Den 20 augusti 1993 signerades Oslo I av PLO:s Yassir Arafat och Israels Yitzhak Rabin. Två år senare, den 28 september 1995, signerades Oslo II, som ersatte tidigare överenskommelser. Självstyret i Palestina skulle successivt ges av Israel. Efter fem år skulle ett permanent avtal ha förhandlats fram.
Inget avtal om självständig palestinsk stat
Den israelisk-palestinska interimsöverenskommelsen var ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den planerade palestinska staten, men var inget löfte om en självständig palestinsk stat.
Inga beslut om de svåra frågorna
Alla svåra tvistefrågor såsom Jerusalems status, de palestinska flyktingarnas rättigheter, gränsdragningar och säkerhetsfrågor mellan de två parterna skulle lösas senare.
Osloprocessen var en rad möten och överenskommelser som lade grund för skapandet av den självstyrande palestinska myndigheten (PA). Denna myndighet skulle ansvara för civil administration i område A och B i Judéen och Samarien (Västbanken) och Gaza.
Kraven på PLO
- Avveckla alla väpnade grupper utom PLO. ”Förutom den palestinska polisen och den israeliska militären, ska ingen annan beväpnad styrka etableras eller finnas på Västbanken eller Gazaremsan.”
- Avväpna alla grupper utom PLO:s polis. ”Förutom vapen, ammunition och utrustning tillhörande den palestinska polisen och den israeliska armén, ska ingen organisation, grupp eller person på Västbanken eller på Gazaremsan tillverka, sälja, förvärva, inneha, importera eller på annat sätt införa till Västbanken eller Gazaremsan några eldvapen, ammunition, vapen, sprängmedel, krut eller liknande utrustning…”
- Motverka uppvigling till våld. ”…fostra ömsesidig förståelse och tolerans och ska därför avstå från uppvigling, däribland fientlig propaganda, mot varandra och, utan att hämma yttrandefriheten, ta lagliga åtgärder för att hindra sådana uppviglingar…”
- Bekämpa terror. ”… göra allt för att förhindra terrorhandlingar, kriminalitet och fiendskap riktat mot varandra, mot individer under den andres auktoritet och mot deras egendom och ska lagföra förbrytare”.
- Lära barnen fred. ”… utbildningssystem befrämja fred mellan israeler och palestinier i hela regionen”.
- Demokrati för palestinierna. “Direkta, fria och allmänna val” till det palestinska parlamentet och den palestinska självstyrande övergångsmyndigheten. ”En demokratisk bas för etableringen av palestinska institutioner.”
- Erkänna den judiska staten Israel. ”Erkänna deras gemensamma legitima och politiska rättigheter”.
- Inga statliga förbindelser med andra länder. Inga ”etableringar av utländska ambassader, konsulat” eller ”tillåta sådana etableringar på Västbanken eller Gazaremsan” eller ”diplomatiska förbindelser”.
- Oberoende rättssystem. ”Ett oberoende rättssystem sammansatt av oberoende palestinska domstolar och tribunaler”.
- Individuell frihet för palestinier. ”Palestinier som kvarhåller kontakt med de israeliska myndigheterna ska inte bli föremål för trakasserier, våld, vedergällning eller åtal.”
- Samarbete med israelisk militär och polis. ”… gemensamma säkerhetsaktiviteter på de stora vägarna”.
- Palestinierna betalar för sig. ”Överföringen av makt och ansvar … till PA (innebär att) Israel kommer upphöra att bära det finansiella ansvaret … och PA kommer att bära allt finansiellt ansvar för dessa och sina egna funktioner”.
- Överlämna försvunna personer och kroppar. ”… skall samarbeta … i letandet efter försvunna personer och kroppar efter personer…”
- Hålla samman Västbanken och Gazaremsan. ”Båda sidor är överens om att Västbanken och Gazaremsan ses som en enda territoriell enhet”.
- Ramallah, inte Jerusalem. ”Den palestinska myndighetens och parlamentets kontor och kommittéer ska lokaliseras till områden på Västbanken och Gaza som lyder under PA:s jurisdiktion.”
- Ingen palestinsk legalitet i Area C. PA:s jurisdiktion omfattar ”… territoriet på Västbanken, utom Area C”.
- Säkra övergångar. ”Arrangemang mellan Israel och PA för en säker passage för personer till och från Egypten och Jordanien.”
- Utlämna terrorister till Israel.
- Bestraffa terrorister.
- Skydda fri tillgång och frihet att tillbedja på judars och kristnas religiösa platser.
Kraven på Israel
- Erkänna PLO. ”Erkänna deras gemensamma legitima och politiska rättigheter”.
- All civil makt i Area A och B överförs till PA. ”All civil makt och ansvar, inklusive planering … , i Area A och B, … överförs till PA”. Jurisdiktionen ”på Västbanken, utom Area C som … kommer överföras gradvis i tre faser”.
- Befria fångar. ”Israel ska frige eller överlämna till PA häktade och fångar…”
- Motverka uppvigling till våld. “Ömsesidigt åtagande att agera … omedelbart, kraftfullt och effektivt mot handlingar eller hot om terrorism, våld eller uppvigling”.
- Ansvar för yttre försvar. ”Israel ska fortsatt bära ansvar för försvaret mot yttre hot … samt säkerheten för israeler och bosättningar”… ”inre säkerhet och allmänna ordning.”
- Militär tillbakadragning från arabiska tätorter. ”Den första fasen av tillbakadragning av israeliska trupper ska ske från befolkade områden på Västbanken”.
- Bekämpa terror. ”… göra allt för att förhindra terrorhandlingar, kriminalitet och fiendskap riktat mot varandra, mot individer under den andres auktoritet och mot deras egendom och ska lagföra förbrytare”.
- Säkerhetsansvar i Area B. I Area B ”Israel ska ha det övergripande ansvaret för säkerheten för att försvara israeler och möta hoten från terrorism”.
- Lära barnen fred. ”att deras respektive utbildningssystem befrämja fred mellan israeler och palestinier i hela regionen”.
- Säkra övergångar. ”Arrangemang mellan Israel och PA för en säker passage för personer till och från Egypten och Jordanien.”
- Bestraffa terrorister.
- Skydda fri tillgång och frihet att tillbedja på muslimers religiösa platser.
Hur skulle fredsprocessen fortsätta?
Om ett förtroende kunde byggas, på att parterna höll vad de skrivit under på, skulle fredsprocessen fortsätta med följande:
- Förhandling om de stora, svåra frågorna. ”Ämnen som kommer att förhandlas vid de permanenta statusförhandlingarna: Jerusalem, bosättningar, specificerade militära platser, palestinska flyktingar, gränser, utländska relationer och israeler”. ”Förhandlingar om ett permanent statusavtal ska inledas … senast 4 maj 1996 … återstående ämnen: Jerusalem, flyktingar, bosättningar, säkerhetsarrangemang, gränser, relationer …”
- Mer makt till PA. ”gradvis överföring av mer jurisdiktion till PA som kommer täcka Västbanken och Gaza, utom för ämnen som kommer att förhandlas vid de permanenta statusförhandlingarna”.
Men bocka av vilka punkter ovan som genomfördes! Den enorma terrorvåg som intifadan runt år 2000 innebar, var dödsstöten för fredsprocessen.
Avveckla väpnade grupper
PA har aldrig förbjudit någon terroristgrupp och inga terroristgrupper har någonsin avväpnats. Tvärtom är nu terrorgruppen Hamas i besittning av Gazaremsan, som ska vara en integrerad del av PA. Hamas, PFLP och Islamiska Jihad utmanar även Fatah på Västbanken, som själva nu allt mer radikaliseras för att vinna stöd.
Avväpna miliser
Osloavtalet säger att endast Arafats styrkor ska vara beväpnade. I Kairoavtalet från maj 1994 betonades detta uttryckligen – endast Arafats polis skulle vara beväpnad. Under våren 1996, efter en rad självmordsbombningar, beslagtogs ett 70-tal vapen. Men PA har inte genomfört någon som helst avrustning av Hamas, Islamiska Jihad, PFLP och andra terroristgrupper, som nu har större vapenarsenal och fler stridande än någonsin. Dessutom ökar illegala vapeninnehaven generellt på Västbanken. Hela Gaza är en enda stor vapendepå och full av attacktunnlar.
Säkerhet för judar
Den omfattande uppvigling i palestinska medier, moskéer och skolor som främjas av den palestinska myndigheten, gör att det grunden för Osloavtalen är borta. Grunden var att bygga ett förtroende, en fred, som skulle ge palestinier sin stat och judar säkerhet och trygghet.
Överlämna terrorister
Enligt Osloavtalet ska palestinierna utlämna de som begår terrordåd i det område som kontrolleras av Israel. Detta står tydligt i texten. Inte en enda terrorist, som begått terrordåd i område som kontrolleras av Israel, har överlämnats. Trots Osloavtalens krav har det autonoma palestinska områden blivit frizoner och baser för terror.
Palestinska val
Val för palestinier på Gazaremsan och Västbanken har inte skett sedan 2006. Endast risken att förlora makten hindrar Mahmoud Abbas från att utlysa val.
Bestraffa terror
Hade palestinierna straffat terrorister i ett fristående rättssystem, hade de inte behövt utlämnas. Men det gör de inte. När det pågår viktiga förhandlingar och Israel ska göra eftergifter arresteras vissa terrorister på medelnivå. Skenrättegångar har dock förekommit, där terrorister har dömts till långa fängelsestraff, som aldrig genomförs.
Högsta domstolen har fastslagit att det är tillåtet med riktat dödande, om PA vägrar arrestera terrorister som inriktar sig på oskyldiga civila, om IDF själva inte kan arrestera dem och om det görs för att hindra en ny attack, inte för vedergällning.
Uppmuntra terror
Abbas har hållit ett stort antal tal där han hyllar terrorister. I många fall namnger han terroristerna, som har deltagit i mord på israeler, efter att första Osloavtalet undertecknades i september 1993. Peace Watch skriver att det inte finns något straff för att komma med uppvigling mot Israel, medan det finns hårda straff för motsvarande mot den palestinska myndigheten.
Fatah allt mer öppet aggressiv
Abbas kan förhindra sina styrkor att begå terroristattacker det främjar deras intressen, men sedan Hamas blivit mer populär än styrande Fatah, måste Abbas retorik skärpas. En oförsonlig och aggressiv hållning med uppvigling till terror, har tyvärr visat sig ge större popularitet bland palestinierna. Dessutom sker numera många terrorattacker mot judar av individer som uppeldats på sociala media, både av PA och terrororganisationer.
Palestinierna hotar fredsivrare
Stora delar av Arabförbundet hotar Israel med våld. Och de fyra länder som slutit normaliseringsavtal med Israel genom Abrahamsavtalen, fördöms av PA.
Inte erkänt Israel som en judisk stat
Sedan Osloavtalen undertecknades 1993 och 1995 har varken Yasser Arafat eller Mahmoud Abbas erkänt Israel som en judisk stat med en judisk majoritet. Arafat uppmanade till krig samtidigt som han förhandlade om fred. Osloavtalens chefsmedlare ansåg att ”Arafat ljög hela tiden”. Dubbelspelet har fortsatt på Mahmoud Abbas nu 16-åriga maktutövning.
Utbildning i hat och demonisering
Den palestinska myndigheten har inte tagit något initiativ till fredsutbildningsprogram, trots Osloavtalen som kräver att parterna “säkerställer att deras respektive utbildningssystem bidrar till fred mellan Israel och palestinska folket”. Tvärtom demoniserar skolböckerna en helt ny generation, genom att konsekvent kalla israeler för ”ockupanter” och landet Israel för ”den sionistiska entiteten”. Se specialartikeln om palestinska läroböcker.
Stadgarna
Ett av de starkaste tecknen på att Abbas regim inte vill ha någon verklig fred är PLO:s stadga. 30 av de 33 artiklarna krävde eller förutsatte förstörelsen av Israel. Det verkar inte som att stadgan inte har ändrats alls. I både Osloavtalet 1993 och Kairoavtalet 1994 lovade PLO att ändra stadgan, vilket var den viktigaste eftergift som PLO gjorde för alla Israels eftergifter.
För stor polisstyrka
Osloavtalen har exakta tal för hur många poliser palestinierna skulle ha och hur de skulle beväpnas. I Osloavtalen står det också att den palestinska myndigheten ska lämna in listor över poliser till Israel. Detta för att hindra terrorister från att få fotfäste i styrkan. Palestinierna har brutit detta från dag ett. Ett stort antal terrorister och gärningsmän har fått plats i styrkan. De som slumpmässigt har dödat judar, slapp inte bara långa straff, utan till och med fick arbete inom polisen.
Ömsesidig respekt för avtalen
Israels premiärminister vid Osloavtalen Shimon Peres försökte förhindra att palestiniernas brott mot Osloavtalen blev kända. Delvis förnekade han fakta. Han hoppades nog att förhållandena skulle lösa sig genom tyst diplomati. Efterföljande premiärminister Benyamin Netanyahu krävde emellertid ömsesidighet. Båda parter skulle hålla avtalen. Det ansågs vara “krigsuppvigling”.
Sveriges erkännande bryter mot Osloavtalen
Genom Sveriges erkännande av ”staten Palestina” bröt Sverige mot de Israels och PLO:s avtal. Det är parterna som förhandlat fram överenskommelsen och Sverige har ingen legal rätt att sätta sig över detta. Detta brott underminerar legaliteten i Osloavtalens delar som ger PA dess civila auktoritet. Sverige bröt också mot EU:s gemensamma strategi – ingen har följt efter Sverige.
Sveriges byggnationer i Area C bryter mot Osloavtalen
Enligt Osloavtalen har Israel full jurisdiktion för civila såväl som militära rättigheter i Area C. Sverige betalar palestinier för att bygga tusentals illegala byggnader på mark där Israel har civil jurisdiktion. Israel har en låg profil, men det försvagar även de rättigheter som PA fått med Osloavtalen.
Israelers rätt att bo i Judéen och Samarien
Enligt avtalen har israeler rätt att bo här tills förhandlingar fullföljts. Området ska enligt internationella termer kallas för ”omtvistat område”, eftersom dess slutliga status inte är avgjort. Det är definitivt inte palestinskt.
Tvåstatslösning?
San Remoavtalets folkrättsliga beslut 1920, vilket befästes av Nationernas Förbund 1922, fastslog att en judisk stat skulle upprättas på judarnas historiska område i Palestina. Hur har det gått? Ett muslimsk arabiskt land, Jordanien, upprättades på 78% av ytan. Ännu ett område ska förvägras judarna när den palestinska