Professor i statsvetenskap Bo Rothstein, Göteborgs Universitet. (Foto wikipedia, Boberger)

Vad kunde finnarna och judarna, men PLO inte ville?

Bokmässan i Göteborg innebar många intressanta möten, bland annat med professor emeritus Bo Rothstein i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han berättade om likheterna och olikheter mellan finska flyktingar från Karelen och palestinska flyktingar från Israel. Som forskare önskar han synpunkter från läsarna.

Tycker du att Israel skall få fortsätta att vara en judisk stat? Klicka JA eller NEJ.

Tidningen Fokus publicerade en artikel i tidningen Focus med rubriken  ”Miljontals människor fördrevs kring andra världskriget. Endast palestinierna kräver att få komma tillbaka.” Judiska flyktingar, liksom karelska finnar integrerades bland sina egna, men inte palestinska araber. Artikeln återges i korthet.

Den första som skickar in en fråga/kommentar på artikeln vinner boken “Israels nio rättigheter”.

Återigen har vi fått uppleva en militär konflikt mellan Hamas och Israel… Alla spår bär tillbaka till 1948 då någonstans runt en halv miljon palestinier tvingas, eller på uppmaning av de politiska ledarna i ett flertal arabstater, flyr från sina hem i vad som sedan blir staten Israel.

Vad som är märkligt med denna konflikt är att detta slags traumatiska flyktingkatastrofer närmast var legio i Europa under och efter andra världskriget… Omkring 350 000 italienare fördrevs från Istrien, 160.000 turkar fördrevs från Bulgarien, 120.000 slovaker fick lämna Ungern och 440.000 kareler tvangs fly Karelen.

Listan kan göras längre, vad som är anmärkningsvärt är varför just den palestinska flyktingkatastrofen fortsatt skapar det militära våld och hopplösa politiska motsättningar när ingen av de många andra flyktingkatastroferna i vår del av värden från denna tid gör så.

En möjlig parallell till den palestinska flyktingkatastrofen kan vara just karelerna, som var ungefär lika många, och som tvingades fly till Finland (faktiskt två gånger) från sina hemtrakter i Karelen under andra världskriget.

Finland, som då hade under fyra miljoner invånare, tvingades ta emot en hastig flyktingvåg som motsvarade tolv procent av den egna befolkningen. Som en jämförelse kan nämnas att de palestinska flyktingarna utgjorde mindre än två procent av befolkningen i de arabstater som 1948 gick i krig med Israel. Karelerna var på ett sätt finländare men med en tydlig egen etnisk identitet och dialekt.

Det finns emellertid några avgörande skillnader i hur den konkreta flyktingsituationen löstes i dessa båda fall. Medan palestinierna sattes i läger av arabstaterna de flydde till, och i allmänhet förvägrades integration och medborgarskap, så valde Finland en helt annan lösning. Det första och kanske mest remarkabla man bestämde var: Inga läger! Finland var svårt ekonomiskt sargat efter de båda krigen men man ansåg att erfarenheter från liknande svåra situationer i Europa visat att flyktingläger kunde bli farliga isolat och ha en socialt och psykologiskt nedbrytande inverkan.

Man tvingade således de finländare som hade mer än ett rum per person i sin bostad att inhysa karelska flyktingfamiljer. Med hjälp av tunga extra skatter och stora statslån såg man också till att de huvudsakligen jordbrukande karelerna fick ny mark att bruka, jord man ofta tvingade storbönder och godsägare att släppa ifrån sig.

Ett huvudskäl till att den palestinska flyktingfrågan inte gått att lösa är inte bara att man valde att inte integrera flyktningarna, utan att man upprättade läger som blev permanenta. Ytterligare en starkt bidragande orsak har också varit de palestinska politiska ledarnas krav på flyktingarnas rätt att återvända till sina före detta hem i nuvarande Israel.

… det inte fanns någon stark rörelse bland de karelska flyktingarna att återvända. Inte heller fanns det ett sådant krav hos majoriteten av den finska befolkningen, trots att Karelen historiskt är något av ”Urfinland”… en icke-fråga i finsk politik.

…den ”olösliga” palestinska flyktingsituationen (skiljer) ut sig på två avgörande sätt. Det första är upprättandet av vad som kom att bli permanenta flyktingläger och oviljan till integration, även från de arabiska politiska ledare som uppmanade palestinierna att fly för att, efter att man segrat, kunna återvända. Det andra är kravet på ”rätten att återvända”, som vad jag kunnat se inte heller är aktuellt från någon av de många andra flyktinggrupperna.

Man kan självklart sakna sin hembygd men rimligen bara om man själv har minnen av den… De palestinier som fördrevs (eller av sina politiska ledare övertalades) att lämna sina bostäder och sin mark borde, såsom EU till exempel har föreslagit, bli ekonomiskt kompenserade.

Med dessa, idag förmodligen mycket betydande summor det skulle röra sig om, kan man nog tänka att de mera välvilligt skulle tas emot och, liksom karelerna en gång, bli integrerade i de stater till vilka deras förfäder en gång flydde.

Maila dina reaktioner, frågor och synpunkter på professor Rothsteins artikel till info@miff.se. Vi gillar kreativa och öppna diskussioner! Kanske kan vi få ett svar från författaren. Vi publicerar ditt förnamn.

Share on Facebook
Share on Twitter
Email
WhatsApp
Print
Telegram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *