Palestina är ett geografiskt begrepp för ett område längs Medelhavets östra strand. Den romerske kejsaren Hadrianus slog ner det judiska upproret mot romarna 132–135 e Kr. Som straff och för att judarnas rike skulle glömmas bort, gav han Judéen ett nytt namn – ”Palestina”. Han ville förödmjuka judarna, eftersom namnet anspelade på judarnas ärkefiende filistéerna, som invandrat via Grekland.
Palestina är ett namn som aldrig har funnits på någon stat, men ett betydande antal länder erkänner för närvarande Palestina som en stat, trots att gränserna inte har klargjorts, trots att det finns två rivaliserande regeringar och en lagstiftande myndighet som inte sammanträder. Palestinska ledare har upprepade gånger avvisat erbjudanden om en arabisk-muslimsk stat, eftersom de inte har accepterat att vara granne med en judisk stat. Delar av dagens Jordanien har betraktats som en del av området Palestina, från romartiden till britterna separerade den 1921.
Palestinas historia
Uttrycket Palestina (arabiska: Filastin) användes först av den joniska historikern Herodotos omkring femhundra år före vår tideräkning. Man tror att frasen var förknippad med de människor som i Israels historia kallas filistéerna, och som försvann runt den tiden. Efter att romarna besegrat det tredje judiska upproret mot ockupationen av Judéen, döpte romarna om Judéen till Provincia Syria Palaestina och Jerusalem till Aelia Capitolina, som ett propagandistiskt sätt att bryta den judiska länken till landet och huvudstaden.
Judéen, med det nya namnet Palestina, blev bara en region i det romerska imperiet, därefter i det bysantinska riket, i korsfararnas kungadöme, i mameluckernas rike samt i det Osmanska riket.
På 300-talet delades provinsen in i tre mindre enheter, med gränser från öst till väst och alla med landområden även öster om Jordandalen. De muslimska erövrarna som anlände på 600-talet ändrade namnet på området Palaestina Prima till Jund Filastin. Det blev en del av Bilad al-Sham (landet på vänster sida, på arabiska).
Palestina försvinner under muslimskt styre
Det latinska kungariket Jerusalem, som grundades av korsfararna, sträckte sig som längst från Beirut i norr till Sinaiöknen i söder. Detta kungarike var också på båda sidor av Jordandalen. De kristna härskarna namngav inte någon del av riket som Palestina. Inte heller använde de muslimska mameluckerna, som besegrade de europeiska korsfararna, eller det osmanska riket från 1500-talet till 1917, termen Palestina eller Filastin. Distrikten namngavs efter sina viktigaste städer. I nästan tusen år användes inte namnet Palestina, bara som ett gammalt minne av antik, romersk imperialism. Termen Palestina antogs återigen av kristna européer på 1800-talet. Varken de osmanska härskarna eller den lokala arabiska befolkningen använde namnet Palestina på den tiden. På arabiska var Esh-Sham (Syrien) mestadels i bruk, kristna använde Det heliga landet eller Judéen och judar använde Eretz Israel.
Judar är också “palestinier”
1911 beskrivs befolkningen i den osmanska regionen Palestina bestå av många olika grupper och det talas mer än femtio olika språk där. Människorna består av araber, perser, kurder, armenier, bosnier, greker, turkar, sudaneser, afghaner, italienare, tyskar, judar, muslimer och kristna. ”Palestinier” kallades gemensamt de olika folkslag som bodde i nuvarande Israel, Jordanien, Gaza, Judéen och Samarien (Västbanken) och södra Syrien. Det väsentliga var alltså att man bodde där, inte om man var beduin, arab, jude, kristen eller drus.
Vid freden efter första världskriget skapades 22 olika mandat. Storbritannien fick kontrollen över mandatet Palestina mellan 1920 och 1948.
Palestina återuppstår under brittiskt styre
Under antiken bestod landområdet Palestina också av områden öster om Jordanfloden (nuvarande Jordanien) och Libanon. Palestina återuppstod som ett administrativt område när Storbritannien fick mandat efter första världskriget. 1921 separerade britterna Trans-Jordanien från mandatområdet Palestina. Således gavs 77 procent av det land som utlovades som ett judiskt nationellt hem i stället till en arabisk härskare. Under åren efter denna delning, har det som människor ser som “Palestina” eller “historiska Palestina”, reducerats till området mellan Medelhavet och Jordanfloden.
FN:s delningsplan från 29 november 1947 föreslog att mandatområdet Palestina skulle delas upp i en judisk del (56 procent av det återstående landet) och en arabisk del. 56 procent av befolkningen skulle bo i den judiska staten. Den judiska delen skulle endast bli 13 procent av det ursprungliga mandatområdet. I själva verket föreslog FN:s delningsplan att araberna skulle ha två stater – den arabiska staten Jordanien och arabstaten väster om Jordanfloden. Den 14 maj 1948 utropades självständighet i den del av Palestinamandatet som FN hade föreslagit som judisk nation den 29 november 1947. Araberna vägrade judarna att få en egen stat på något område alls. De lokala araberna ville inte heller ha ett eget land. Den nya judiska staten tog namnet Israel och efter självständighetskriget 1948 var vapenstilleståndslinjerna annorlunda än delningsplanens gränser. Judarna hade nu 18% av det ursprungliga mandatområdet eller 78% av landet väster om Jordanfloden.
“Palestina” har aldrig funnits som land
Något historiskt självständigt land som hette ”Palestina” har alltså aldrig funnits. Innan Yasser Arafat på 1960-talet har det inte funnits någon lokal stor ledare för araberna här. Regionen hade heller inga erkända gränser eller central administration, som en stat har.
“Dagens konflikt har sin bakgrund i att europeiska judar, sedan 1880-talet flyttat till det så kallade historiska Palestina”, skriver Svenska FN-förbundet på sin sida om konflikten mellan Israel och Palestina. Detta ger intrycket av att en palestinsk stat har existerat i området med långa historiska rötter, men detta bygger på en falsk uppfattning av geografisk och politisk historia i regionen. Före första världskriget var dagens Gaza, Israel, Västbanken, Jordanien, Libanon och Syrien alla en del av den osmanska provinsen Syrien. Den lokala arabiska befolkningen såg sig själva som syrier, som de hade gjort under olika muslimska härskare i århundraden.
Förr var området Palestina inklämt mellan imperier som assyrier, babylonier och perser i öst och egyptier i väst.
Palestinas religioner
Förr var området Palestina inklämt mellan imperier som assyrier, babylonier och perser i öster och egyptier i väst. I detta område föddes kungadömena Israel och Juda under det sista årtusendet före Kristus och sedan dess har det funnits en kontinuerlig judisk närvaro i området. Kristna var i majoritet fyra eller fem hundra år efter Kristus. Efter muslimernas erövring av området på 600-talet blev det majoritetens religion från slutet av 1900-talet till judisk invandring på 1900-talet.
Palestinas språk
Som en viktig mötesplats mellan Afrika, Asien och Europa har palestinska befolkningen historiskt talat många olika språk beroende på vilka imperier som dominerat området. Med erövringen av muslimer på 600-talet blev arabiska så småningom det dominerande språket, men språk som arameiska, hebreiska, armeniska levde vidare. Arabiska är den palestinska myndighetens officiella språk.
Judar är också palestinier
Judar, druser, kristna och beduiner från området, är lika mycket ursprungsbefolkning som dem som UNRWA definierar som ”palestinier”.
Det finns därför inget homogent, palestinskt folk. Åtta arabiska klaner finns emellertid bosatta på skilda platser i området. I Hebron bor klanen Tamimi, som har sitt ursprung i Saudiarabien. I Jeriko finns klanen Erekat, från Saudiarabien. I Ramalla finns klanen Abbas, med ursprung i Bagdad och så vidare. Klanen Masri kommer från Egypten. Det har varit en stor arabisk invandring till regionen. Klanen är viktigare än den nya definitionen av ”palestinier” som UNRWA skapade på 1940-talet.
Myten om ett palestinskt folk har emellertid upprepats så många gånger att historiska fakta blivit betydelselöst.
Palestina på kartan
Det var europeiska kartritare som började sätta Palestina på kartan igen på 1800-talet. Den första i modern tid som har avgränsat ett landområde med ett sådant namn sägs ha varit Pierre Jacotin, en medlem av kejsar Napoleons invasion av Egypten och Syrien från 1798 till 1801. Kartan med bäst kvalitet skapades 1878 av Palestine Exploration Fund. Dessa kartor tog inte hänsyn till de ottomanska myndigheternas förvaltningsindelningar, utan byggde mer på landområden som skisserades i Bibeln. Encyklopedin Britannica från 1911 beskrev Palestina som “ett geografiskt namn med lös definition”.
Med dagens moderna statsbildningar ligger Palestinas landområde omgivet av Libanon och Syrien i norr, Jordanien i öster och Egypten i söder.
Städer i Palestina
Några av de äldsta städerna vi känner till i historien ligger i landområdet Palestina. Jericho är känd som den första staden som Israels folk intog efter att ha korsat Jordanfloden, men hade en historia flera tusen år före den tiden. De folkrikaste städerna som administreras av den palestinska myndigheten i dag är Gaza City, Hebron på Västbanken, Khan Yunis, Jabalia och Rafah på Gazaremsan och Nablus på Västbanken. Alla dessa städer i Palestina har över 100 000 invånare, Gaza City över en halv miljon invånare.
Palestina idag
Gazaremsan har totalt cirka två miljoner invånare, Västbanken omkring tre miljoner. Ända sedan 2007 har Palestina de facto varit delat i två delar. Hamas-rörelsen har full kontroll över Gazaremsan, medan Fatah-rörelsen kontrollerar den palestinska myndigheten på Västbanken. Palestina har för närvarande två presidenter, två premiärministrar, en overksam lagstiftande församling och har inte kunnat hålla val. Palestina uppfyller således inte folkrättens villkor för att erkännas som en stat. PA:s ordförande är Mahmoud Abbas.
Palestinas flagga
Den palestinska flaggan har tre horisontella ränder i svart, vitt och grönt, med en röd triangel liggandes till vänster om flaggan. Flaggan antogs av Palestinska befrielseorganisationen (PLO) i maj 1964, och senare av “staten Palestina”. Flaggan är mycket lik Jordaniens och Västsaharas flagga, som alla hämtar inspiration från det arabiska upproret mot det osmanska riket under första världskriget.
Palestinas valuta
Fram till 1918 var Palestina en del av det osmanska riket, och den ottomanska liran användes. Storbritanniens militärförvaltning använde först egyptiska pund. 1927 introducerade britterna palestinska pund, som hade text på arabiska, engelska och hebreiska. Under den jordanska och egyptiska ockupationen använde palestinierna jordansk och egyptisk valuta, medan de nu använder israeliska shekel.
Fram till 1918 var Palestina en del av det osmanska riket, och den osmanska liran användes.
Free Palestine
En palestinsk nationell rörelse uppstod efter första världskriget, från 1960-talet representerad av PLO. Parollen “Free Palestine” kan innebära ett krav på att den israeliska ockupationen av Västbanken ska upphöra, men innebär också för många dominerande palestinska partier och politiker ett krav på att hela Israel ska försvinna och att det som nu är en judisk stat blir arabiskt och muslimskt.
Läs mer om Israel-Palestina konflikten