studerar och undervisar vid israeliska universitet, arbetar som läkare och får sjukvård i världsklass på israeliska sjukhus och har full tillgång till offentliga platser tillsammans med judiska israeler, på bussar, köpcentra, restauranger och stränder. Alla som har vandrat på offentliga platser i Israel, särskilt i städer med stora arabiska minoriteter som Haifa och Jerusalem, kommer regelbundet att möta väl igenkännbara minoriteter som arabiska israeler, inklusive kvinnor som stolt bär hijab utan rädsla för att diskrimineras.

Ingen apartheid på Västbanken

Situationen på Västbanken, där den civila myndigheten enligt Osloavtalen är uppdelad mellan den palestinska myndigheten och Israel, är mer komplex, men det finns inte heller där någon institutionaliserad rasism. Kontrollstationer eller andra säkerhetsåtgärder finns för att förhindra att självmordsbombare och andra terrorister kommer in i Israel från palestinska territorier och dödar oskyldiga på kaféer, pizzakiosker eller diskotek, och är inte rasistiska åtgärder.

Framstående sydafrikaner som hade egna erfarenheter av apartheid tillbakavisar uttryckligen påståendet att Israel skulle vara en apartheidstat. Fredrik Willem de Klerk, den sydafrikanska presidenten som avslutade apartheid, sa 2014 att ”det är orättvist att kalla Israel en apartheidstat”, och tillade att ”det finns palestinier som bor i Israel med fullständiga politiska rättigheter” och ”du har inte diskriminerande lagar mot dem, till exempel att du inte låter dem simma på vissa stränder.”

Kenneth Meshoe, ledare för African Christian Democratic Party och ledamot av det sydafrikanska parlamentet, har avfärdat anklagelsen om att Israel är en apartheidstat som ett “tomt politiskt uttalande utan ett uns av sanning”. Han säger att man i Israel ser “människor med olika hudfärger, bakgrunder och religioner” interagera dagligen. “De som vet vad verklig apartheid är, som jag, vet att det inte finns något i Israel som liknar apartheid”, sade Meshoe.

Israel och Sydafrika

Benjamin Pogrund, en erfaren sydafrikansk journalist och anti-apartheidaktivist, säger att “de som anklagar Israel för apartheid – vissa säger till och med ’värre än apartheid’ – har glömt vad apartheid faktiskt var, eller är okunnigt eller ondskefulla”. Pogrund är kritisk till Israels politik på Västbanken, men tillägger att “enligt min mening finns det ingen av den institutionaliserade rasismen, avsiktligheten, som låg bakom apartheid i Sydafrika”. Pogrund förklarar: “I Sydafrika tvingade vita härskare avsiktligt till segregering och diskriminering i alla aspekter av livet – det var deras avsikt från början, och målet var att säkra den vita minoritetens makt och privilegier.” Men “det är inte Israel på Västbanken. Det finns inget ideologiskt mål att diskriminera palestinier.”

En av Israels mest kända kritiker, den sydafrikanska domaren Richard Goldstone, författaren till FN:s Goldstone-rapport från 2009, skrev i New York Times att anklaga Israel för apartheid “är orättvisa och oprecisa lögner om Israel”. Den tidigare sydafrikanska domaren sa att “i Israel är lika rättigheter lagen, hoppet och idealet – diskriminering hamnar ofta i domstol”.

Domare Goldstone avvisade dessutom kategoriskt varje påstående om apartheid på Västbanken, när han sa:

Det finns ingen avsikt att upprätthålla “en institutionaliserad regim för systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp”. Detta är en avgörande skillnad, även om Israel har ett repressivt beteende mot palestinierna där. Avsikten bakom Sydafrikas påtvingade rasklyfta var att den permanent skulle gynna den vita minoriteten, på bekostnad av andra raser. Israel har däremot accepterat en palestinsk stat i Gaza och nästan hela Västbanken i princip och uppmanat palestinierna att förhandla om gränserna.

Iran, session 42

”Vi uppmanar det internationella samfundet att omedelbart reagera på den aggressiva, expansionistiska apartheidregimen.”

Saudi-Arabien för Arabförbundet, session 41

”Vi uttrycker vår avsky över vissa länders beslut att bojkotta Punkt 7, som ger ockupationsmakten grönt ljus att fortsätta sin apartheidpolitik.”

Pakistan, session 41

”Under de senaste 70 åren har de [palestinierna] drivits bort från sina hem och hemländer, militärt ockuperade och tvingade att leva under förhållanden som påminner om apartheid.”

Tunisien, session 42

”De dagliga, allvarliga kränkningarna överallt i arabiska, ockuperade landområden och de pågående försöken att utestänga identitet och påtvinga status quo genom … apartheid.”

Varför Israel INTE är en apartheidstat

Se Jämförelse Apartheid Sydafrika och Israel.

”Israel bedriver etnisk rensning mot palestinierna”

Den palestinska befolkningen i Israel, Västbanken och Gaza har ökat tiofaligt under de senaste hundra åren. Under samma period har antalet judar i arabvärlden minskat från nästan 1 miljon till färre än 5 000.

Enligt FN har “etnisk rensning inte betraktats som ett självständigt brott enligt internationell rätt”. Beteckningen, som uppstod i samband med konflikten i f.d. Jugoslavien på 1990-talet, används dock i olika FN-resolutioner och FN-institutioner samt i andra internationella organ.

FN:s expertkommission som utredde brott mot internationell rätt i Jugoslavienkonflikten tillämpade följande definitioner: “att göra ett område etniskt homogent genom att använda våld eller hot för att avlägsna människor från vissa grupper från området” och “en avsiktlig politik som utformats av en etnisk eller religiös grupp för att på våldsamma och skrämmande sätt avlägsna civilbefolkningen i en annan etnisk eller religiös grupp från vissa geografiska områden”.

Etnisk rensning i forna Jugoslavien

I denna konflikt använde serbiska styrkor våld för att avlägsna den icke-serbiska lokalbefolkningen från vissa strategiska områden, som förband själva Serbien med områden bebodda av serber i Bosnien och Kroatien. Som FN:s kommission för Jugoslavien och Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien har dokumenterat omfattade förfarandena massmord, tortyr, våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp, nedbränning av byar, förstörelse av kulturella eller religiösa monument och påtvingad expropriering av egendom. Dessa åtgärder genomfördes på ett sätt som skulle skapa rädsla bland den lokala civilbefolkningen och få dem att fly. Dessutom var de till stor del arrangerade – övervakade av “kriskommittéer” bestående av lokala ledare som arbetade med den bosnienserbiska armén.

Detta kom till uttryck vid den bosnienserbiska arméns invasion i juli 1995 av Srebrenica, en FN-skyddad zon. General Ratko Mladic, som senare dömdes för krigsförbrytelser, övervakade deportationen av 23 000 kvinnor och barn och massakern på mer än 8 000 pojkar och män i åldern 12 till 77 år. Islamiska statens massaker på yesidiska män i augusti 2014 och tillfångatagandet av yesidiska kvinnor och barn är ett färskare exempel på etnisk rensning. I en rapport från 2016 citerade FN:s undersökningskommission om Syrien den Islamiska statens egna ord om deras avsikt att döda de yesidiska männen och förslava kvinnorna.

Israel utför ingen etnisk rensning

Inte någon del av definition av etnisk rensning pekar på att Israel skulle utföra etnisk rensning mot palestinier i Gaza och på Västbanken. Sedan Israel erövrade territorier i det arabisk-israeliska kriget 1967, har den enda påtvingade massförflyttningen av en befolkning varit Israels avlägsnande av israeliska judar från Sinai 1982 och israeliska judar från Gaza 2005.

Den israeliska arméns svar på dödliga Hamasraketer, självmordsbombare eller våldsamma konfrontationer vid gränsen och infiltratörer, även när det handlar om tvång eller dödlig maktutövning, har inget samband med ovanstående exempel på serbiska styrkor och IS, och passar inte in i FN-experternas definition av etnisk rensning.

Rättsliga tvister om markrättigheter är inte en avsiktlig strategi för att avlägsna palestinier från deras mark. Tvister om jord avgörs vanligtvis i rättssystemet, som ibland dömer till palestiniernas fördel. I juni 2018 vräkte till exempel den israeliska armén judiska bosättare från 15 hem som Israels högsta domstol slog fast hade byggts på privat palestinsk mark. I andra fall har Israels högsta domstol avkunnat domar till förmån för palestinska markägare och mot israeliska myndigheter som har försökt använda mark för säkerhetsinfrastruktur. Palestinier har rätt att skicka mål direkt till Israels högsta domstol, när de anser att deras rättigheter kränks.

Ingen plats för judar

Däremot har den palestinska myndigheten (PA) och Hamas fört en medveten våldspolitik och hot om att avlägsna den israelisk-judiska civilbefolkningen från Västbanken och Gazaremsan. Dessa palestinska terrorkampanjer innefattar den andra intifadan från 2000 till 2005 där mer än 1 000 israeler dödades och flera tusen andra skadades, godtyckliga avfyrningar av tusentals terrorraketer från Gaza in i Israel som orsakade dödsfall, sårade och skadade egendomar, terrorvågen 2015–16 kallad Knivintifada och kontinuerliga terroristattacker i form av knivhuggningar, smitningsolyckor, skjutningar och attacker med brandbomber och andra sprängämnen. I kölvattnet av den andra intifadan drog sig Israel helt tillbaka från Gazaremsan, och inga israeliska judar har bott där sedan 2005.

Palestinsk lag förbjuder försäljning av mark till israeliska judar, som anser att det är förräderi. Palestinier som misstänks för att underlätta sådan försäljning har dömts till hårda straff, inklusive livstids fängelse med tvångsarbete och dödsstraff, och vissa har till och med avrättats utan lag och dom. Andra palestinska lagar och politiska strategier främjar våld mot israeliska judar för att eliminera deras närvaro på Västbanken. Palestinska lagar tillåter till exempel ekonomisk belöning till dömda terrorister, och belöningen ökar med brottets allvar. Detta uppmuntrar palestinierna att begå dödliga terroristattacker mot israeliska judar. PA har rättfärdigat dessa betalningar med att terroristerna har agera på “order” från PA och att de tillvaratog det palestinska “nationella intresset”.

Judiska israeler kan inte bo i, och inte ens röra sig i de territorier som kontrolleras av PA (områdena A och B på Västbanken) och som omfattar flera judiska heliga platser, eftersom de riskerar att bli fysiskt attackerade eller mördade. Ja, Israel förbjuder israeliska judar att ta sig in i dessa områden just för att man inte kan garantera deras säkerhet där. Israeler som har hamnat i sådana områden, antingen avsiktligt eller oavsiktligt, har attackerats av arga folkmassor och har tvingats bli räddade. Exempel på detta är attacken i februari 2018 mot en israel som av misstag tog sig in i den palestinska staden Abu Dis nära Maaleh Adumim, attacken i februari 2018 mot soldater från den israeliska armén (IDF) som råkade komma in i den palestinska staden Jenin och attacken i juni 2016 mot israeliska fredsaktivister som besökte den palestinska staden Ramallah för att äta iftar-måltiden med sina palestinska kollegor.

Qatar, session 42

”Detta är en rasistisk bosättarockupation som försöker bedriva etnisk rensning mot palestinier och förstöra deras identiteter.”

Kuwait, session 41

”Ockupationsmakten fortsätter … att föra en politik som inbegriper etnisk rensning.”

Sydafrika, session 42

”Sydafrika är oroat över att annekteringen av palestinskt territorium är mycket sannolik i den södra delen av Hebronberget och Jordandalen, som väljs ut på grund av den låga befolkningstätheten, med möjlighet till etnisk rensning.”

”Palestinska flyktingar har rätt att återvända”

Efter att ha förlorat kriget om territorier började arabiska ledare se flyktingarna som ett vapen i sitt krig för att utplåna staten Israel.

Dessa uttalanden beskyller Israel för det sorgliga tillstånd som palestinier, som flydde sina hem i Palestinamandatet på grund av det arabisk-israeliska kriget 1948, befinner sig i. Detta krig kunde dock ha undvikits, och därmed flyktingproblemet, om den arabiska parten från början hade accepterat den territoriella kompromissen, i form av FN:s delningsplan från 1947. Den judiska parten accepterade denna kompromiss, medan den arabiska parten svarade med att förkasta den helt och starta krig mot judarna i syfte att “eliminera Palestinas judar och helt rena landet från dem”.

Israel och flyktingarna

Även om många lokala araber hade flytt mot slutet av kriget, stannade många kvar. De som blev kvar blev fullvärdiga israeliska medborgare. Däremot fanns det inga judar kvar i de områden i Palestinamandatet som erövrades av arabiska grannländerna Jordanien och Egypten. De kastades ut eller dödades. Dessutom skapade konflikten också närmare en miljon judiska flyktingar som tvingades lämna sina hem i arabländerna. Till skillnad från palestinierna drog dessa judar vidare och bosatte sig i andra länder, och är inte längre flyktingar.

Ingen rätt att återvända

Efter att ha förlorat kriget om territorier, började arabiska ledare betrakta flyktingarna som ett annat vapen i sitt krig för att eliminera staten Israel, vilket dokumenteras i The War of Return, den djupgående nya boken av Einat Wilf och Adi Schwartz. För att uttrycka det som Egyptens utrikesminister Muhammad Salah al-Din i oktober 1949: “Det är välkänt och allmänt underförstått att när araberna kräver att flyktingarna ska tillåtas återvända till Palestina, är det som herrar över sitt hemland, inte som slavar. För att uttrycka det tydligare menar de Israels förstörelse.” Flyktingfrågan har alltid varit mer politisk än juridisk. Och med tanke på att detta är en politisk fråga som bara kan lösas genom förhandlingar, gick palestinierna i Osloavtalen med om att den skulle tas upp i förhandlingarna om slutlig status.

Juridiskt sett finns det inget som heter “rätt att återvända” inom internationell rätt. Flyktingkonventionen från 1951 innehåller ett förbud mot påtvingat återvändande av flyktingar mot deras vilja (så kallad non-refoulement), men inte tvärtom – en rätt för flyktingar att återvända. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) godkänner tre möjliga varaktiga lösningar för flyktingar – repatriering, lokal integration och ny bosättning – och ingen formell hierarki tillämpas mellan dem, så att alla lösningar är lika acceptabla.

Enligt UNHCR:s normer har fler än fyra miljoner av de 5,5 miljoner som för närvarande är registrerade av UNRWA, redan dragit nytta av en varaktig lösning – ny bosättning – och är inte längre kvalificerade för flyktingstatus. UNRWA medger på sin hemsida att de flesta av de två miljoner palestinska flyktingarna i Jordanien har jordanskt medborgarskap. På samma sätt bor det nästan 2,2 miljoner registrerade palestinska flyktingarna på Västbanken och Gaza redan i sitt hemland, det vill säga territorium som en gång var en del av Palestinamandatet och som utsetts till en framtida palestinsk stat – ja, de lämnade aldrig detta territorium, vilket väcker frågan om varför de över huvud taget var registrerade som flyktingar.

Palestinierna baserar sitt krav på en laglig “rätt att återvända” till den suveräna staten Israel på artikel 11 i generalförsamlingens resolution 194 (III) från den 11 december 1948 med titeln “Palestina– Framstegsrapport från FN:s medlare”. I denna resolution inrättades en försoningskommission för att medla fram en lösning på konflikten. I detta sammanhang innehöll den bestämmelser om förhandlingar om ett slutligt avtal (artikel 6), heliga platser (punkterna 7), Jerusalem (punkterna 8–9), underlättande av den ekonomiska utvecklingen i området (artikel 10) och flyktingar (artikel 11).

Israel och resolution 194

Resolution 194 skapar inga lagliga rättigheter. Generalförsamlingens beslut är till sin natur politiska förklaringar, som inte kan ge juridiska rättigheter. Dessutom säger artikel 11 ingenting om en absolut “rätt att återvända”. Det står helt enkelt att “flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar bör tillåtas att göra det … och att ersättning ska betalas ut för egendom för dem som väljer att inte återvända…” (kursivering tillagd). Användningen av ordet “bör” och inte “måste” bekräftar att detta avsnitt inte handlar om palestiniernas lagliga rättigheter, utan om att försök att hitta en lösning på konflikten. Ordet “tillåtet” antyder också att det slutliga beslutet om flyktingar ska tillåtas återvända, ska lämnas över till områdets myndighet, det vill säga Israel.

Dessutom presenteras begreppet “återvända” som en alternativ lösning tillsammans med möjligheten till ersättning och endast för dem som vill “leva i fred med sina grannar”. Som förklarats tidigare, står det palestinska kravet på en absolut rätt att återvända i konflikt till fred och därmed andan i resolution 194, eftersom syftet med att återvända är att undergräva staten Israels suveränitet och i slutändan orsaka dess undergång.

I enlighet med internationell flyktinglagstiftning antog FN själv senare flera resolutioner där man presenterade en ny bosättning för palestinska flyktingar i arabstater, som en lösning som motsvarar rätten att återvända. Ett exempel är generalförsamlingens resolution 393 (V), som “anser att … återintegreringen av flyktingarna i det ekonomiska livet i Mellanöstern, antingen genom repatriering eller ny bosättning, är grundläggande…”

Algeriet, session 43

”Något måste göras för att garantera flyktingars återvändande…”

Irak, session 45

”Irak förnyar sin solidaritet med det palestinska folkets kamp för att uppnå sina legitima och okränkbara rättigheter, inklusive rätten att återvända…”

Oman, session 45

”Min delegation bekräftar än en gång att för att få ett slut på det palestinska folkets elände och kränkningar som de utsatts för i årtionden kan detta bara uppnås genom att ge dem rätt till… att återvända…”

”Israels blockad av Gaza är olaglig”

Konflikten mellan Israel och Hamas i Gaza är en internationell väpnad konflikt där lagen om blockad används.

I rapporten från generalsekreterarens utredningspanel från 2011 om Mavi Marmara-händelsen från året innan, drog FN själv slutsatsen att Israels blockad av Gaza är laglig enligt internationell rätt. “Israel står inför ett verkligt hot mot sin säkerhet från militanta grupper i Gaza”, fastslog FN-utredningen, som leddes av Sir Geoffrey Palmer, Nya Zeelands tidigare premiärminister. “Sjöblockaden infördes som en rättslig säkerhetsåtgärd för att förhindra att vapen förs in till Gaza sjövägen, och genomförandet var förenligt med kraven i folkrätten.” (Se avsnitt 82).

Israel och blockaden av Gaza

Bland andra resultat från FN-utredningen, som motsäger anklagelsen från Libyen, Nicaragua och Nordkorea om att Gazablockaden skulle ha varit olaglig, är:

  • Konflikten mellan Israel och Hamas i Gaza är en internationell väpnad konflikt där lagen om blockad gäller (se avsnitt 73).
  • Israel hade stoppat fartyg som smugglade vapen till Gaza, och landet stod inför ett verkligt säkerhetshot från tusentals raket- och bombattacker från Gaza riktade mot civila, vars syfte var (och fortfarande är) att “skada Israels folk”. (Se avsnitt 72).
  • Blockaden förklarades och informerades, och den genomförs på ett opartiskt sätt. (Se avsnitten 75–76).
  • Blockaden genomfördes i enlighet med ett giltigt militärt mål. Det är inte ett kollektivt straff mot Gazas befolkning för att ha valt Hamas, eftersom Israels tidigaste marina ingripande för att förhindra vapensmuggling till Gaza skedde innan Hamas övertagande, och själva blockaden infördes mer än ett år efter övertagandet. (Se avsnitt 77).
  • Blockaden är inte oproportionerlig, eftersom hamnen i Gaza är för liten för att ta emot stora godstransporter, som i stället överförs till Gaza landvägen. Därför är effekten av blockaden på leveranser av varor till Gaza “liten i den allmänna humanitära situationen”. (Se avsnitt 78).

Det är särskilt viktigt att notera att FN-utredningen granskade rapporterna från den detaljerade nationella utredningen av Mavi Marmara-incidenten som utförts av både Turkiet och Israel (Turkelkommissionens rapport). När det gäller frågan om lagligheten i Israels blockad instämde FN-utredningen i Israels juridiska analys. En sammanfattning av Israels slutsatser finns i avsnitt 112 i Turkelkommissionens rapport. För mer information om FN:s Palmer-undersökningsrapport, se analysen av rättsexperten Trevor S. Norwitz.

Israel och gränsstationerna mot Gaza

Medan Israel har upprätthållit en sjöblockad av Gazaremsan och restriktioner för att korsa gränser på land på grund av Hamas kontroll över området och fortsatt terrorism mot Israel, har det alltid förekommit ett betydande utbyte av varor och tjänster mellan Israel och Gaza. Israel förvaltar två gränsövergångar, Kerem Shalom, som är den viktigaste gränsövergången för varor, och Erez för människor, inklusive gazabor i behov av medicinsk behandling, utländska tjänstemän, journalister och palestinier från Israel och Västbanken.

Trots den uppfattning som skapas av anklagelserna om en “olaglig blockad” kör i genomsnitt 800 lastbilar in till Gazaremsan varje dag med mat, medicinsk utrustning, bränsle, byggmaterial, jordbruksprodukter, textilprodukter med mera.  Detta rapporterar Israels byrå för samordning av offentliga frågor i territorierna (COGAT), som publicerar data om mänsklig verksamhet i och utanför Gaza varje vecka. Under den första veckan i maj 2020 överfördes 260 ton medicinska förnödenheter till Gaza genom Kerem Shalom, utöver 12 500 ton mat, 100 fat bränsle och 355 ton jordbruksprodukter. Den 7 maj 2020 ordnade Israel också överföringen till Gaza av två Watergen-vattenmaskiner, skänkta av en israel, som kan samla in 600 liter vatten vardera varje dag från luften.

Varuleveranser till Gaza

Denna transport av varor och tjänster fortsätter även under avstängningar på grund av raketattacker från Hamas. Trots att hundratals raketer avfyrades mot landet från Gaza sommaren 2018 fortsatte Israel till exempel att tillåta att mat och medicinsk utrustning skickades till Gaza. Den 13 augusti 2018, dagen innan Israel öppnade sina övergångsställen igen, rapporterade COGAT överföringen av 3 889 ton gods i 156 lastbilar som körde in i Gaza genom Kerem Shalom.

Handeln genom den egyptiska sidan av gränsen till Gaza (som inleddes först i februari 2018), är endast tio procent av handeln genom Kerem Shalom. Israels kritiker tenderar att förbise Egyptens roll i isoleringen av Gaza. Egypten förvaltar gränsövergången Rafah, som i praktiken har varit stängd sedan Hamas tog över Gazaremsan 2007. Det är endast tillfälligt öppet för att tillåta en begränsad transport av patienter, studenter med visum för att studera utomlands och innehavare av utländska pass eller uppehållstillstånd. I februari 2020 började Egypten bygga en betongmur längs gränsen till Gaza.

Libyen, session 40

”Ockupationsmakten utövar fortfarande en orättvis blockad av Gazaremsan och utdömer kollektiv bestraffning av dess medborgare…”

Nicaragua, session 41

”Den olagliga blockaden mot Gazaremsan är en systematisk kränkning.”

Nordkorea, session 42

”Den pågående blockaden av Gazaremsan är ett hädiskt brott mot internationell rätt…”

”Demonstranterna vid gränsen mot Gaza var fredliga”

”Israel är som en främling. Saker och ting kommer att bli som förr – med Israel borta, och bara arabländerna blir kvar,” sade en av ledarna för de så kallade “fredliga” Gazademonstrationerna 2018.

Hamas grundare Mahmoud al-Zahhar erkände för Al-Jazeera den 13 maj 2018 att användningen av termen “fredligt motstånd” för att beskriva konfrontationerna vid gränsen i samband med The Great March of Return var att  “lura allmänheten”. Även om de flesta som deltog i de så kallade demonstrationerna som inleddes i mars 2018 var obeväpnade civila, var många beväpnade medlemmar av Hamas, som betecknas som en terroristgrupp av USA, EU, Japan, Kanada och andra länder.

Hamas använder avancerad militär strategi och taktik och finansieras och tränas av Islamiska republiken Iran. Hamas strategi var medvetet att placera våldsamma individer i demonstrationer av annars icke-våldsamma demonstranter. Hamasanhängarnas våldsamma handlingar vid gränsen hade inget gemensamt med fredliga demonstrationer, inte ens med upplopp som äger rum i ett urbant sammanhang. Det var snarare militärt organiserade gränskonfrontationer, en attack mot Israels internationella gräns mot Gaza.

Israel och Gazademonstrationerna

Gränskonfrontationerna präglades av våld, bland annat kastades molotovcocktails, man skickade brinnande drakar till israeliskt territorium för att antända fält och orsaka skador, stenkastning, försök att skära igenom gränsstängslet och infiltrera Israel och skjuta mot israeliska soldater. På mindre än sex månader hade de brinnande drakarna bränt ner mer än 28 000 tunnland mark, orsakat skador för miljontals dollar på israelisk jordbruksmark och naturreservat och hotat israeliska civilas liv, inklusive barn som lekte på dagis.

Till exempel, den 27 april 2018, lyckades angriparna bryta igenom staketet under en kort tid. Flera palestinier som greps efter att ha brutit sig igenom gränsstängslet mot Israel var beväpnade. Under de första två veckorna i maj 2018 brände angripare som uppmuntrades av Hamas ner gränsövergången Kerem Shalom, som är den viktigaste inkörsporten för humanitärt bistånd till Gaza, och orsakade stora skador. Inför protesterna den 14 maj 2018 publicerade Hamas ledare på sociala medier kartor, som visar de snabbaste vägarna in i israeliska städer och byar. Kartorna delades av många Gazabor som hade för avsikt att invadera dessa samhällen. Hamas ledare hetsade palestinier till mord på israeler och eldade upp folkmassan för att de skulle använda våld med slagord som “Vi kommer att riva gränsen, och vi kommer att slita ut hjärtat av deras kroppar” (Yehya Sinwar) och “Palestina och Jerusalem tillhör oss … Vi ska förstöra blockadens murar, ta bort ockupationsmakten och återvända till hela Palestina” (Ismail Haniyeh). De veckovisa protesterna fortsatte att vara våldsamma under 2019, med många exempel på militant aktivitet längs gränsstängslet och försök att bryta igenom stängslet. (Se UN Watchs möte i FN:s undersökningskommission om Gaza och svaret vid deras presskonferens i februari 2019. Se även UN Watchs granskning av högkommissionens uppdatering från september 2019 om COI.)

Somalia, session 40

”Vi fördömer de israeliska säkerhetsstyrkornas överdrivna användning av våld mot fredliga palestinska demonstranter vid gränsen till Gaza…”

Nordkorea, session 42

”Hänsynslöst förtryck av fredliga demonstranter, oproportionerlig användning av våld från Israels sida…”

Libyen, session 42

”Under 2018 dödades 307 palestinier, 96 skadades och under fredliga demonstrationer”

”Demonstranterna i Gaza var civila”

Hamas erkände att 50 av 62 palestinier som dödades den 14 maj 2018 var deras medlemmar.

Att framställa händelserna vid gränsen till Gaza som civila “förvränger verkligheten”, sa en expert på militärrätt, överstelöjtnant Geoffrey Corn, vid ett möte organiserat av UN Watch i mars 2019. “Jag tror att de flesta rationella observatörer skulle hålla med om att det som hände vid denna gräns inte var en huvudsakligen civil protest, utan användningen av en civil protest som taktik i en pågående väpnad konflikt mellan Israel och Hamas.”

Hamas stod bakom demonstrationerna

Genom att beskriva gränsstriderna som en civil protest, förbiser man avgörande bevis för att “The Great March of Return” faktiskt användes för att dölja militant aktivitet i syfte att skada israeliska soldater och civila. De omfattande bevisen inkluderar:

  • uttalanden från Hamasledare som hetsar till attacker för att mörda israeler och hetsa folkmassan till att använda våld. Till exempel sa Hamas ledare Yehya Sinwar: “Vi dör hellre som martyrer än av förtryck och förödmjukelse – Vi är beredda att dö, och tiotusentals kommer att dö med oss” (New York Times, 10 maj 2018).
  • ett uttalande från en av Hamas grundare, Mahmoud al-Zahhar, där han medger att protesterna inte är “fredligt motstånd” (Al-Jazeera, 13 maj 2018)
  • ett pressmeddelande från Hamas som medger att demonstrationerna leds av “jihadkrigarnas organisationer”, och att de leds och övervakas av “stridsorganisationer” (14 maj 2018)
  • skapandet av militära specialenheter vid gränsen, som var och en är ansvarig för en viss typ av taktik mot Israel.
  • Instruktioner som publicerades på Facebook-sidan Great March of Return för konfrontationerna den 14 maj, som uppmuntrade människor att ta med sig vapen (knivar, dolkar eller handeldvapen) för att göra ett kraftigare försök att penetrera gränsen.
  • olika exempel på våldsamma och militanta aktiviteter vid gränsstängslet, inklusive attacker med skjutvapen, placera IED:er (improviserade sprängmedel) vid staketet, klippa staketet och kasta molotovcocktails in i Israel. Se till exempel Meir Amit Intelligence and Terrorism Information Centers resultat om identiteten på palestinier som dödats i konfrontationer vid gränsen till Gaza, tweet av analytikern Joe Truzman med bilder av produktionen av molotovcocktails, tweet av analytikern Joe Truzman med video av maskingevärsattack mot en IDF-jeep och bostäder i Sderot, tweet av Hamas (@PalinfoAr) med video av Gazabor som klipper av gränsstängslet med bultsax.
  • uttalanden från angripare om deras avsikt att bryta sig igenom stängslet, invadera israeliska samhällen och döda eller kidnappa israeler. En angripare publicerade det här på Facebook: “Kibbutzen Kerem Shalom, öster om Rafah, ligger bara 300 meter från gränsen. Det har inhägnader för kalkoner, en fotbollsplan och en pool, [även om] det bara bor 15 familjer där. Attackera dem med knivar.”
  • medlem av Hamas politbyrå Salah Bardawils erkännande den 14 maj 2018 att 50 av de 62 personer som dödades den dagen var medlemmar i Hamas, och att mer än 50 procent av de som dödats sedan början av gränskonfrontationerna var Hamasmedlemmar.

För mer information om konfrontationen vid gränsen till Gaza, se UN Watchs uttalande i december 2018 till COI om Gaza, ett möte med COI om Gaza och ett svar på FN:s presskonferens om Gaza i februari 2019. 

Kina, session 40

”Kina motsätter sig våld och fördömer våld mot civila.”

Arabförbundet, session 41

”Herr president, de civila demonstranterna som inte är en livshotande faktor i Gaza utsätts fortfarande för dödligt våld av ockupationsmakten…”

Irak, session 42

”Vi fördömer … den överdrivna användningen av våld mot civila.”

”Israel använde övervåld mot demonstranterna i Gaza”

Under de förhållanden som Hamas avsiktligt skapade, fanns det inga mellanliggande åtgärder som kunde ha genomförts, förutom att skjuta dem som utgjorde ett omedelbart hot.” Brittiske översten Richard Kemp.

Sådana allmänna anklagelser urvattnar den rättsliga innebörden av begreppen och antyder att Israel måste tillåta att sina egna medborgare attackeras eller dödas innan landet kan svara, så att olyckssiffrorna kan närma sig varandra. Men Israel, liksom alla andra stater, har enligt folkrätten en självklar rätt till självförsvar, vilket uttrycks i artikel 51 i FN-stadgan.

”Det är för lätt att säga att ett hot aldrig kommer att vara nära förestående förrän gränsen har passerats, säger överstelöjtnant Geoffrey Corn, en juridisk expert på krigets lagar. ”Vad som kvalificerar sig för beteckningen ett överhängande hot när man försöker förhindra en kränkning av gränsen som kommer att resultera i ett flöde in i landet av hundratals, om inte tusentals demonstranter in i landet, är en mycket komplicerad fråga.”

Överste Richard Kemp, en brittisk militärexpert som många gånger reste till gränsen för att observera händelserna på nära håll, klargjorde denna fråga i sitt uttalande till FN:s undersökningskommission efter konfrontationerna vid gränsen till Gaza:

I dag är det allmänt accepterat enligt internationell rätt att skarp ammunition kan användas när det finns en allvarlig risk för dödsfall eller skada, och där inga andra medel har lyckats möta hotet. Det är ingen förutsättning för att hotet ska vara “överhängande” – sådan makt kan användas vid den punkt där den blir “överhängande”, det vill säga när det inte finns något mellansteg där en aggressiv handling kan förhindras innan den blir ett överhängande hot.”

 Verkligheten är, skrev den tidigare befälhavaren för brittiska styrkor i Afghanistan, att:

”Under de förhållanden som Hamas medvetet skapade fanns det inga mellanliggande åtgärder som kunde ha genomförts, förutom att skjuta dem som utgjorde ett omedelbart hot. Om dessa människor (som knappast kan kallas bara ”demonstranter”) hade tillåtits ta sig till staketet och bryta igenom det, skulle det inte bara ha varit en överhängande, utan en omedelbart livshotande situation, som bara kunde ha undvikits genom att orsaka mycket högre dödstal.”

Vid ett extrainsatt möte när undersökningskommissionen lade fram sin rapport i plenum sade överste Kemp att han på grundval av sin militära erfarenhet inte kunde “komma på ett enda sätt på vilket IDF kunde ha agerat annorlunda och ändå uppnått sina mål”, nämligen att skydda den israeliska befolkningen genom att undvika en massiv kränkning av stängslet.

Israel och proportionalitet

Dessutom är det viktigt att korrigera en vanlig missuppfattning om både när och hur proportionalitetstestet tillämpas enligt humanitär internationell rätt (IHL). Testet är inte en efterhandsräkning av vilken part som hade flest döda. Det är snarare en framtida övervägning baserad på militärledarens bedömning – innan militären vidtar åtgärder – om de förväntade civila dödsoffren kommer att bli överdrivna i förhållande till den förväntade militära vinsten.

I själva verket accepterar IHL risken för civila offer (se artikel 57 i första ändringsprotokollet till Genèvekonventionerna från 1949). Ovanstående anklagelser under UNHRC:s punkt 7-debatten, bortser helt från det mycket verkliga hotet mot de israeliska civilas liv från de Hamasledda angriparna, som försökte bryta sig igenom gränsstängslet i Gaza och hade för avsikt att infiltrera närliggande israeliska samhällen och döda civila. Enligt internationell rätt är det upp till de israeliska ledarna att avgöra proportionaliteten från fall till fall på grundval av tidsangivelser och uppgifter som fanns tillgängliga vid den aktuella tidpunkten, och att försvara sig mot hotet från dessa angripare vid gränsen.

För mer information om konfrontationen vid gränsen till Gaza, se UN Watchs uttalande 2018 till undersökningskommissionen för FN:s råd för mänskliga rättigheter, svar på rapporten från undersökningskommissionen 2019 och svar på presskonferensen i detta avseende.

Nordkorea, session 40

”Den israeliska militärens godtyckliga och oproportionerliga dödande av civila, inklusive barn, kvinnor och äldre…”

Algeriet, session 41

”Mitt land fördömer Israels fortsatta och oproportionerliga användning av överdrivet, oacceptabelt och orättvist våld…”

Equador, session 42

”Mitt land… fördömer Israels oproportionerliga användning av våld i de senaste protesterna på Gazaremsan…”

”Israel utför utomrättsliga avrättningar”

Internationell rätt tillåter säkerhetsstyrkor att använda dödligt våld i självförsvar, och IDF använder dödligt våld som en sista utväg när andra, mindre dödliga medel inte kan användas.

Den israeliska militären utför riktade mord på ledande palestinska terrorister som till exempel ledaren för palestinska Islamiska Jihad, Baha Abu al-Ata. Som professor Harold Koh vid Yale Law School påpekar är detta inte en form av “utomrättsligt mord” och är inte ett brott mot internationell rätt. Israels högsta domstol övervägde lagligheten av riktade mord i sin dom i The Targeted Killings Case 2006. Domstolen fann att riktade mord var tillåtna enligt lagarna om väpnad konflikt och att “lagligheten i varje enskild åtgärd måste avgöras mot bakgrund av detta”, det vill säga att varje fall måste övervägas för sig självt. Samtidigt införde Högsta domstolen begränsningar och restriktioner för praxis för att se till att den inte missbrukades. En artikel i Harvard National Security Journal från 2010 som drog slutsatsen att bruket av riktade mord var “juridiskt försvarbart” och “moraliskt acceptabelt” i kriget mot terror, beskrevs beslutet i The Targeted Killings Case som “det mest omfattande rättsliga beslut som någonsin presenterats som tar upp den rättsliga ramen för ’kriget mot terrorismen’.”

I en avhandling från Brookings Institution skrev den israeliska parlamentsledamoten Avi Dichter, tidigare chef för Israels säkerhetsbyrå, och Daniel Byman, chef för Georgetown University Center for Peace and Security Studies Program, följande:

Israelerna har utvecklat en hel metod för att utföra riktade mord. Det viktigaste som krävs är överlägsen efterforskningar … Israel genomför också flera åtgärder för att minimera förlusten av oskyldiga liv. Endast de personer som inte är lätta att gripa kan övervägas för placering på listan över mål. Den israeliska underrättelsetjänsten utvärderar så noggrant dessa individer, och endast de farligaste ärketerroristerna placeras på listan över människor som ska dödas …

Myndigheterna förbjuder riktade mord i tätbefolkade områden, till exempel smala gator där många oskyldiga människor kan vara närvarande. Därför har Israel inte utnyttjat möjligheter att döda terroristledare under parader, eftersom alltför många människor är närvarande, och eftersom den oundvikliga panik som skulle uppstå till följd av en sådan attack skulle leda till oskyldigas död.

Israel, Obama och drönarangrepp

Det är värt att notera att Förenta staterna under president Barack Obamas regeringstid genomförde hundratals drönarattacker mot terrorister i Pakistan, Somalia, Jemen och på andra håll. I ett tal i mars 2010 till American Association of International Law avvisade Harold Koh, då juridisk rådgivare för utrikesdepartementet, argumentet att dessa drönarattacker representerade utomrättsliga avrättningar. Förutom att USA genomförde “extremt robusta” förfaranden för att identifiera mål, förklarade Koh, följdes “noggrant” “principerna om åtskillnad och proportionalitet” för att säkerställa att verksamheten “genomfördes i enlighet med all relevant lagstiftning”. Åtskillnad förbjuder att ha civila mål, dvs att bara militära mål är tillåtna. Proportionalitet förhindrar attacker som skulle leda till oavsiktliga mord eller skador på civila som skulle vara klart överdrivna i förhållande till den förväntade militära fördelen.

Även andra representanter inom Obama-administrationen försvarade lagligheten i de amerikanska drönarangreppen. Till exempel sade den juridiska chefrådgivaren i försvarsdepartementet, Jeh Johnson, i februari 2012 att: “Enligt väletablerade rättsliga principer är dödligt våld mot ett giltigt militärt mål i en väpnad konflikt i enlighet med krigets lag, och utgör per definition inte ett “attentat”. President Barack Obama rättfärdiggjorde själv USA:s attacker i ett tal i januari 2012 och betonade att målen var “på en lista över aktiva terrorister som försökte komma in och skada amerikaner, slog till mot amerikanska anläggningar, amerikanska baser etc.”

Förutom de riktade morden på ledande terrorister konfronteras israeliska säkerhetsstyrkor regelbundet med attacker från individer eller små grupper, vilket kräver att de gör snabba bedömningar i området om en viss skytt eller infiltratör från Västbanken eller Gaza utgör ett omedelbart hot. När israeliska soldater ställs inför livshotande situationer, som attacker från beväpnade palestinier vid vägspärrar eller beväpnade palestinier som kommer in i Israel genom säkerhetsstängslet i Gaza, kan de använda våld i samband med hotet, inklusive dödligt våld. Även till synes “ofarliga” aktiviteter som stenkastning kan vara livshotande. Under de senaste två åren har två israeliska soldater dödats av stenar – bland annat av marmorblock som slängts på deras huvuden från hustak – och israeliska civila har också dödats av stenar som kastats mot bilar, vilket har orsakat dödliga kollisioner.

Israel och självförsvar

Internationell rätt tillåter säkerhetsstyrkor att använda dödligt våld i självförsvar, och IDF använder dödligt våld som en sista utväg när andra, mindre dödliga medel inte kan användas. Som Israels högsta domstol nyligen konstaterade i sin dom om Israels insatsregler i konfrontationerna vid gränsen till Gaza: “De grundläggande principerna i internationell rätt tillåter också användning av potentiellt dödligt våld, förutsatt att det tillämpas på erkända och specifika mål – inklusive för självförsvar eller försvar av andra …” (HCJ 3003/18 och HCJ 3250/18, 24 maj 2018).

Således är de israeliska säkerhetsstyrkornas användning av dödligt våld i självförsvar laglig enligt internationell rätt och i enlighet med tillämpliga IDF-regler som är utformade enligt juridisk rådgivning och i enlighet med folkrätten. När en soldat bryter mot IDF:s regler, som i Elor Azaria-fallet, har IDF visat att de kommer att åtala soldaten och ge honom ett lämpligt straff. Dessutom har Israel regler för civilrättsliga förfaranden genom justitieministern och för domstolsprocesser, bland annat genom Högsta domstolen.

Algeriet, session 41

”Mitt land fördömer [Israels] utbredda användning av summariska och utomrättsliga avrättningar”

Staten Palestina, session 42

”Israel fortsätter sin olagliga praxis att använda barn som måltavlor och döda dem, liksom människor med särskilda behov, sjukvårdspersonal, medicinsk personal och journalister … och utomrättsliga avrättningar.”

Venezuela, session 41

”På ALBA:s (Kubas, Nicaraguas och sex andra staters) vägnar – ”Talrika rapporter från FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter avslöjar en rad allvarliga brott av de mänskliga rättigheterna och humanitär lagstiftning som begåtts mot det ockuperade palestinska territoriet, inklusive … utomrättsliga avrättningar …”

”Israel bedriver godtyckliga arresteringar av palestinska barn”

Palestinska barn i israelisk fångenskap hade kunnat undvikas om en kultur skapades i det palestinska samhället, för att hålla barn borta från den väpnade kampen mot Israel.

Det är sant att Israel arresterar palestinska minderåriga som utför knivhuggningar, kastar molotovcocktails eller deltar i annan våldsam eller terroristisk verksamhet, i många fall under ledning av Hamas eller andra grupper. Även om många arresteras under en väpnad konflikt är antalet israeliska gripanden av palestinska minderåriga mindre än antalet minderåriga som arresterats i andra demokratier i vanliga situationer, till exempel fem gånger färre än England och Wales. Enligt uppgifter från Israel Prison Service har det genomsnittliga månatliga antalet gripna palestinska minderåriga i Israel minskat stadigt från 2016 till 2019. Detta kan förklaras av en minskning av palestinska minderårigas deltagande i terroristverksamhet.

Israel och palestinska barn

Det finns inget som tyder på att IDF:s gripanden av palestinska minderåriga är “godtyckliga”. Palestinska minderåriga deltar tyvärr ofta i terroristverksamhet och har utfört våldsamma terroristattacker, bland annat med dödlig utgång.

Till exempel:

Oktober 2015: Två palestinska pojkar i tonåren skadade två israeler allvarligt, däribland en 13-årig pojke på cykel, i en knivattack i stadsdelen Pisgat Ze’ev i Jerusalem.

Januari 2016: 16-åriga palestiniern Morad Bader Abdullah Adais knivhögg och dödade den israeliska sexbarnsmamman Dafna Meir i sitt hem.

Januari 2016: 17-årige palestiniern Hussein Muhammad Abu Ghosh och en medbrottsling knivhögg och dödade 23-årige Shlomit Krigman.

Juni 2016: 17-åriga palestiniern Mohammed Taraireh knivhögg och dödade 13-åriga Hallel Yaffa Ariel medan hon sov.

Augusti 2019: Palestinska tonåringar knivhögg en israelisk polis vid ingången till Tempelberget i Jerusalem. 

Februari 2020: 17-årig palestinsk pojke kastade molotovcocktail mot israeliska soldater.

Detta är inte isolerade exempel. De återspeglar den kultur av hat och våld som ingjuts i palestinska ungdomar från tidig ålder. Se kritiken mot den palestinska myndigheten från israeliska och amerikanska säkerhetsexperter. Genom utbildningssystemet och medierna får palestinska barn höra att Israel inte har rätt att existera, eftersom landet Israel verkligen tillhör Palestina. Dessa barn uppmuntras att följa i de berömda terroristernas fotspår, som hedras och förhärligas. Israel, israeler och judar demoniseras rutinmässigt.

FN-aktörer måste ta itu med den palestinska utbildningen i hat

I stället för att fördöma Israel för att lagligt ha arresterat palestinska barn som begår terrordåd, bör FN:s aktörer ställa den palestinska myndigheten till svars för sin offentliga uppvigling av barn att använda våld och bli martyrer. Utskottet för avskaffande av rasdiskriminering drog slutsatsen att detta “skapar hat och kan uppvigla till våld, särskilt hatpropaganda mot israeler som ibland också skapar antisemitism”. Detta strider mot konventionen om barnets rättigheter och andra internationella avtal.

Läroplanen i det palestinska utbildningssystemet är också notoriskt känd för att vara anti-fredlig. Nyligen genomförda studier utförda av IMPACT-se, Institutet för övervakning av fred och tolerans i skolutbildning, har fastställt att palestinska läroböcker, tvärtemot UNESCO:s normer för fred och tolerans, radikaliserar palestinska barn genom att grovt demonisera Israel, förhärliga martyrer och lova att palestinierna kommer att “återvända till” och besegra Israel. Västerländska regeringar, däribland EU, Storbritannien och USA, har avvisat denna utbildning i hat mot barn. Den 14 maj 2020 antog Europaparlamentet en resolution där man uttryckte oro över att “problematiskt material i palestinska läroböcker fortfarande inte har tagits bort” och att PA “fortfarande inte agerar effektivt mot hatyttringar och våld i skolböcker”.

Palestinsk hatundervisning

Uppvigling av palestinska barn till våld upprepas också i uttalanden från palestinska ledare och medier. Till exempel avvisar palestinska ledare, även skolledare, regelbundet Israels rätt att existera och lovordar barnterrorister som “martyrer”. Både PA och Hamas TV sänder regelbundet innehåll för barn där martyrer förhärligas och barn prisas för att de stöder våld. Till exempel, i ett TV-program som sändes av PA i december 2019 demoniserade presentatören israeler som barnamördare, medan barn reciterade en dikt som hetsade till martyrskap: “Martyrernas blod flyter i mina ådror … Mitt svärd dras och kommer inte att återvända till slidan… de [mörkögda] oskulderna längtar efter mig…”

Barn drivs också till våld av den vanliga palestinska praxisen att göra terrorister till förebilder genom att namnge skolor, läger och ungdomscenter efter terrorister och utnyttja ungdomsverksamhet för att utbilda barn i terrorism. Till exempel gav ett sommarläger för Hamas sommaren 2019 utbildning i terrorism, medan ett PA-sommarläger fick barn att lovprisa kända terrorister som Abu Iyad, som var huvudmannen bakom slakten av israeliska idrottare vid olympiska spelen 1972.

När de från tidig ålder indoktrineras att hata Israel och hoppas bli martyrer, borde det inte vara överraskande att palestinska barn deltar i terror och våld, och att de sedan arresteras för sådan kriminell aktivitet. Till och med 17-åriga Ahed Tamimi, som omfamnades av en massiv kampanj på sociala medier av Amnesty International, uppmanade till blod, våld och martyrskap sedan hon släpts från israelisk fångenskap 2018. Hon lovade “att fortsätta på martyrernas väg, så att deras blod inte skall ha offrats förgäves”, och tillade att “vi kommer alltid att fortsätta på deras väg … och med offra mitt liv, för att befria Palestina”.

Om FN:s anhängare verkligen är oroade över godtyckliga gripanden i de palestinska territorierna, bör de ta itu med palestiniernas egna meriter när det gäller godtyckliga gripanden av barn. Både den palestinska myndigheten och Hamas har arresterat barn utan grund och utsatt dem för brutal behandling, inklusive tortyr, som ett brott mot internationell rätt. I augusti 2018 arresterade och torterade Hamas till exempel en 13-årig pojke som hamnade i slagsmål med sonen till en Hamasmilitär ledare. I september 2015 slog PA:s polis och grep en 14-årig pojke som hamnade i slagsmål med andra barn utanför en bröllopsfest.

För mer information om brott mot barn som utförs av PA och Hamas, se UN Watchs uttalande från 2019 till Committee on the Rights of the Child.

Palestina, Session 42

”Israeliska ockupationsstyrkor utövar alla former av regelöverträdelser, inklusive godtyckliga gripanden av barn…”

Sydafrika, session 40

”Det oroar oss att israeliska styrkor fortsätter att genomföra godtyckliga massarresteringar, bland annat av kvinnor och barn…”

Oman, session 41

”Min delegation fördömer alla regelbrott som begåtts mot palestinierna och uttrycker sin oro över arresteringar av barn och alla olagliga handlingar som begåtts mot dem…”

”Israel fördröjer godtyckligt utlämnandet av kropparna till palestinska ’martyrer’”

Högsta domstolen drog slutsatsen att denna politik var tillåten enligt israelisk lag och inte strider mot internationell rätt, som den ansåg bör tolkas dynamiskt och ta hänsyn till nya hot av terrorism.

Anklagelserna mot Israel att hålla kvar kropparna från “martyrer” som har utfört attacker mot israeler, vilket alltså handlar om kvarlevorna av palestinska terrorister, ger en skev bild av fakta och lagen. Hamas och andra palestinska terrorgrupper använder kidnappning som en militär taktik, vilket är ett allvarligt brott mot internationell rätt. I det begränsade syftet att göra det möjligt för Israel att bemöta detta hot och förhandla om återlämnande av levande eller döda israeler som kidnappades eller på annat sätt hålls olagligt i palestinskt förvar, håller Israel kvar eller tillfälligt begraver resterna av palestinska terrorister. Detta är inte ett brott mot folkrätten. Det finns ingen moralisk likvärdighet mellan Hamas, som öppet bryter mot och föraktar lagarna om väpnad konflikt, och Israel, som tvingas reagera på dessa kränkningar och skydda sina medborgare.

Israel och gisslanaktioner

Under sin långa historia av att bekämpa palestinsk terrorism har Israel varit tvungen att hantera många gisslansituationer. Palestinska terrorgrupper som Hamas och Hizbollah använder en medveten strategi för att kidnappa israeliska soldater och civila för att uppnå utväxling av fångar. År 2008 fick Israel tillbaka resterna av de israeliska soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev från Hizbollah.  De hade kidnappats och dödats i början av Libanonkriget 2006. Israel lyckades få tillbaka kvarlevorna genom att överlämna fem levande terrorister och resterna av dussintals andra. År 2011 lyckades Israel förhandla fram återlämnandet av endast en tillfångatagen israelisk soldat – Gilad Shalit, som olagligt kidnappades av Hamas och hölls fången i fem år – genom att frisläppa 1 027 palestinska säkerhetsfångar.

I strid med internationell rätt har Hamas hållit kvar två israeliska soldater Hadar Goldins och Oron Shauls kroppar sedan 2014. Dessutom håller Hamas två psykiskt sjuka israeler, Avera Mengitsu och Hisham al-Sayed fångna, som kom in i Gaza 2014 respektive 2015.

I motsats till vad palestinierna, Irak och Arabförbundet säger i UNHRC, utgör Israels politik inte ett brott mot internationell rätt:

I artikel 17 i den första Genèvekonventionen föreskrivs att en begravning endast ska “genomföras efter en fördjupad undersökning av organen … att fastställa att döden har inträffat” och “bestämma identiteten”, och “på ett värdigt sätt, om möjligt efter ritualen av den religion som de bekände sig till”. I artikeln nämns dock ingen skyldighet att återlämna kropparna.

I Internationella rödakorskommitténs kommentarer till denna bestämmelse förklaras att den princip som ligger till grund för artikel 17 “är att bevara de dödas värdighet”. I detta avseende säger kommentaren att “skyldigheten att se till att de döda begravs eller kremeras kan uppfyllas på flera sätt. Den aktuella parten i fråga kan själv på ett värdigt sätt begrava den avlidne. Alternativt kan parten återlämna den avlidnes kroppar till sina familjer, som kan begrava eller kremera dem.” Även om kommentaren lägger till att det “föredragna valet” är att återlämna den avlidnes kvarlevor till sina familjer, vilket är ett “grundläggande humanitärt mål”, presenteras kroppens återkomst som “det föredragna valet” snarare än som ett åtagande.

I artikel 34 i första ändringsprotokollet till Genèvekonventionerna föreskrivs att parterna i en konflikt ska “ingå avtal” för att “underlätta hemtransporten av den avlidnes kvarlevor av de döda och hans personliga tillhörigheter till hemlandet vid behov”. Det har tillfogats att “i avsaknad av avtal” får den avtalsslutande parten, som har begravningsplatserna på sitt territorium, “erbjuda sig att underlätta hemtransporten av den avlidnes dödliga kvarlevor…” Återigen uppmuntrar bestämmelsen repatriering av kvarlevorna, men påtalar det inte som en skyldighet.

Israel och döda terrorister

Israels högsta domstol, med en utökad panel av sju domare, undersökte nyligen denna komplicerade fråga i Commander of IDF forces in Judea and Samaria v. Alyan, ärende nr 10190/17 (9 september 2019). Högsta domstolen medgav att undanhållandet av terroristernas kroppar och förhindrandet av att de begravdes av familjen orsakar viss skada på den avlidnes och deras familjers värdighet, men noterade att kvarhållandet är tillfälligt, kvarlevorna är begravda med värdighet, i en metallkista på en kyrkogård och med korrekt genetisk identifiering. Högsta domstolen drog slutsatsen att denna politik var tillåten enligt israelisk lag och inte strider mot internationell rätt, som den ansåg bör tolkas dynamiskt och ta hänsyn till nya hot från terrorism. Domstolen betonade att frihetsberövandet var tillfälligt och av ett begränsat säkerhetssyfte: att förhandla och utbyta.

Arabförbundet, session 45

”Arabförbundet fördömer kränkningarna … Inklusive… beslag av resterna av martyrer…”

Irak, session 45

”Irak fördömer … beslag av resterna av martyrer…”

Palestina, session 45

”Israel förvarar olagligt kvarlevorna av 66 palestinska martyrer i kylskåp i en grov kränkning av internationell rätt.”

”Israel använder falska argument för att hålla kvar palestinska fångar”

”All hjälp som Palestinska befrielseorganisationen [PLO] ger till dem som dömts för politiskt motiverat våld är en förolämpning mot australiensiska värderingar, vilket undergräver utsikterna till en meningsfull fred mellan Israel och palestinierna.” Julia Bishop, Australiens utrikesminister 2018.

Palestinska martyrfonden intensifierar terrorismen mot israeler genom att belöna fängslade terrorister och familjerna till dem som dödades när de utförde terrordåd, med månatliga löneutbetalningar som vida överstiger de regelbundna utbetalningarna av socialt bistånd. Dessa betalningar uppgick till cirka 330 miljoner dollar, eller cirka sju procent av den palestinska myndighetens budget på 5 miljarder dollar 2018. Enligt Världsbanken verkade Martyrfonden inte “försiktig ur ett socialt eller skattemässigt perspektiv”, fångfonden var “det mest generösa PA-programmet”, och programmen gynnade ett relativt litet antal familjer.

Israel och palestinska fångar

År 2018 antog Israel en lag som tillåter landet att dra av betalningarna från Martyrfonden från de skatter som Israel samlar in och överför till den palestinska myndigheten i enlighet med Osloavtalen. Enligt denna lag undanhåller Israel det ungefärliga belopp som anges i PA:s budget för denna martyrfond, men har fortsatt att överföra det återstående belopp som samlats in för PA:s räkning. Detta arrangemang stoppades tillfälligt efter att PA i juni 2020 förklarade att det skulle vägra att acceptera den månatliga överföringen på mer än 100 miljoner dollar som en del av slutet på samarbetet med Israel. Överföringen av cirka 725 miljoner dollar i restskatter godkändes slutligen av Israels säkerhetsråd efter att PA beslutade att förnya samarbetet i november 2020.

Stopp i bidrag till palestinierna

Vissa västerländska regeringar har skurit ner det direkta stödet till den palestinska myndigheten, eftersom dessa betalningar främjar terrorism. I december 2017 antog till exempel den amerikanska kongressen Taylor Force Act, som ber palestinierna att “stoppa betalningar för terrordåd som begåtts av individer som fängslats efter att ha blivit rättvist anklagade och dömda för terrordåd”, och för dem som dog när de begick terrordåd. Lagen gör framtida amerikanskt bistånd beroende av att palestinierna avskaffar alla lagar som tillåter “ett kompensationssystem för fängslade individer som använder straffet eller varaktigheten av inspärrning för en person som fängslats för en terroristhandling för att bestämma storleken på den ersättning som betalas ut”.

Under 2018 minskade Australien också sitt direkta stöd till PA, och utrikesminister Julie Bishop sa att ”all hjälp som Palestinas befrielseorganisation [PLO] ger till dem som dömts för politiskt motiverat våld är en förolämpning mot australiensiska värderingar, vilket undergräver utsikterna till en meningsfull fred mellan Israel och palestinierna.”

I november 2019 minskade Nederländerna sitt stöd för palestiniernas löner till terrorister och sade att samtalen med PA “inte ledde till önskat resultat”.

Medlemmar av den internationella gemenskapen, inklusive regeringar och internationella aktörer, har samarbetat med Israel för att erkänna farorna med ekonomisk anstiftan till palestinsk terror och har agerat i enlighet med det.

Palestina, session 45

”Ockupationsstyrkorna och bosättarna fortsätter och förstärker sina attacker mot civilbefolkningen genom att … att hålla inne palestinska pengar under förevändning att vi hjälper martyrernas, fångarnas och de sårades familjer.”

”Israel begränsar palestiniernas rörelsefrihet”

Full rörelsefrihet för palestinier var normen före självmordsterrorn. Före den första intifadan i slutet av 1980-talet kunde palestinierna vanligtvis fritt röra sig mellan Västbanken, Israel och Gaza. Detsamma gällde israeler som reste till Västbanken i affärssyfte, som turister eller för att besöka heliga platser. Ökningen av självmordsbombningar på 1990-talet och andra palestinska former av terrorism fick Israel att införa vissa säkerhetsåtgärder över tid för att skydda sina medborgare. Detta resulterade i restriktioner för både israeler och palestinier. Israelerna kan inte heller fritt resa till A- och B-områdena på Västbanken.

Israel och intifadan

Under den andra intifadan, från 2000 till 2005, dödades mer än 1 000 israeler och flera tusen skadades allvarligt av palestinska terrorister, varav de flesta hade infiltrerat Israel från Västbanken. Byggandet av Israels säkerhetsstängsel minskade israelernas förluster avsevärt. Innan byggandet av stängslet började 2002, dödades 457 israeler. Efter att stängslet restes 2009, dödades åtta israeler. Enligt Knessetmedlemmen Avi Dichter, tidigare chef för Israels säkerhetsbyrå, minskade säkerhetsstängslet terroristattackerna i Samariaregionen på Västbanken med 90 procent.

På samma sätt har kontrollstationer visat sig vara ett effektivt verktyg i kampen mot terroristattacker. Det bör sägas att kontrollstationer för att öka säkerheten inte är något speciellt för Israel. Länder som Frankrike och Spanien har inrättat kontrollstationer som svar på stora terroristattacker, liksom andra länder i en konflikt. Dessutom har många länder upprättat kontrollstationer för att genomföra nedstängningar i samband med coronapandemin.

Tyvärr har den palestinska terrorismen aldrig upphört, och kontrollpunkterna och andra restriktioner är fortfarande nödvändiga för att skydda israelerna. Även om åtgärderna är opraktiska för många oskyldiga palestinier som passerar, räddar de liv. Shin Bets säkerhetstjänst i Israel sa att den förhindrade minst 560 terroristattacker under 2019, en chockerande siffra som illustrerar storleken på hotet.

Israel och Västbanken

Förutom vägspärrarna sköter Israel 13 gränsövergångar till de palestinskkontrollerade områdena på Västbanken. Dessa drivs som vägspärrar överallt annars i världen, med säkerhets- och identitetskontroller, och innebär naturligtvis viss väntetid. Liksom alla andra suveräna stater har Israel ingen rättslig skyldighet att tillåta inresa av palestinier som inte är medborgare på deras territorium utan vidare. Israel har rätt att kontrollera vem som kommer in på deras territorium och på vilka villkor, såsom vistelsens längd, tillåtna aktiviteter under vistelsen och om uppehållstillstånd bör krävas.

Trots det ligger det i Israels intresse att bevara fred och lugn och förbättra palestiniernas ekonomiska situation. Under de senaste åren har Israel därför investerat mer än 85 miljoner dollar i att uppgradera tekniken vid nästan alla dessa gränsövergångar, för att effektivisera processen och minska väntetiderna. Förbättringarna vid den hårt trafikerade Qalandiya-kontrollpunkten, som slutfördes i april 2019, minskade väntetiden från ungefär en timme till några minuter. Enligt Israels samordningsbyrå för regeringsaktivitet i territorierna (COGAT) kom i genomsnitt cirka 250 000 palestinier från Västbanken in i Israel varje vecka under andra halvåret 2020.

Även om inte UNHRC det, är Israel det inte det enda land som kontrollerar palestinier när de vill komma in på deras territorium. Egypten sköter Rafah-kontrollstationen från Gazaremsan till Sinai, som är strikt regelkontrollerad och ofta stängd.

Palestina, session 45

”Ockupationsstyrkorna och bosättarna fortsätter och förstärker sina attacker mot civilbefolkningen genom att … begränsa den fria rörligheten…”

Syrien, session 45

”[Syrien] kräver ett slut på den barbariska praxis som ockupationsarmén och israeliska bosättare bedriver, inklusive… införande av restriktioner för gods- och persontransporter, stängning av gränsövergångar …”

Turkiet, session 45

”Israels förtryck i de ockuperade palestinska territorierna fortsätter med oförminskad styrka… begränsningar av den fria rörligheten är fortfarande daglig praxis i de ockuperade områdena.”

”Israel plågar palestinska försvarare av mänskliga rättigheter”

Israel erkänner rätten att protestera som en grundläggande rättighet, men flera av de palestinska icke-statliga organisationerna har nära band till terroristorganisationer.

Försvarare av mänskliga rättigheter och mediearbetare överallt har rätt till skydd, och i Israel skyddas de vanligtvis. Israel har ratificerat den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och det israeliska rättssystemet garanterar rätten till yttrandefrihet och mötesfrihet, som noggrant skyddas av ett oberoende rättsväsende. Den israeliska medievärlden är mångsidig och levande, och det civila samhället kritiserar regelbundet regeringens politik för mänskliga rättigheter, inklusive behandlingen av palestinier.

Israel och de mänskliga rättigheterna

Israel erkänner rätten att protestera som en grundläggande rättighet. Protesterna mot myndigheterna framför premiärministerns residens och på andra håll i Israel har fortsatt under de strängaste nedstängningarna på grund av covid-19, även när den offentliga religiösa bönen var kraftigt begränsad. Israel tillåter icke-statliga organisationer (NGO) att verka fritt, däribland många NGO som är skarpa kritiker av regeringen. Till exempel har New Israel Fund, som till stor del finansieras av amerikanska judar, bidragit med mer än 300 miljoner dollar till 900 registrerade ideella organisationer i Israel sedan den skapades. Många av dessa organisationer är kända för sina uttalade sympatier för palestinier, inklusive Association for Civil Rights in Israel, Breaking the Silence, B’Tselem, Gisha, Machsom Watch och Yesh Din. Israel tillåter människorättsförsvarare att lämna in framställningar till Högsta domstolen som utmanar de israeliska myndigheterna. Först under det senaste året har Israels högsta domstol behandlat mål som väckts av pro-palestinska organisationer som Adallah, Peace Now, The Association for Civil Rights in Israel, Yesh Din och andra.

I områden på Västbanken som står under israelisk jurisdiktion är försvarare av mänskliga rättigheter vanligtvis fria att göra sitt jobb. Restriktioner kan gälla i samband med den pågående militära konflikten mellan Israel och palestinierna. Palestinska terroristorganisationer som Hamas och Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) planerar och utför återkommande dödliga terroristattacker mot israeler, inklusive tusentals raketattacker från Gaza riktade mot israeliska civila. Det är känt att medlemmar av dessa terroristgrupper samarbetar med organisationer i det civila palestinska samhället, även när de fortsätter sin terroristverksamhet. Ledaren för den palestinska NGO Al-Haq, Shaewan Jabarin, är till exempel en dömd terrorist från PFLP. På samma sätt är den palestinska NGO Addameer känd för att vara en gren av PFLP, och flera av dess nuvarande och tidigare anställda är anslutna till PFLP. Men när Israel konfiskerade material från Addameers kontor i september 2019 skyndade Amnesty International att attackera Israel för att ha kränkt det civila samhällets rättigheter och ignorerade gruppens band till PFLP. Flera Addameer-aktivister greps senare av Israel i samband med terrorbombningen i augusti 2019 som dödade den israeliska tonåringen Rina Schnerb. Bland de gripna fanns PFLP-ledaren på Västbanken, Khalida Jarrar, tidigare vice ordförande och general manager för Addameer. Amnesty kritiserade Israel för gripandet i stället för att fördöma Jarrar för hennes PFLP-verksamhet.

Vid den tidpunkten arresterade Israels säkerhetstjänst ett 50-tal PFLP-medlemmar i samband med den dödliga bombningen i augusti 2019. Medlemmar av andra palestinska NGO, inklusive Union of Agricultural Workers Committees (UAWC), Health Workers Committees (HWC) och Sabin var bland dem som arresterades för sin PFLP-verksamhet. Detta skapade en skandal i Nederländerna, som hade finansierat en del av terroristernas löner. Nederländerna stoppade omedelbart sina donationer till UAWC. I januari 2019 stoppade EU, när man erkände att många palestinska NGO har kopplingar till terrorism, ett anslag till BADIL sedan den palestinska icke-statliga organisationen vägrade att underteckna antiterroristklausulen om att pengar inte skulle gå till organisationer som fanns med på listan över terroristorganisationer.

Libyen, session 45

”Försvarare av mänskliga rättigheter, inklusive palestinier, plågas av de israeliska styrkorna.”

Ryssland, session 44

“Vi är bekymrade över … förföljelsen av det civila samhället.”

Sydafrika, session 45

”Vi är djupt oroade över förödmjukelsen, trakasserierna och hoten mot försvarare av mänskliga rättigheter och aktörer i det civila samhället på det ockuperade palestinska territoriet.”

”Israel förföljer palestinska medarbetare”

Det finns många exempel på förmodade palestinska journalister som har missbrukat sin ackreditering för att utföra terroristverksamhet.

Israel har den friaste pressen i hela Mellanöstern och ackrediterar många fler journalister och mediearbetare än någon av sina grannar. Som Matti Friedman, en tidigare korrespondent för Associated Press, har påpekat hade den världsomfattande nyhetsbyrån innan den arabiska våren bara en regimgodkänd frilandsjournalist i hela Syrien, medan den hade 40 inhyrda nyhetsförmedlare i Israel. Under den arabiska våren fanns det fler AP-anställda i Israel än det totala antalet AP-anställda nyhetsförmedlare i alla länder som hade uppror i samband med den arabiska våren.

I motsats till vad som påstås i de anklagelser som nämns ovan, förföljer Israel inte människor som arbetar i medierna. Israel är en del av en pågående väpnad konflikt med palestinierna som präglas av våld och terrorism. Sedan 2009 har Israel utkämpat tre krig mot terrorgruppen Hamas i Gaza. Sedan 2018 har Israel också tvingats svara på våldsamma konfrontationer längs gränsen till Gaza, som har använts för att dölja terroristverksamhet. Det har förekommit fall där journalister placerar sig själva i farliga situationer för nära våldet och har fastnat i korselden och skadats eller till och med dödats. Journalister som bevakar konfliktområden är dock väl medvetna om farorna.

Israel och journalister

Dessutom finns det många exempel på förmodade palestinska journalister som har missbrukat sin ackreditering för att utföra terroristverksamhet. När journalisten Yasser Murtaja dödades i april 2018 under konfrontationer vid gränsen till Gaza, använde Hamas och palestinierna hans död för att starta en propagandakampanj mot Israel. Yasser Murtaja visade sig dock vara en Hamasveteran som fortsatte sin verksamhet fram till sin död. Sommaren 2014 var åtta av 17 påstådda journalister som Hamas hävdade dödades i konflikten mellan Hamas och Israel faktiskt aktörer från Hamas eller Islamiska Jihad, eller journalister som arbetade för Hamas propagandanätverk. Dessutom dödades endast sex av journalisterna när de utförde journalistiskt arbete, resten dödades under omständigheter som inte hade någon koppling till deras yrke. Det bekräftades att två av dessa inte hade dödats av IDF.

I ett annat aktuellt exempel i februari 2019 avslöjade den israeliska säkerhetstjänsten ett nätverk av Hamasterrorister från Gaza, som utgav sig för att vara mediearbetare för Hamas Al-Aqsa-tv, för att kunna rekrytera nya Hamasmedlemmar på Västbanken och östra Jerusalem. De skickade hemliga meddelanden till rekryterna genom program på Al-Aqsa tv. Andra påstådda journalister sympatiserar eller samarbetar med Hamas. Det upptäcktes att Hind Khoudary, som påstod sig vara journalist när han deltog i våldsamma konfrontationer vid gränsen mellan Gaza och Israel – och poserade leende med män med bultsaxar i professionell storlek för att komma in i Israel – hade uppviglat Hamas att arrestera Rami Aman, en fredsaktivist från Gaza som satt fängslad i sex månader.

Israel har all rätt att vidta åtgärder mot terrorister som utgör ett säkerhetshot, även om de utger sig för att vara journalist.

Maldiverna, session 43

“Vi ber Israel att undvika att använda dödligt våld mot oskyldiga palestinier, inklusive journalister…”

Palestina, session 45

”Ockupationsstyrkorna och bosättarna fortsätter och förstärker sina attacker mot civilbefolkningen genom att använda mediearbetare som mål…”

”Israel förtrycker palestinska friheter”

Både Fatah på Västbanken och Hamas på Gazaremsan kontrollerar sina områden på ett totalitärt sätt.

Även om den palestinska rörelsefriheten onekligen påverkas av israeliska säkerhetsåtgärder kring Västbanken och Gaza, berättar detta tema – som behandlas mer i detalj under påstående 14 – bara en del av historien.

”Staten Palestina” och de mänskliga rättigheterna

Enligt Freedom House styr den palestinska myndigheten “på ett auktoritärt sätt”, och medverkar i förtrycket av journalister och människorättsaktivister”. Bland attackerna mot de grundläggande friheterna finns:

PA har inte hållit presidentval sedan 2005, och palestinierna på Västbanken har inget fungerande lagstiftande organ.

PA behandlar politisk opposition och rivaler till president Mahmoud Abbas inom Fatah på ett brutalt sätt.

Den officiella korruptionen är fortfarande ett stort problem, och insynen i regeringens verksamhet är liten.

Nyhetsmedierna är vanligtvis inte fria på Västbanken. Enligt PA:s lagar kan journalister bötfällas och fängslas, och tidningar stängas, för att ha publicerat information som kan skada den nationella enigheten, strida mot det nationella ansvaret eller uppvigla till våld.

Människorättsorganisationer har anklagat PA för att övervaka inlägg på sociala medier och ta in individer för brutala förhör på grund av kommentarer som de har publicerat.

Människorättsgrupper dokumenterar regelbundet anklagelser om godtyckliga gripanden utförda av FN:s säkerhetsstyrkor.

Hamas och totalitär regim på Gazaremsan

På samma sätt fungerar Gazaremsan som en de facto enpartistat under Hamas styre, vilket kraftigt begränsar de civila friheterna:

Medierna är inte fria och journalister och bloggare i Gaza förtrycks fortfarande av Hamas. Hamas och andra väpnade gruppers förödmjukelse av människor begränsar personliga uttalanden och privata diskussioner i Gaza, och myndigheterna övervakar sociala medier för att hitta kritiskt innehåll.

Hamas har infört stora begränsningar av mötesfriheten, och säkerhetstjänsterna upplöser med icke godkänt våld möten som de inte har godkändt.

Hamas har begränsat verksamheten för icke-statliga och civila organisationer som inte följer deras agenda.

Säkerhetsstyrkor och militanta från Hamas genomför regelbundet godtyckliga gripanden och frihetsberövanden.

Human Rights Watch och Amnesty International har gett PA och Hamas stark kritik för sina kränkningar av palestinska grundläggande fri- och rättigheter.

I slutändan är det inte Israel som är ansvarigt för den starka begränsningen av frihet som palestinierna upplevt, utan deras dubbla ledarskap, PA och Hamas, som systematiskt vägrar att ge politiska och mänskliga rättigheter till dem de kontrollerar.

Egypten, session 45

”De utmaningar som det palestinska folket går igenom till följd av den israeliska ockupationen växer ständigt mot bakgrund av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, förtryck av friheter.”

Algeriet, session 45

”Ockupationsmakten har använt denna fragmentering och ett klimat av förödmjukelse som verktyg för att etablera institutionaliserat rasförtryck och begränsa det palestinska folkets grundläggande friheter.”

Ryssland, session 43

”Vi är särskilt oroade över … begränsningar av rätten till fria åsikter och fredliga församlingar …”

”Israel kränker de mänskliga rättigheterna på Golanhöjderna”

Anklagelsen är särskilt absurd med tanke på att den syriska regimen har massakrerat sitt folk, har mer än 5,6 miljoner människor på flykt i sitt eget land och fördrivit 6,6 miljoner andra flyktingar till andra länder.

Det finns inget som tyder på att Israel kränker de mänskliga rättigheterna för de druser som lever på Golanhöjderna, som Israel erövrade från Syrien i Sexdagarskriget 1967. På Golanhöjderna finns fyra drusiska byar: Majdal Shams, Ein Qiniyye, Masadeh och Buqata, med en total befolkning på cirka 23 000. I mer än 50 år har dessa städer blomstrat under israeliskt styre, särskilt jämfört med deras motsvarigheter på den syriska sidan av gränsen. Sedan 2011 tros president Basher al-Assads syriska regim ha massakrerat hundratusentals av sin egen befolkning, däribland 3 000 palestinier.

De drusiska byarna på Golanhöjderna är å andra sidan kända för sin gästfrihet och kulinariska delikatesser och lockar turister från både Israel och andra länder. Byn Majdal Shams har utvecklat ett dynamiskt nattliv med sex barer som främst betjänar lokalbefolkningen. Druser från Golan, som Israel i många år tillät att ta högre examen i Damaskus, studerar nu i Tel Aviv. Kort sagt, de drusiska samhällena växer och utvecklas.

Druser från Golan har dessutom rätt till israeliskt medborgarskap. Även om de flesta druser från Golan historiskt avvisat Israels erbjudande om medborgarskap, har det sedan 2015 skett en betydande ökning av ansökningar om medborgarskap från denna grupp. Förutom medborgarskap har de flesta druser också uppehållstillstånd i Israel, så de kan fritt resa och arbeta. Många föredrar till och med att resa med sina israeliska papper snarare än med sina syriska motsvarigheter.

Israel och Golan

Från och med oktober 2018 har Golans druser också rätt att rösta i lokala val för att välja sina lokala företrädare, precis som i alla andra städer i Israel. Före 2018 valdes inte byarnas företrädare demokratiskt, utan utsågs av Israel. Israels högsta domstol svarade positivt på en ansökan från lokala druser om att hålla val i sina egna städer. Även om endast israeliska medborgare kan kandidera har alla drusiska invånare rösträtt.

Lokalvalen på Golanhöjderna i oktober 2018 orsakade många kontroverser i det drusiska samhället, men en av kandidaterna, Samira Rada-Amran – den första kvinnliga drusen som kandiderade till borgmästare i Israel – förklarade att den lokala oppositionen mot valet baserades på rädsla: “De vill inte se ut som förrädare i den syriska regimens ögon.” En annan kandidat, Monjd Abu Saled, sade att han definierar sig själv som både drus och israel, och tillade att han stödde USA:s beslut att officiellt erkänna Golanhöjderna som en del av Israel eftersom det fick honom att “känna sig trygg” trots kriget i Syrien.

Syrien och Golan

Anklagelserna från Syrien, Nicaragua och Egypten – som varje år legitimeras genom en resolution från FN:s UNHCR – är särskilt absurda med tanke på att medan den syriska regimen har massakrerat sitt folk och mer än 5,6 miljoner människor fått fly och regimen dessutom fördrivit 6,6 miljoner till andra länder (enligt UNHCR), har Israel har tillhandahållit livräddande medicinsk hjälp till syrier som skadats i konflikten. Mellan 2013 och 2018 underlättade Israel humanitärt bistånd till syrier på andra sidan gränsen, vilket gjorde det möjligt för sjuka och sårade syrier till Israel att få gratis sjukvård.

Som rapporterats i Times of Israel behandlade IDF under denna period 4 900 syrier på israeliska sjukhus och ytterligare 7 000 på öppenvårdskliniker vid gränsen. Dessutom transporterade Israel 1 700 ton mat, 1,1 miljoner liter bränsle och 26 000 lådor medicinsk utrustning till Syrien. Mellan 2016 och 2018 drev Israel också en öppenvårdsklinik vid gränsen. Israel avslutade programmet när Assads regim tog kontroll över gränsområdet.

 Med tanke på att de 23 000 druserna på Golanhöjderna inte på något sätt är offer för förtryck eller andra former av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, är det absurt att Rådet för mänskliga rättigheter ägnar en hel resolution åt denna fråga.

Syrien, session 40

”Barnen på de ockuperade syriska Golanhöjderna håller fortfarande fast vid sin syriska identitet inför de israeliska ockupationsstyrkornas allvarliga och systematiska kränkningar av deras rättigheter.”

Nicaragua, session 41

”Vi är oroade över de kränkningar som ockupationsmakten begår mot de mänskliga rättigheterna för medborgarna i de ockuperade syriska Golanhöjderna.”

Egypten, session 40

”Den olagliga israeliska ockupationen av de syrisk-arabiska Golanhöjderna … Förutom kränkningarna av befolkningens mänskliga rättigheter i dessa områden, oavsett om det är deras politiska och medborgerliga rättigheter eller deras ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, fortsätter också.”

”Israel plågar palestinska patienter under deras tid på sjukhus”

Israel har fortsatt att tillåta inresa för invånare i Gaza och på Västbanken som söker medicinsk behandling, trots många fall där palestinier har missbrukat sitt tillstånd för att begå terrordåd.

Trots konflikten har Israel gett tillgång till tiotusentals palestinier som har fått toppsjukvård på israeliska sjukhus. Det medicinska samarbetet mellan Israel och den palestinska myndigheten inleddes 1995. Enligt statistik från Israels samordningsbyrå för regeringsaktivitet i territorierna (COGAT) fick palestinier på Västbanken mer än 20 000 behandlingstillstånd i Israel under 2018. I en rapport från Knesset från 2017 stod det att mellan 2011 och 2015 hade över 42 000 palestinier fått medicinsk behandling i Israel. Antalet ökade med 37 procent under dessa år.

Israel och palestinska patienter

Israel har fortsatt att tillåta inresa för invånare i Gaza och på Västbanken som söker medicinsk behandling trots många fall där palestinier har missbrukat sitt tillstånd att begå terrordåd. I maj 2019 kom Hamasmedlemmen Fadi Abu al-Subh in i Israel av medicinska skäl i syfte att tillsammans med andra Hamasmedlemmar planera terrorattacker. I detta syfte utnyttjade två systrar från Gaza, varav en av dem behövde behandling för cancer i Israel, läkartillstånden för att försöka smuggla in sprängämnen i Israel med hjälp av rör som skulle användas för läkemedel. Det har även förekommit många andra sådana fall.

I motsats till vad som sägs i debatter enligt avsnitt 7 i UNHRC, erkänner palestinier som har fått behandling i Israel att de har fått behandlingar. I en rapport från Associated Press 2015 presenterades till exempel ”Palestinska patienter som får hjälp på israeliskt sjukhus”, en bror och syster från Gaza, Ahmed och Hadeel Hamdan, tonåringar som måste tillbringa tolv timmar varje dag i dialysmaskiner. “Det här – och deras hopp om ett bättre liv – kommer från ett överraskande håll: ett israeliskt sjukhus.” Tonåringarna var regelbundna gäster på Rambam Health Care Campus i Haifa från juli 2012. “Sjukhuset skulle inte låta dem återvända till Gaza förrän Hadeel kunde gå igen, efter att inte ha kunnat göra det på en månad”, skrev AP. ”Jag är mycket tacksam mot dem eftersom de arbetade outtröttligt, särskilt med flickan”, sa Manal, deras mamma.

I ett annat fall fick den palestinska tonåringen Yusef Rabaya, som var sängliggande och oförmögen att stå på grund av en deformitet i ryggraden, utfört en komplicerad rekonstruktiv kirurgi på Hadassah Hospital. Hans far berömde det medicinska teamet “som räddade min son”. Den palestinske författaren Kamell Nusseini, vars mor var cancerpatient på Hadassahs sjukhus i många år, skrev: “På Hadassah-sjukhuset behandlas cancerpatienter från Palestina och Israel fortfarande med mänsklighet och respekt trots att de är så olika.” Han tillade: “Jag kände mig aldrig diskriminerad när jag hade att göra med de judiska läkarna och sjuksköterskorna.”

Israel och hälsoarbetet

Trots denna långa historia av samarbete, som har gynnat tiotusentals palestinier, meddelade den palestinska myndigheten i mars 2019 att den skulle stoppa medicinska remisser till israeliska sjukhus av politiska skäl. Hälsotalesman för PA, Osama al-Najjar, sa att detta var en reaktion på Israels beslut att ta 138 miljoner dollar (det belopp som PA betalade till terrorister 2018) från skatteintäkter som Israel samlar in till PA. Därför är det PA, inte Israel, som för närvarande hindrar palestinier från att få livräddande sjukvård i Israel. “Det är små barn som dör”, säger Dr. Raz Somech, chef för pediatrikavdelningen vid Sheba Medical Center i Ramat Gan. “De vill ha behandling … Och vi vill ge den till dem. De måste komma.”

Israel arbetar också med palestinsk medicinsk personal för att tillhandahålla utbildning och hjälp. Under Coronapandemin överförde Israel medicinsk utrustning, och israeliska team utbildade dussintals palestinska läkare, sjuksköterskor och andra sjukvårdspersonal från Gaza. Utbildningen vid gränsövergången Erez omfattade också läkare från Västbanken. I januari 2020 genomförde en grupp sjuksköterskor från Västbanken och Gaza en fyra dagar lång simuleringskurs på Sheba Medical Center. Sedan 2009 har 150 palestinska hälso- och sjukvårdspersonal genomfört dessa kurser på detta israeliska centrum. I september 2019 var Assuta hospital i Ashdod värd för en gemensam israelisk-palestinsk utbildning om hur man utför trakeotomi på små barn och spädbarn. Ibland reser israeliska läkare till de palestinska territorierna för att behandla patienter. Dr Iyad Khamaysi från Rambam Medical Center i Haifa har till exempel besökt Gaza för att behandla patienter, utbilda läkare och leverera medicinsk utrustning.

Marocko, session 41

”De israeliska ockupationsmyndigheterna plågar och hindrar palestinska patienter medan de ligger på sjukhus …”

Palestina, session 42

”Den påtvingade blockaden mot Gazaremsan förhindrar transport av patienter i behov av behandling…”

”Israel hindrar den palestinska kampen mot Covid-19”

Innan den palestinska myndigheten valde att gå ensamma, beskrev FN:s särskilda samordnare för fredsprocessen i Mellanöstern det israelisk-palestinska samarbetet som “strålande”.

Israel har drabbats hårt av Covid-19-pandemin. Coronaviruset respekterar inte gränser, och med tanke på det korta avståndet mellan palestinier och israeliska befolkningscentra ligger det i Israels intresse att bistå den palestinska myndigheten i kampen mot covid-19.

I motsats till uttalandena från Mauretanien, Indonesien och länderna i Gulfrådet som citeras ovan, rapporterade FN:s kontor för samordning av humanitära insatser (OCHA) i mars 2020 att “sedan krisens början” har “de palestinska och israeliska myndigheterna upprätthållit ett nära och tidigare osett samarbete som syftar till att stoppa epidemin”. Enligt FN har “representanter från både hälsoministerier och från Israels samordningsbyrå för myndighetsverksamhet i territorierna (COGAT) träffats regelbundet för att komma överens i frågor av gemensamt intresse, till exempel avtal om palestinska arbetare som är anställda i Israel”. OCHA-rapporten skrev att som en del av denna ansträngning genomför Israels COGAT “fyra utbildningar för palestinska hälsoteam, medan det israeliska hälsoministeriet donerade mer än 1 000 testkit och tusentals uppsättningar personlig smittskyddsutrustning till Västbanken och Gaza.

På samma sätt beskrev FN:s särskilda samordnare för fredsprocessen i Mellanöstern israeliskt-palestinskt samarbete som “strålande” i kommentarer till andra medlemmar i Mellanösternkvartetten.

Israel och corona

Sedan dess har graden av samarbete minskat till följd av både palestinsk brist på kompromissvilja och Israels svårigheter att hantera sitt eget utbrott av coronavirus. I maj bröt den palestinska myndigheten banden med Israel som svar på dess annekteringsplaner, som senare lades på hyllan. När PA klippte banden med Israel förvärrade det situationen för palestinier som försökte få medicinsk behandling på israeliska sjukhus, eftersom dessa hade andra former av behandling än i PA:s områden. Dessa hade redan påverkats av PA:s beslut från mars 2019 att stoppa remitteringen till israeliska sjukhus av patienter.

Enligt OCHA har PA:s avslutning av samarbetet med Israel ”redan påverkat humanitära insatser i hela det palestinska territoriet (OPT), inklusive beredskap och svar på covid-19-pandemin. Sedan början av juni 2020 rapporterade FN-organet att “humanitära organisationers import av nödvändiga varor har avbrutits, vilket påverkar några av de största operatörerna, inklusive Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s barnfond (UNICEF) och FN:s utvecklingsprogram (UNDP), samt vissa icke-statliga organisationer.”

Vid två tillfällen vägrade PA dessutom att acceptera luftburna leveranser av medicinska förnödenheter från Förenade Arabemiraten “eftersom detta samordnades direkt mellan Israel och dem [Förenade Arabemiraten],” enligt den palestinska civilministern Hussein al-Sheikh. Detta var en reaktion på förbättrade förbindelser mellan Israel och UEA, vilket till slut resulterade i normalisering.

PA hävdade annars felaktigt att Israel spred coronaviruset till palestinierna. Om det var sant skulle den palestinske ledaren Saeb Erekat inte ha begärt och fått behandling för coronavirus och relaterade komplikationer på ett israeliskt sjukhus, där han fick bästa möjliga behandling.

Mauritanien, session 45

”Mauretanien fördömer ockupationsmaktens agerande i Israel som undergräver insatserna för att bekämpa covid-19 i de palestinska territorierna. Den har arresterat läkare och konfiskerat sjukhus…”

Indonesien, session 43

“Israel har använt karantänåtgärderna i samband med Covid-19 som en dimridå för att expandera olagliga bosättningar på skamliga sätt.”

Länderna i Gulfrådet, session 43

“Israel bör vidta alla nödvändiga skyddsåtgärder för att bekämpa covid-pandemin i enlighet med folkrätten, när det gäller rätten att få tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster för palestinier som lever under ockupation…”

”Israel stjäl de palestinska naturresurserna”

Påståendet att Israel stjäl palestinska vattenresurser är felaktigt. Det har faktiskt visat sig att palestinierna stjäl vatten från Israel, inte tvärtom.

Även om anklagelserna (se nedan) inte gick närmare in på vilka naturresurser Israel påstås stjäla, har andra som använder dessa argument nämnt stenbrytning och vatten. Amnesty International har till exempel ägnat en hel kampanj på sin webbplats åt Israels påstådda rån av palestinskt vatten. På samma sätt anklagar Human Rights Watch Israel för att “utnyttja resurser på ockuperat territorium” genom sina stenbrott på Västbanken. Michael Lynk, UNHRC:s särskilda rapportör om Palestina, har också kommit med dessa anklagelser.

Faktum är att både Israel och palestinierna har vissa rättigheter till naturresurser på Västbanken som definieras i det israelisk-palestinska tillfälliga avtalet om Västbanken och Gazaremsan, känt som Oslo II-avtalet, som undertecknades 1995 av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO:s ordförande Yasser Arafat. Vittnen till undertecknandet var USA:s president Bill Clinton, företrädare för Ryssland, Egypten, Jordanien, Norge och EU, och avtalet överlämnades till FN. Ämnet togs särskilt upp i bilaga III till interimsavtalet. Andra frågor, däribland jordbruk, fiske, el och gas, diskuterades också i Osloavtalet.

Israel och stenbrotten på Västbanken

Sedan mitten av 1970-talet har Israel drivit stenbrott i vad Osloavtalen definierar som område C på Västbanken, som står under israelisk administration och säkerhetskontroll. Det är fel att anklaga Israel för att stjäla från stenbrotten, eftersom Israels rätt till stenbrytning erhölls efter utredningar av äganderätten till mark, efterlevnad av lagstadgade planeringsförfaranden och genom en licensprocess i enlighet med jordansk lag.

Enligt artikel 31 i artikel 31 i tillägg III erkänner Oslo II dessutom Israels rätt till stenbrytning och ger uttryckligen Israel rätt att fortsätta att driva dem. I artikel 31 föreskrivs att om full kontroll över området överförs till palestinierna ska stenbrotten under den tillfälliga perioden fortsätta att gälla som tidigare, och alla tvister som kan uppstå ska hanteras av en gemensam israelisk-palestinsk kommitté. Till dess att denna kommitté har fattat ett beslut ska “den palestinska sidan inte vidta några åtgärder som kan påverka dessa stenbrott negativt.”

Detta är också i enlighet med internationell rätt. Både artikel 55 i Haag-konventionen från 1907 och militära handböcker från USA, Storbritannien, Kanada och andra länder erkänner rätten för en ockupationsmakt att förvalta gruvor och till och med ta emot en del av intäkterna, förutsatt att detta inte skadar eller förstör stenbrotten. Som Israels Högsta domstol har påpekat, även om man skulle fortsätta driva stenbrotten under de kommande 30 åren, skulle Israel bara använda upp ungefär en halv procent av områdets totala gruvpotential. I detta fall skulle dessutom ett stopp för gruvdriften kunna skada den befintliga infrastrukturen och äventyra palestiniernas förmåga att driva stenbrotten i framtiden. Artikel 55 i Haags bolagsordning kräver att Israel “skyddar kapitalet”. För att göra det, verkar det som om Israel måste fortsätta att driva gruvorna tills all kontroll över området eventuellt överförs till palestinierna.

Dessutom drar ett betydande antal palestinier på Västbanken nytta av stenbrotten, antingen för att de är direkt anställda av dem, eller för att deras arbete hänger på gruvarbetet. Palestinierna driver också egna stenbrott i områdena A, B och C på Västbanken.

När Israels stenbrottsverksamhet i område C på Västbanken ifrågasattes i Israels Högsta domstol, lovade de israeliska myndigheterna att inte inrätta nya stenbrott på Västbanken och att fokusera på att återställa övergivna stenbrott till deras naturliga tillstånd. De lovade också att använda intäkterna från driften för projekt på Västbanken, till förmån för både den israeliska och den palestinska befolkningen och att det skulle övervakas av den israeliska arméns civila administration i området. Högsta domstolen slog fast att detta var en politisk fråga som redan hade tagits upp i Osloavtalen och att den endast kunde lösas genom ytterligare förhandlingar.

Vatten och avlopp på Västbanken

Oslo II-avtalen tog också upp frågan om vatten- och avloppsrättigheter. Även om den inte löste frågan om ägande, utan sköt detta till den slutliga statusförhandlingarna, beslutade den i enlighet med artikel 40 i tillägg I till bilaga III att de två parterna skulle “samordna driften av vatten- och avloppssystem på Västbanken” och inrätta en kommitté för att göra detta. Varje part hade befogenhet att upprätthålla befintlig vattenförbrukning från befintliga resurser. Dessutom kunde palestinierna utvinna ytterligare resurser främst från den östra grundvattenresursen. De skulle också utveckla sina egna vattenresurser för att motverka att slösa på vattnet och att försämra vattenkvalitén, för att undvika att vattenresurser och avloppssystem skadas på båda sidor och för att behandla, återanvända eller leda bort avloppsvatten på ett förnuftigt sätt.

Påståendet att Israel stjäl palestinska vattenresurser är felaktigt. Det har tvärt om visat sig att palestinierna stjäl vatten från Israel, inte tvärtom. I stället för att borra i de östra grundvattenkällor som tilldelats palestinierna, eller utveckla nya vattenresurser i enlighet med Osloavtalen, har de borrat hundratals oreglerade brunnar i de västra och norra grundvattenkällorna trots Osloavtalens bestämmelser, vilket skadar Israels vattenförsörjning och deras omgivningar. Dessutom stjäl palestinierna vatten direkt från Israels nationella vattenverk Mekorot genom att borra i rören och därigenom skada vattenförsörjningen för både israeler och palestinier.

Palestiniernas användning av vatten har dessutom kännetecknats av både slöseri och felhantering. Den palestinska myndigheten har en historia av att inte täppa till vattenläckor, att inte samla in och bearbeta avloppsvatten, lagra vatten för jordbruksändamål eller samla in pengar för vattenavgifter från de flesta palestinier på Västbanken och i Gaza. PA skulle lätt kunna lösa sina vattenproblem på Västbanken genom att borra i de östra vattenreservoarerna, täta de största läckorna i sitt rörledningssystem, samla in och behandla gråvattnet i städerna och införa droppbevattningsteknik i jordbruket. De kunde ha gjort samma sak i Gaza. Dessutom har det internationella samfundet erbjudit sig att bygga en avsaltningsanläggning på Gazaremsan som enligt vattenexperten Haim Gvirtsman “helt skulle kunna lösa vattenbristen på Gazaremsan”, men palestinierna motsatte sig det inledningsvis av politiska skäl. Enligt nya källor är byggandet av detta projekt i ett mycket tidigt skede.

Slutligen förbiser denna anklagelse det faktum att Israel och palestinierna har samarbetat för att lösa vattenproblemen. I juli 2017 undertecknade till exempel Israel och PA ett avtal om fördelning av vatten som USA hade förhandlat fram, varefter Israel gick med på att sälja 32 miljoner kubikmeter vatten till palestinierna årligen till ett reducerat pris. Chefen för den palestinska vattenmyndigheten, Mazen Ghuneim, välkomnade avtalet. Detta var en del av ett större, tresidigt avtal mellan Israel, PA och Jordanien om byggandet av en rörledning för att överföra vatten från Röda havet till Döda havet. Ursprungligen hade parterna undertecknat ett överenskommet memorandum om projektet Röda havet–Döda havet 2013. Trots detta samarbete har vattenfrågan tyvärr politiserats av vissa kampanjgrupper, vilket har lett till den falska berättelse som kvarstår i de ovannämnda anklagelserna från Arabförbundet, Bangladesh och Irak.

Arabförbundet, session 45

”Arabgruppen fördömer kränkningarna och den fortsatta upptrappningen av ockupationsmakten mot palestinska civila, bland annat – rånet av naturresurser …”

Bangladesh, session 45

“Vi bevittnar, med en stark känsla av frustration, den fortsatta ockupationen … utnyttjandet av palestinska naturresurser har förvärrat deras lidande, utarmning och underutveckling.”

Irak, session 45

“Irak fördömer kränkningarna och den fortsatta upptrappningen av ockupationen mot palestinska civila … rån av naturresurser …”

”Israel skadar palestinska heliga platser”

Alla heliga religiösa platser är säkra under israelisk suveränitet.

Sådana anklagelser har ofta tjänat till att reta upp den muslimska världen till att tro att Israel hotar deras heliga platser, särskilt al-Aqsamoskén. Anklagelsen att Israel “judaiserar” Jerusalem syftar på samma sätt till att delegitimitera israeliska och judiska historiska rättigheter i staden.

Israel och heliga platser

Till skillnad från andra aktörer i Mellanöstern, värdesätter Israel bevarandet av de heliga platserna för alla större religioner. Landets lag från 1967 om skydd av heliga platser säger: De heliga platserna ska skyddas från skändning och alla andra former av kränkningar och allt som kan antas kränka medlemmarnas fria tillgång till de platser som är heliga för dem eller deras känslor för dessa platser.

Tempelberget är judendomens heligaste religiösa plats. Långt före islams framväxt byggdes både det första och andra templet, och båda stod i hundratals år innan de förstördes av babylonierna respektive romarna. Även om Tempelberget kontrolleras av Israel, så administreras det av islamiska Waqf enligt ett status quo-avtal. Trots anklagelser om kränkningar av muslimska rättigheter får judar inte be på platsen, och deras besök begränsas till antalet och restriktionerna som införts av israelisk säkerhetspersonal.

Även om palestinier kan invända mot att judar besöker dess heligaste plats, tar Israel inga initiativ för att ändra det befintliga status quo. I en kommentar till USA:s fredsplan bekräftade USA:s ambassadör David Friedman också att “status quo, som praktiseras i dag, kommer att fortsätta om inte en överenskommelse nås om motsatsen. Det finns inget i planen som skulle innebära någon förändring i status quo, som inte är föremål för överenskommelse mellan alla parter.”

Judiska heliga platser

Israel gör allt det kan för att göra heliga platser säkra. Palestinier har å andra sidan aktivt attackerat judiska religiösa och historiska platser. Josephs grav i Nablus har till exempel attackerats vid flera tillfällen, senast 2015 när palestinska rebeller satte eld på den. Palestinska restaureringar och utgrävningar på Tempelberget har också försökt urholka judiska historiska band till platsen genom att ta bort och förstöra antika kulturella artefakter från perioderna runt det första och andra templet.

Alla heliga religiösa platser är säkra under israelisk suveränitet, medan Jerusalem, en stad med en kontinuerlig judisk närvaro som går tillbaka till bibliska tider, fortsätter att ge service till sina palestinska invånare.

Syrien, session 45

”Syrien kräver ett slut på ockupationsarméns och israeliska bosättares barbariska metoder, bland annat… förstörelsen av historiska monument.”

Irak, session 43

“Staden Jerusalem förändrar karaktär. Det internationella samfundet bör ta sitt moraliska ansvar för att bevara och skydda både heliga platser och de människor som är ockuperas…”

Palestina, session 43

“Ockupationsmakten fortsätter sina ansträngningar att ändra statusen för östra Jerusalem och vidta åtgärder mot al-Aqsamoskén och andra religiösa platser.”

”Israel bedriver militär aggression mot Syrien och Libanon”

Iranska ledare ger återkommande uttryck för att de vill att Israel skall försvinna från jordens yta.

Israel bedriver inte aggression i Syrien och Libanon, men landet svarar regelbundet på hot och attacker från båda länderna, i de flesta fall är ursprunget Iran och dess allierade i Hizbollah. Under Syriens tioåriga inbördeskrig, som inleddes 2011, har Israel undvikit alla allvarliga konflikter med de stridande parterna, till skillnad från andra länder som direkt har ingripit med trupper på plats, som Ryssland, Iran och Turkiet. Men landet har reagerat när Iran och Libanon, deras ombud, har använt sin närvaro i Syrien för att dramatiskt trappa upp sitt militära hot mot Israel.

”Iran gör ingen hemlighet av sina avsikter. Iranska ledare uttrycker regelbundet att de vill att Israel ska försvinna från jordens yta. I april 2020 hotade Irans ledare Mohsen Rezai med att “Om den sionistiska enheten tar minsta initiativ, skall man vara säker på att vi kommer att jämna de israeliska städerna med jorden”.

Nya exempel på iransk aggression mot Israel från Syrien är:

10 februari 2018: Iransk drönare med sprängämnen, skickad från en flygbas i Syrien, gick in i israeliskt luftrum i ett attackförsök som stoppades av israeliska helikoptrar. Som svar slog Israel till mot drönarens avfyrningsplats och 12 andra iranska och syriska mål i Syrien. Israel förlorade en av sina F-16-flyg i motoffensiven … en sällsynt förlust för det israeliska flygvapnet, även om båda besättningsmedlemmarna överlevde efter att ha skjutit ut sig själva. Mer från BBC:

9 maj 2018: Den iranska Quds-styrkan i Syrien avfyrade 20 missiler mot Israel. Som svar utförde Israel attacker mot dussintals militära mål som tillhör Quds-styrkan i Syrien. Mer från New York Times.

20 januari 2019: Den iranska Quds-styrkan i Syrien avfyrade en iransk tillverkad missil mot en israelisk skidort på Golanhöjderna. Som svar slog Israel till mot mål i den iranska Quds-styrkan i Syrien, inklusive ammunitionslager, en militär anläggning på Damaskus internationella flygplats samt iranska underrättelse- och militära utbildningsplatser. Mer från CNN.

24 augusti 2019: En attack av den iranska Quds-styrkan med attackdrönare, direkt ledd av den iranske generalen Qassem Soleimani, förhindrades av IDF. Mer från Washington Times.

9 september 2019: Shiitiska militanta grupper i Syrien som opererar under direkt ledning av den iranska Quds-styrkan avfyrade flera missiler mot Israel. Missilerna lyckades inte nå målen och landade i Syrien. Mer från Washington Post.

19 november 2019: Iranska styrkor i Syrien avfyrade fyra missiler mot Israel. Som svar slog IDF till mot dussintals iranska och syriska mål i Israel, däribland luftvärnsrobotar, Quds-styrkornas högkvarter, vapenlager och militära anläggningar. Mer från BBC.

Ledare runt om i världen har fördömt iranska attacker mot Israel från Syrien och försvarat Israels rätt att reagera. I maj 2018 sa den brittiska premiärministern Theresa May: “Vi fördömer Irans attacker mot Israel. Israel har all rätt att försvara sig.” Boris Johnson, dåvarande utrikesminister, uppmanade Iran att “avstå från ytterligare upptrappning”. Tyskland fördömde också Irans attack som en “allvarlig provokation” och erkände Israels “rätt till självförsvar”. EU:s utrikesrepresentant Federica Mogherini svarade på den iranska attacken med att bekräfta att “Israel har rätt att försvara sig”.

Mot bakgrund av ovanstående är det uppenbart att Israels agerande som svar på Irans militära hot och aggression i Syrien är självförsvar och är lagligt enligt internationell rätt.

Libanon och Hezbollah

Iran och Hizbollah fördömer vanligtvis allt som Israel gör i Libanon som brott mot internationell rätt eller aggression. I augusti 2018 kraschade två IDF-drönare mellan bostadshus i Beirut. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah slog till mot Israel och sa att detta var “en mycket, mycket allvarlig utveckling”. Enligt en rapport från Washington Institute skulle drönarna riktas mot iranska vapenanläggningar i Libanon. I januari 2018 anklagade Hizbollah Israel för en bombattack i staden Sidon som skadade en medlem av terrorgruppen Hamas. I januari 2019, när Israel upptäckte en rad avancerade attacktunnlar som grävts från Libanon in i Israel och svarat med att skapa ett hinder, klagade Libanons nationella säkerhetsråd på att detta utgjorde “en aggressiv handling”. Representerar dessa och liknande åtgärder verkligen aggression?

Man kan inte förstå Libanon utan att förstå den centrala roll som Iran och dess allierade Hizbollah spelar, som enligt New York Times “dominerar” den senaste libanesiska regeringen. Iran stöder Hizbollah med 800 miljoner dollar per år, en del av de beräknade miljarder som Teheran spenderar årligen för att underblåsa konflikter i Mellanöstern, inklusive massivt stöd till den syriska regimen och “oppositionsgrupper” i Irak, Libanon, Jemen, Gaza och Västbanken. Enligt ett FN-uttalande från elva arabstater är Iran i dag “en statlig sponsor av terrorism” i hela Mellanöstern och utför “aggressioner i regionen”.

Hizbollah anses av många vara en terroristorganisation, bland annat av USA, Storbritannien, Australien och Tyskland. År 2009 publicerade Hizbollah en ny stadga som kallade Israel ett “evigt hot mot Libanon”, lovade att stödja “den palestinska oppositionen” och sade: “Vi avvisar kategoriskt alla kompromisser med Israel eller att erkänna deras legitimitet…”

Hizbollah har upprepade gånger trappat upp konflikten vid Israels norra gräns. 2006 utlöste Hizbollahs kidnappning av israeliska soldater ett 34 dagar långt krig där Hizbollah godtyckligt avfyrade 3 900 raketer mot israeliska befolkningscentra, dödade 49 civila och skadade 1 384. Dessutom dödades 121 israeliska soldater och 1 244 skadades. Kriget slutade i ett eldupphör enligt säkerhetsrådets resolution 1701 där man krävde att Hizbollah skulle avväpnas och beslutade att de enda väpnade styrkor som tilläts verka i södra Libanon var UNIFIL och den libanesiska armén. Hizbollah har upprepade gånger brutit mot vapenvilan genom olika aggressiva handlingar längs gränsen mellan Libanon och Israel.

I december 2018 och januari 2019 upptäckte Israel sex attacktunnlar som Hizbollah hade gjort under gränsen från Libanon till Israel. Tunnlarna innehöll avancerad infrastruktur, inklusive el-, ventilations- och kommunikationssystem som gjorde det möjligt för terrorister att stanna där under långa tidsperioder. De ingick i Hizbollahs plan att attackera norra Israel. Vid FN-debatten i december vägrade den libanesiska regeringen att erkänna några brott mot internationell rätt. När Israel svarade med att upprätta en blockad klagade Libanons nationella säkerhetsråd tvärtom på att detta utgjorde “en aggressiv handling”.

Iran, session 41

”Ockupationsmaktens ständiga militära aggression mot de suveräna staterna Syrien och Libanon och deras oskyldiga befolkning är tydliga exempel på uppenbara brott mot internationell rätt, principer och normer.”

Om UN Watch

UN Watch är en icke-statlig organisation som grundades 1993. Den är baserad i Genève i Schweiz och granskar FN i förhållande till organisationens stadga och skyddar de mänskliga rättigheterna runt om i världen. Mer information om http://www.unwatch.org. Dina Rovner, UN Watchs juridiska ombud, ledde utredningen och skrev rapporten. Simon Plosker, chefredaktör för UN Watch, bidrog med flera delar. Redaktör var vd Hillel Neuer.

Om UN Watch-rapporten Dagordning punkt 7 – Påståenden från enskilda länder och svar från UN Watch

Varje sammanträde i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna (UNHRC) har en egen punkt på dagordningen som tar upp “situationen för de mänskliga rättigheterna i Palestina och andra ockuperade arabiska territorier”. Detta definieras i UNHRC:s resolution 5/1, som omfattar “Kränkningar av de mänskliga rättigheterna och konsekvenser av den israeliska ockupationen av Palestina och andra ockuperade arabiska territorier”. Alla övriga punkter på fullmäktiges permanenta dagordning är allmänna och hänvisar inte till något visst land eller en viss situation.

I den debatt som äger rum tre gånger om året i samband med punkt 7 i agendan anklagar den palestinska myndigheten (PA), Syrien, Nordkorea och dussintals andra rådsmedlemmar rutinmässigt Israel för att utföra ett stort antal brott och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, utan att nämna Hamas, Islamiska Jihad eller den palestinska myndigheten. Debatten är helt ensidig. Tillsammans med USA och många andra demokratier deltar Israel inte längre i protester mot det selektiva i denna punkt på dagordningen.

Därför registreras många anklagelser i FN trots att de inte har någon faktagrund. Syftet med denna rapport är att ändra detta genom att lägga fram den första undersökningen av påståenden enligt avsnitt 7 och att lägga fram en detaljerad analys med hänvisning till faktakällor och internationell rätt. Den period som behandlas i denna rapport är de sex sessionerna i UNHRC som hölls 2019 och 2020.

Bakgrund till dagordningen punkt 7 i FN:s människorättsråd

När FN:s informationsdepartement diskuterade inrättandet av det nya rådet för mänskliga rättigheter 2006 gjorde det en översyn där man lovade att den “punkt 8 på dagordningen som riktade sig mot Israel” i den gamla kommissionen för mänskliga rättigheter i det nya rådet skulle ersättas med ett “blankt pappersark”. Även om det aldrig skedde någon kursändring, är det viktigt att notera att ett viktigt FN-dokument erkände det verkliga målet med punkten på dagordningen: att attackera Israel.

Trots löftet om reformer väckte det nya rådet för mänskliga rättigheter i juni 2006 liv i den ökända punkten på dagordningen som blev nummer 7. Inget annat land i världen utsätts för detta fokus, som är ingraverat i organets permanenta dagordning. Det ser till att förnya landets unikt dåliga rykte vid varje rådsmöte.            

Rådets trovärdighet och legitimitet försvagas så länge ett enda land utses, samtidigt som länder som regelbundet kränker de mänskliga rättigheterna kommer undan med det utan någon kritik. Punkt 7 strider mot rådets egen grundläggande princip att vara opartisk och inte selektiv.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon kritiserade också denna selektivitet dagen efter att den inrättades. Den 20 juni 2007 uttryckte Ban “besvikelse över rådets beslut att peka ut Israel som det enda regionala ämnet på sin dagordning, med tanke på omfattningen och antalet kränkningar av de mänskliga rättigheterna i hela världen”.            

Dessutom har västerländska demokratier vid många tillfällen uttryckt sitt motstånd mot punkt 7. I uttalanden som framfördes före och efter dess tillkomst beskrev traditionella anhängare av mänskliga rättigheter poängen som partisk. Storbritannien sade att “genom att ’peka ut’ ett enda land riskerade man att undergräva Rådet för mänskliga rättigheters egna principer.” Frankrike “beklagade att dagordningen var obalanserad genom att dra fram Palestina, vilket stred mot icke-selektiviteten.

Australien och Nederländerna uttryckte liknande invändningar och beskrev punkten på dagordningen som “värdelös”. Kanada sade att rådet bröt mot sina egna principer om universalitet, opartiskhet, objektivitet och icke-selektivitet. Landet sade att attacken mot alla FN-länder var “politiserande, selektiv, partisk och subjektiv”. USA har också skarpt kritiserat punkt 7.            

Det är värt att notera att Förenta staterna, Europeiska unionen och andra demokratier vanligtvis inte uttalar sig under punkt 7. I stället uttrycker de all kritik mot Israel och den palestinska myndigheten under den allmänna debatten om situationen för de mänskliga rättigheterna i alla länder, som omfattas av punkt 4.            

Vi hoppas att rådet kommer att upprätthålla FN-stadgans löfte om likabehandling av alla nationer genom att ta bort punkt 7 i dagordningen. Fram till dess är vi beredda att korrigera dokumentationen genom att publicera sådana rapporter som den föreligger.