Den internationellt välkände teologen Göran Larsson klargör i sitt senaste rundbrev betydelsen av Kyrkomötets famösa beslut om en ”apartheidutredning” av landet Israel. Med författarens tillåtelse, återges här delar av brevet.
Det gäller ett kyrkomötesbeslut den 23 november, som än en gång får mig att undra vart Svenska kyrkan är på väg. Det innebär att kyrkomötet beslutat ”att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.” Inte blev det bättre av att kyrkomötet två dagar senare avslog en motion om att kyrkan skulle uppmärksamma Förintelsens minnesdag.
Beslutet har med rätta väckt stor uppmärksamhet – för att inte säga bestörtning – i judiska kretsar, även utanför Sveriges gränser. Judiska Centralrådet skriver bland annat: ”Att Svenska kyrkans högsta beslutande organ valt att fatta detta beslut har skadat relationerna mellan Svenska kyrkan och de svenska judiska församlingarna”, och Stockholms överrabbin Ute Steyer säger att beslutet har sårat Sveriges judar djupt och att det är resultatet av ”ett djupt rotat hat mot Israel som har fått fäste i Svenska kyrkan”.
Först av allt gäller det själva sakfrågan och det ord som förmedlar det bestående intrycket av hela beslutet: apartheid. Få ord kan väl sammanfatta det värsta vi kan föreställa oss av mänsklig ondska så som just detta. Jag har lagt märke till att de värsta ord som människor kan komma på tiderna igenom har kastats mot judarna – och nu mot världens enda judiska stat. Jag vet ingen annan stat än Israel som regelbundet jämförs med Nazityskland – åter det mest fruktansvärda vi kan tänka oss. Men även ordet ”apartheid” är ett hatord som ständigt kastas som en skymf mot Israel. De som använder det vet uppenbarligen varken vad apartheid innebar i Sydafrika eller hur lögnaktigt det är när det klistras på staten Israel.
Beslutet är särskilt klandervärt med tanke på att just demoniseringen av staten Israel blivit det vanligaste vapnet mot judar världen över. Det borde inte vara obekant för någon enda i kyrkomötet att även Sveriges judar kan vittna om den stora utsatthet de upplever i vårt land.
Vad vill då kyrkomötet uppnå med denna utredning, och varför tycker de att Svenska kyrkans resurser ska användas på detta sätt? Det räcker att nämna medlemstapp och ekonomi, minskad dop- och konfirmationsfrekvens, bristfällig bibelkunskap, svårhanterliga storpastorat med brist på närkontakt mellan församlingar och de som bor där. Kort sagt, de interna och globala problemen är av sådana dimensioner, att det ter sig obegripligt att Svenska kyrkan anser sig vara kallad och kompetent att ständigt ge sig in i den komplexa Mellanösternkonflikten med rötter så djupa att även de mest kunniga och erfarna historiker, teologer, diplomater och politiker tvingats kapitulera. Ämnet är outtömligt, så vad man än försöker uttrycka, känns det som om det på en och samma gång är för mycket och för lite.
På en punkt bör jag förtydliga mig. Det är missvisande att använda begreppen Svenska kyrkan och kyrkomötet – alltså Svenska kyrkans ”riksdag” – synonymt. Kyrkan är ingen statsbildning, inte ens en demokratisk sådan. Av kyrkomötets 251 ledamöter är inte mindre än 155 invalda av partipolitiska nomineringsgrupper. Intressant är också att av de 127 ledamöter som röstade ja till apartheidmotionen tillhör 105 dessa grupper, medan nejrösterna uppgick till 103 (6 avstod och 13 var frånvarande). Den största nomineringsgruppen tycks med ett undantag fullt ut ha följt partipiskan. Det är alltså inte långsökt att betrakta detta beslut som ännu ett uttryck för kyrkans beklagliga politisering.
Det stora glappet mellan kyrkan och kyrkomötet visar sig också i den mycket kraftiga opposition som motionen mött från motståndarlägret. Karlstadbiskopen Sören Dalevi har tillsammans med Skarabiskopen Åke Bonnier skrivit en mycket klargörande och personlig debattartikel i Kyrkans tidning, som troligen uttrycker vad fler biskopar anser om beslutet.
Även ärkebiskopen samt biskoparna i Göteborg, Stockholm, Linköping och Västerås har på olika sätt tagit avstånd från beslutet och kontaktat representanter för Sveriges judar för att beklaga det som skett. Minst halva biskopskollegiet har alltså öppet uttryckt reservationer och kritik mot kyrkomötets beslut, och en artikel i tidningen Dagen i tisdags har rubriken ”Alla 14 biskopar tar avstånd från Svenska kyrkans beslut”.
Men egendomligt nog har biskoparna numera inte ens rösträtt i kyrkomötet. Mig veterligt finns det inte någon annan episkopal kyrka i världen där biskoparna på detta sätt har marginaliserats i den kyrka de kallats att leda.
