Hamas väpnade gren visar upp sig under en parad på Gazaremsan. (Illustrationsfoto: Skärmdump från Youtube.)

Hur kan Hamas påstå att de vann kriget mot Israel i maj 2021?

Att besegrade ledare kan fira nederlag inbjuder till moralisk fara och gör dem bara mer aggressiva. Varför oroa sig för en förlust om det inte har några som helst negativa konsekvenser för dem själva? Detta mönster förklarar mycket om varför det är så många krig i Mellanöstern. När insatserna är så låga, ge krig en chans och hoppas på det bästa.

 

När Saddam Husseins chefstalesman mötte USA:s statssekreterare kvällen före utbrottet av Gulfkriget i januari 1991, sade Tariq Aziz något anmärkningsvärt till James Baker. ”Aldrig har en arabisk politisk regim gått i krig mot Israel, eller USA, och förlorat på den politiska arenan.”

Elie Salem, Libanons utrikesminister under merparten av 1980-talet och en erkänd professor i politik, instämde:

”Logiken vad gäller seger och förlust gäller inte i den arabisk-israeliska kontexten. I krigen mot Israel har araberna firat sina förluster som om de vore segrar, och presidenter och generaler blev mer kända för de städer och regioner de förlorat i krigen, än dem de hade befriat.”

Det är något överdrivet, för Syriens, Egyptens, Iraks och Jordaniens arméers förlust mot Israel 1948–49 var dyrbar – tre av dem föll och en knappt överlevde. Men, förutom detta undantag, brukar inte militära förluster skada de besegrade arabiska ledare. Det är faktiskt så att katastrof på slagfältet kan vara politiskt användbart, och då inte endast mot Israel och USA utan även mellan arabiska länder, mot iranier, afrikaner och européer. Under alla de år som gått sedan 1956, har militära förluster knappast skadat ytan på de arabisktalande ledarna, ibland har det till och med gynnat dem. Detta visar en analys av 21 exempel. Analysen förklarar varifrån detta uppförande kommer ifrån.

Suezkrisen 1956

Egyptens president, Gamal Abdel Nasser led en förödande och förödmjukande militär förlust mot britter, fransmän och israeler, men detta till trots stärkte Suezkrisen Nasser både politiskt och moraliskt skriver Shukri Abed. Denna förlust hjälpte faktiskt till att forma Nasser till att bli den dominanta figuren i arabisk politik under det kommande decenniet.

Egyptens krig i Yemen 1962–67

Efter fem år av intensiv krigföring, höga kostnader och många förluster, drog Nasser villkorslöst ut de egyptiska trupperna från inbördeskriget i Yemen. Detta efter att landet redan var destabiliserad efter 1967-års krig mot Israel. För denna förlust efter fem års krigföring, betalade knappt Nasser något politisk pris över huvud taget.

Striderna mellan Syrien och Israel april 1967

Syrierna förlorade sex MiG-21, medan israelerna inte förlorade ett enda flygplan. Detta var dock inget som skadade ledningen i Damaskus, snarare tvärt om. President Nur ad-Din al-Attasi kallade senare förlusten av de sex planen ”mycket användbart för oss.”

Sexdagarskriget juni 1967

En av de absolut största militära förlusterna i mänsklighetens historia fick Egyptens president Nasser att be om ursäkt till sina väljare, där han även erbjöd sin avgång. Men det egyptiska folket reagerade med att gå ut på gator och torg, där de ropade ut sin önskan att deras ra’is (president) skulle stanna kvar på sin post. Han stannade kvar starkare och populärare än någonsin ända fram till sin död 1970. I Syrien blev försvarsministern Hafez al-Assad, tre år efter katastrofen, Syriens enväldige diktator under tre årtionden.  Kung Hussein i Jordanien behöll sin post på tronen fram till sin död trettio år senare och var mycket respekterad.

Slaget vid Karama 1968

Trots att Yasser Arafats Fatah förlorade sin första militära konfrontation med Israel utropade de seger, vilket faktiskt övertygade många, och detta var något de skulle göra många gånger efter detta. Till och med den israeliske generalen, Aharon Yariv, medgav att ”fastän de led en militär förlust, vann de en moralisk seger.”

Yom Kippurkriget 1973

Till att börja med gick det dåligt för Israel, men snart lyckades de få en brilliant militär seger över de kombinerade egyptiska och syriska arméerna. Oavsett, porträtterade Egyptens Anwar Sadat kriget som en egyptisk triumf, en triumf man fortfarande firar årsdagen av. Sadat använde sedan denna påstådda triumf för att legitimera senare diplomatiska förbindelser med Israel. Syriens Assad förklarade också att de vunnit en stor seger. Hans biografiförfattare, Moshe Maoz förklarar att, ”Även om det ur militär aspekt var en förlust, lyckades han vända sitt nederlag till en seger i många syriers, och andra arabers, ögon.” Syrierna stödde Assads ”stolta och våghalsade förfarande i kriget, både vad gällde militära och diplomatiska följder.” Resultatet blev att hans ”prestige och popularitet slog i taket i Syrien under kriget och därefter.”

Algeriets krig i Västsahara 1975–92

De marockanska och algeriska regeringarna stödde motsatta sidor i det långvariga inbördeskriget, ur vilket Marocko och dess allierade gick segrande. Chadli Bendjedid, Algeriets president 1979–92, betalade knappt något politiskt pris för detta misslyckande.

Syriens ockupation av Libanon 1980–88

Den svaga och delade regeringen i Libanon kunde inte hindra syriska trupper från att gå in i landet och stannade kvar i 29 år. Utan att låta sig hindras av detta utdragna misslyckande, ändrades inte statusen för den styrande eliten i Libanon och man fortsatte som om inget hade hänt. När ett folkuppror så småningom kastade ut Syrien fortsatte landets elit att styra opåverkade.

Irak – Iran-kriget 1980–88

Det var Saddam Hussein som inledde kriget. Under krigets första fas i september 1980 till juli 1982, attackerade han. Men under den andra fasen, när det inte längre gick bra, var han på defensiven i sex år, utan något som helst inhemskt pris. Remarkabelt är att två år efter krigsslutet, 15:e augusti 1990 (endast 13 dagar efter hans invasion av Kuwait), beslöt sig Saddam för att lämna tillbaka alla landvinningar man gjort i Iran, efter åtta års strider! ”I ett meddelande från Baghdads radio, sade Irak att de erkänner Irans omstridda gränser innan kriget, att man släpper alla krigsfångar och drar tillbaka sina trupper från runt 1 600 kvadratkilometer av ockuperade sydvästra Iran så tidigt som fredag.” Denna skamliga reträtt skedde utan att några större notiser och påverkade inte Saddam alls.

Israel kontra Syrien 1982

I ett luftkrig över Libanon förlorade Syrien runt 90 flygplan i strider mot Israel, utan att skjuta ner ett enda israeliskt plan. Men Assad kom ur förlusten helskinnad. Det var till och med så att hans djärvhet att ta sig an den skrämmande israeliske fienden stärkte hans anseende.

Israel kontra PLO i Beirut 1982

Genom verbal magi lyckades Arafat göra ett förödmjukande tillbakadragande från Beirut till en politisk seger, genom att poängtera hur lång tid det tog för israelerna att besegra honom (88 dagar), alltså mycket längre än de behövde för att besegra konventionella arabiska arméer (nio dagar 1956, sex dagar 1967, 20 dagar 1973). Rashid Khalidi, då en PR-man för PLO och idag en professor vid Columbia universitet, gick så långt som att jämföra spektaklet i Beirut (med 88 döda israeler) med nazisternas 2 ½ år långa belägring av Leningrad (med ca. 2 miljoner döda). Med tiden förändrades detta fullständiga nederlag till en strålande seger, som Hamas några år senare återberättade, ”vårt folk … förödmjukat [Israel] … och bröt deras beslutsamhet.”

PLO:s tillbakadragande från Tripoli 1983.

När syriska trupper tvingade PLO att lämna sitt sista fäste i Libanon, lyckades Arafat formulera tillbakadragandet som en moralisk succé. Enligt hans biografier lyckades ”PLO-ledaren, mitt i ytterligare ett historiskt bakslag, fortfarande att mjölka tillfället på allt teatraliskt värde.”

USA:s bombning i Libyen 1986.

Efter att ha lidit vanäran att ha blivit bombad av amerikanska krigsplan, vände Muammar Gaddafi sin överlevnad till något överdådigt. Han firade händelsen med att lägga till ordet ”Stora” (‘uzma) till det officiella namnet på sitt land, vilket gjorde det till Great Socialist People’s Libyan Arab Jamahiriya. Nio år senare kom han fortfarande ihåg händelsen som en skam för USA:

”Amerika erkände aldrig sina förluster. Sköt vi inte ner 15 av dess flygplan när de attackerade oss [1986]? Men de erkände bara förlusten av två flygplan. Amerika talar aldrig om sina nederlag och förluster; hon håller munnen stängd. Hon vägrade till och med erkänna att skvadronen som attackerade mitt hus sköts ned och dödades i kraschen. De erkände aldrig sin förlust förrän vi generade dem genom att plocka fram deras kroppar, som vi överlämnade till Vatikanen.

Chadmiliser kontra Libyen 1987

Libyens tungt finansierade och Sovjetstödda allierade i Chad förlorade ett förödmjukande nederlag mot rövarband där fyrhjulsdrivna Toyota jeepar besegrade en hel flotta av pansarvagnar. Trots förödelsen hade det inga synliga effekter på Gaddafis prestige och herravälde över Libyen.

Irak kontra Kuwait 1990

Den irakiska invasionen följde efter månader av irakiska hot. Trots det var inte Kuwaits styrkor beredda och därför snabbt övermannade, vilket föranledde Emir Jaber al-Ahmad as-Sabah att omedelbart och skamligt fly över gränsen till Saudiarabien där han övervakade Kuwaits exilregim från en hotellsvit. Trots hans oheroiska handlande mötte inte Jaber några som helst utmaningar under, eller efter kriget.

Hizbollah kontra Israel 2008–09

Hizbollah förlorade mot Israel, men gjorde det så respektfullt att Hassan Nasrallah stärkte sitt grepp om organisationen. Då han talade vid ett massmöte efter striderna, hävdade han en ”gudomlig och strategisk seger.” Ironiskt nog erkände Nasrallah senare att han hade begått ett misstag genom att initiera konflikten, men det fick knappt någon uppmärksamhet. Han fortsätter att ha i full kontroll över organisationen 15 år senare.

Hamas kontra Israel 2008-09

Under det tre veckor långa kriget, känt som Operation Gjutet Bly, gjorde Israel väldigt bra ifrån sig på slagfältet (där palestinierna hade 100 gånger fler döda än israelerna), men överväldigande dåligt på den politiska arenan. Detta vittnar FN:s Goldstonerapport och en internationell Gaza rekonstruktionskonferens om, som drog in 4.5 miljarder US$. Hamasledare kom ur konflikten förstärkta av det militära nederlaget.

Hamas kontra Israel 2012

De israeliska försvarsstyrkorna dödade många Hamasledare, krossade dess infrastruktur och lämnade Gaza i total förödelse, men – som förväntat – utlyste Hamas en helgdag för att fira dagen efter att eldupphör trätt i kraft. Så muntert var firandet att en person dödades och tre skottskadades av skottlossning i luften. Men inte bara det, Hamas utlyste att hädanefter skulle den 22 november årligen firas: ”Vi uppmanar alla att fira, besöka martyrernas familjer, de skadade, de som förlorat sina hem.”

Hamas kontra Israel 2014

Krigföringen ödelade Gaza, men en undersökning efter striderna utförd av palestinierna, fann att 79% ansåg att Hamas hade vunnit. Samtidigt fick Ismail Haniyeh nu stöd hos 61% av Gazabornas i valet till palestiniernas president, mot 41% före kriget. Några veckor senare gick stödet ner till 55%.  94% stödde den militära aktionens taktik mot israeliska trupper och 86% stödde raketbeskjutningen mot Israel.

Denna undersökning visar att arabiska ledare kan förlora mot vem som helst – ett västerländskt land (USA, Storbritannien, Frankrike), Israel, afrikansk milis, en icke-arabisk stat (Iran), eller ett arabiskt broderland (Yemen, Syrien, Irak) – utan att det spelar någon som helst roll för dem. Det politiska priset är nästan alltid minimalt och ibland innebär nederlag faktiska fördelar.

Fördjupad analys av Kuwaitkriget 1991

Den irakiska invasionen av Kuwait ledde till formationen av den USA-ledda koalitionen av 39 stater. Den attackerade irakiska styrkor den 17:e januari 1991 och striderna upphörde den 28:e februari 1991, då Baghdad kapitulerade. I konsensus var man överens om att Iraks ledare, Saddam Hussein måste avgå, eller störtas. Men, Saddam hade inga sådana intentioner och hade förberett ett grandiost påstående. Hans regim talade inledningsvis om ett framtida ”historiskt avgörande slag” som signalerade ”början på slutet av världsimperialism.” Efter att den USA-ledda attacken inleddes etablerades kortvågsradion Alla Striders Moder (på arabiska: Idha’at Umm al-Ma’arik) för att sända den kommande segern över de allierade styrkorna.

Det gick inte så bra. De irakiska styrkorna led ett fullständigt nederlag och infrastrukturen drabbades av en nästan apokalyptisk förödelse. Trots detta insisterade regimmedia glatt att man segrat över Operation Ökenstorm. ”Ni har triumferat över alla de onda ledarna, sammanslagna,” informerade Radio Baghdad de irakiska styrkorna, och fortsatte att de trampat ner Amerikas stolthet ”i leran.” Till och med efter att man officiellt erkänt nederlaget fortsatte Radio Baghdad att hävda seger. Ett lysande exempel på detta kom fyra år efter att striderna upphört, när Iraks stabschef, Iyad al-Rawi, påstod att ”Vår seger var legendarisk. Den magnifika irakiska armén registrerade den mest imponerande slakt i boken om Alla Striders Moder när de krossade de amerikanska och allierade styrkorna under den första landstriden.” Rawi fortsatte med ett påhittat slag vid Kuwaits flygplats och en enorm sammandrabbning med pansarvagnar sydväst om Basra, som han kallade ”något av de hårdaste pansarvagnsslagen i historien.” George H.W. Bush, konstaterade han, var ”tvingad att utlysa ett unilateralt eldupphör den 28:e februari 1991, därför att han visste att de amerikanska trupperna inte klarade av förlusterna efter landstriderna.”

Anhängare utomlands stödde den påstådda segern. I november 1994, vid avslutningsceremonin för den palestinska polisen, sjöng en kör sånger för att hedra Saddam Hussein. Att vissa av Saddams anhängare inte brydde sig om att han faktiskt förlorat på slagfältet, hjälpte till att bevara fiktionen. Därför sade Tunisiens mest kända intellektuelle och en ivrig supporter av Saddam, Hichem Djaït, att: ”Vi har inget att förlora på detta krig, även om det slutar i förlust.”

Detta genomskinliga bedrägeri hjälpte till att hålla Saddam vid makten, ge honom auktoritet att hota möjliga framtida rebeller, ignorera katastrofen hans land kom att lida, en 90-procentig nedgång i per-capita-inkomst samt att fortsätta behålla makten i ytterligare tolv år. Endast när USA-ledda styrkor återvände 2003, denna gång med den speciella avsikten att göra sig av med honom, föll han från makten och slutade i ett hål.

Fördjupad analys av Hamas kontra Israel 2021

Hamas och dess allierade kom överens om att de vann konflikten med Israel i maj 2021, trots det som Associated Press kallade ”det horribla priset kriget kostat för otaliga palestinska familjer som förlorat nära och kära, hem och levebröd.”

Bara två dagar efter att striderna började utropade Hamas ledare, Ismail Haniyah, att hans organisation hade “åstadkommit seger för slaget om Jerusalem.” Massor av liknande påståenden kom efter att vapenvilan trädde i kraft den 21:a maj, när Haniyah hävdade en ”strategisk och gudomlig seger” och dessutom meddelade att ”Hamas nu besegrat illusionen av förhandlingar, besegrat fredsplanen The Deal of the Century, besegrat nederlagskulturen, besegrat projekten av desperation, besegrat bosättarprojekten, besegrat projekten om samexistens med den sionistiska ockupationen, och besegrat projekten om normalisering [relationer] med den sionistiska ockupationen.”

På liknande sätt annonserade Hamasledaren, Khalil al-Hayya, till folkmassan vid ett jättemöte i Gaza, ”Det är firanden i alla Palestinas städer … därför att vi skapade denna seger tillsammans” och han lade till, ”Vi har rätt att glädjas … Detta är segerns eufori.” Ziad al-Nahala, ledaren för Palestinska Islamistiska Jihad, gladde sig åt sin organisations seger och hotade att bomba Tel Aviv som vedergällning för ”alla försökt till att döda våra ledare eller krigare.”

Utländska supportrar firade också. Hizbollahs Hassan Nassrallah beskrev Hamas attacker på Israel som en ”stor seger”; Irans Ayatollah Ali Khamene’i skickade gratulationer för den ”historiska segern,” och Islamiska Revolutionsgardets befälhavare, Esmail Ghaani, hyllade striderna för att ha ”förstört den sionistiska arméns stolthet.” (Som svar tackade PIJ:s talesman den iranska regeringen för att vara ”partner i vår seger.”) Till och med Marockos premiärminister, Saad Eddine El Othmani, som bara några månader tidigare hade skrivit under ett normaliseringsavtal med Israel, gratulerade Haiyeh för ”det palestinska folkets seger.”

 

Den palestinska befolkningen var tydligen också övertygad. Så snart eldupphöravtalet trädde i kraft, kl. 02:00, utbredde sig ett frenetiskt liv på Gazas gator. Folk kom ut ur sina hem, några skrikandes ‘Allahu Akbar’ eller visslade från balkonger. Många sköt i luften för att fira att striderna upphört. Stora folksamlingar “firade konfliktens slut, skanderade beröm för Hamas.” Mitt-i-natten-fester spreds vitt och brett:

Gazaborna jublade från sina terrasser. Firande skottlossning hördes över de i huvudsak mörka bostadsområdena, tutande hördes från de få bilar som vågade sig ut på gatorna, fulla av kratrar, lovord till Gud hördes från moskéerna runt om i Gaza stad. Gazaborna paraderade utmed stranden, hållandes sina mobiltelefoner med ficklamporna tända.

De följande dagarna sågs storskaliga offentliga festligheter ordnade av Hamas och dess mindre allierade, Palestinska Islamiska Jihad. Dessa fester hade gynnsamma politiska konsekvenser för Hamas. Deras ”rykte bland palestinierna har höjts dramatiskt,” observerade Khaled Abu Toameh, ”eftersom de sköt tusentals raketer och missiler mot Israel.” Palestinierna, avslutade han, ”anser Hamasledare som de riktiga palestinska hjältarna då de försöker utöva beväpnat motstånd mot Israel”; de har inte tid för Mahmoud Abbas och den palestinska myndigheten. Med andra ord, nederlag på slagfältet gav Hamas stora politiska vinster.

Förklaring

Varifrån kommer denna straffrihet? Sex faktorer hjälper förklara detta: heder, fatalism, konspirationism, bombasm, publicitet och förvirring.

Heder

Heder i den arabisktalande kulturen är så viktig att man gör mer för att behålla den, än vad man kanske tjänar på det. ”För araber är heder viktigare än fakta,” förklarar Margaret K. Nydell; saken i sig är viktigare än resultaten.  Elie Salem håller med, och säger om arabiska ledare, “De var glorifierade för sina intentioner snarare än för sina prestationer.” Det förklarar varför ”Förlusten i Junikriget 1967 gjorde Jamal Abd al-Nasir till en hjälte. När Anwar al-Sadat uppnådde fred, helt avvikande från rådande arabisk psykologi, blev han en skurk. Mer generellt förklarar Fouad Ajamin:

I en arabisk politisk historia, full av kullkastade drömmar, skulle knappast någon heder ges till de pragmatiker som erkände begränsningarna för vad som kunde, och inte kunde åstadkommas. Den politiska kulturen av nationalism reserverade sitt bifall för dem som ledde förödande kampanjer i jakten på omöjliga mål.

Fatalism

Fatalism hävdar att resultatet var maktub (skrivet), och därför anklagas inte ledaren. As’ad Abu Khalil från California State University har noterat tendensen att i tider av nederlag förklara att ” människor inte har någon påverkan, eller effekt, över huvud taget över sina handlingar eller gärningar. Det är bara Gud som agerar.” Genom att åberopa ”ödets oundviklighet,” frigörs ”arabiska regimer och arméer från allt ansvar” över förlust. Detta mönster, noterar han, ”har kommit att bli så typiskt att det blivit förutsägbart.”

I efterdyningarna av den egyptiska arméns förkrossande nederlag mot Israel i juni 1967, försökte därför Nasser förklara nederlaget med att varken han, eller armén, kunde ha undvikit det hela. För att frigöra sin regering från anklagelser, samt att signalera att de inte kunde ha gjort på något annat sätt än vad som gjordes, föll han tillbaka på ett arabiskt ordspråk (”Försiktighetsåtgärder förändrar inte ödets gång”) och en liknelse ur vardagen (Egypten var ”som en man som blivit påkörd av en bil på gatan”). Samtidigt tröstade Jordaniens kung Hussein sina undersåtar med denna insikt: ”Om ni inte belönades med ära var det inte för att ni inte saknade mod, utan för att det är Guds vilja.”

Konspirationism.

Konspirationism skapar ett antagande att varje konfrontation med Israel eller västerländska makter antyder att fienden försöker eliminera deras ledare, ockupera deras land, ändra deras politiska system och exploatera deras resurser. När dessa konsekvenser uteblir beskrivs det som en seger. Abdel-Moneim Said, en egyptisk analytiker, noterar att ”Vi firade seger, därför att vår fiende inte lyckades med sina mål och vi utmanade dem.  Vad gällde våra mål var det givet redan från början att de inte skulle räknas in i vår ekvation av krig och fred.” Egyptierna trodde t.ex. att detta var Israels mål 1967, uppbackat av USA, och Said minns sin tid med studenttidningen efter krigsförlusten: ”Till min stora förvåning insåg jag att många av mina kollegor vid tidningen trodde att vi hade vunnit kriget 1967!” Hur kan det vara så?

Logiken var att orsaken till det israeliska och amerikanska angreppet var att kullkasta den ärorika presidenten och det socialistiska systemet i Egypten. Men, eftersom han fortfarande satt kvar vid makten efter att folkmassorna gick ut i massdemonstrationer för att visa sitt stöd för honom och hans visa ledarskap, den 9:e och 10:e juni, och eftersom det socialistiska systemet fortfarande var kvar, hade inte fienden lyckats med sitt mål – så vi vann!

Said menar att denna ”generella typ av logiskt tänkande” även råder i andra fall, som t.ex. för Saddam Hussein efter Kuwaitkriget 1991, Hassan Nasrallah efter Hezbollah-Israelkriget 2006, Bashar al-Assad under Syriens inbördeskrig, och under striderna mellan Hamas och Israel 2014.

Vad gäller den stora skillnaden i förstörelsen och döda under kriget 2014 (2 100 palestinier mot 72 israeler), noterar och avslutar Said att ”resultaten av det senaste kriget i Gaza knappast kan räknas som en palestinsk seger.” Oavsett detta, fortsatte Hamas ledare att proklamera seger på grund av att ”det israeliska målet var att eliminera Hamas och få slut på missilbeskjutningarna. Så länge både Hamas och missilerna finns kvar, borde palestinierna därför glädjas åt denna rungande seger.”

Bombasm

Bombasm är ett prominent inslag i den arabiska politiska sfären, vilket orsakar att både ledare och följare fångas in av ordens makt, även om de inte är relaterade till verkligheten. E. Shouby, psykolog med arabiska som modersmål, rapporterade 1951 att arabisktalande ”överbetonar betydelsen av ord i sig, lägger mindre vikt vid deras mening” än vad som är vanligt i västerländska språk, vilket leder till ”en förvirring mellan ord och det de representerar.” Walter Laqueur noterade 1968 arabernas “nästan obegränsade kapacitet att tro på vad de vill tro.” Theodor Draper förklarar vidare denna uppfattning 1973:

Närhelst arabiska uttalanden är citerade, uppstår frågan om arabisk retorik. Ska det tas på allvar eller är araber speciellt hemfallande åt hyperboliska bombasmer? Närhelst en arabisk talesman säger något särskilt provocerande eller skandalöst är det alltid någon som säger att ”de menar aldrig vad de säger.” … Jag har till och med hört en utrikesminister från ett arabiskt land instruera en grupp amerikaner att araber är allergiska mot västerländsk rationalism, och att om västerlänningar önskar ha med araber att göra, måste de anta det till synes irrationella arabiska tankesättet.

Publicitet

Publicitet inspirerar vissa arabiska ledare att söka stöd för sin sak. Konstigt nog har detta två motsatta sidor, en för araber och muslimer och den andra för israeler och den globala vänstern. I det första fallet kommer ordspråket om ”den starka hästen” in: regenter försöker visa sig själva som heroiska figurer som massorna borde följa. Saddam Husseins motiv med att utmana merparten av västvärlden förklaras av Hussein Sumaida, en irakier, på följande sätt: ”Att vinna spelade ingen roll. Det som spelade roll var visa upp en bra show och på detta sätt erövra hjärtat och själen av den pyrande arabiska världen.”

Israeler och den globala vänstern reagerar på det motsatta, nämligen att presentera sig själv som det sympatiska, svagare offret. När Hamas då och då anfaller Israel (2008–09, 2012, 2014, 2021), väl medvetna om att de kommer att förlora militärt, förväntar de sig dock stöd på den politiska arenan – bland den israeliska vänstern, från universitetscampus globalt, från internationell media, internationella organisationer, m.fl.

Bary Rubin kallar detta för ”självmordsstrategin” och beskriver dess logik: ”Jag kommer att starta ett krig jag inte kan vinna för att skapa en situation där den andra sidan förstör min infrastruktur och dödar mitt folk. Därefter kommer jag att förlora militärt, men vinna slaget. Hur?” Rubin belyser tre fördelar: Israeler är fegisar, så när de lider förluster drar de sig tillbaka; lidande Gazabor kommer att få israelerna att tycka synd om dem och dra sig tillbaka; det ”internationella samfundet” kommer att pressa israelerna att sluta kriga och skänka fördelar till Hamas.

Förvirring

Vad är sanningen? Fångad mellan två olika versioner av verklighet, tenderar människor att välja den de mest föredrar, oavsett vad det handlar om. Vad ska man tro när ”Bahgdad Bob” rapporterar att amerikanerna kommer att finna sina egna gravar i Baghdad samtidigt som amerikanska pansarvagnar rullar in i bild? När Saddam Hussein tillfångatogs var en del araber klentrogna. Hassan Abdel Hamid, en egyptisk handelsman, vägrade att tro på nyheterna, utan kallade dem istället för ”amerikansk propaganda och lögner.” Detta hölje och töcken av påståenden uppmuntrar arabisk befolkning att ignorera verkligheten av militära förluster, såväl som förödelsen de vållar, och istället hålla sig till sina ledare.

Slutsats

Detta mönster av överlevnad eller dra nytta av förlust, sträcker sig även till andra muslimska ledare. I det indisk-pakistanska kriget 1965 t.ex. ledde den pakistanska utrikesministern Zulfikar Ali Bhutto sin regering in i en katastrofal konflikt med Indien. Han kom dock ut ur fiaskot mer populär än någonsin, vilket sedan tog honom till premiärministerposten åtta år senare. Som hans biograf uttrycker det, ”Ju mer skandalös hans retorik blev … desto mer heroisk verkade han vara inför den pakistanska publiken.”  Detsamma var det med det iranska ledarskapet när de utvidgade sitt krig med Irak och gick in i offensiv krigföring från juli 1982 till augusti 1988. När detta misslyckade drack Ayatollah Khomeini från den ”förgiftade bägaren”, accepterade eldupphör, men varken han eller hans regim led några konsekvenser från sex år av dårskap. Mer i närtid har vi Recep Tayyip Erdoğans hemska militära äventyr i Syrien och Libyen, vilka inte alls har påverkat hans makt.

Å andra sidan har militära förluster stora effekter för icke-muslimska ledare. I Mellanöstern betalade Golda Meir och Moshe Dayan ett högt pris för den dåliga prestationen 1973, precis som Nikol Pashinyan för den förfärligt dåliga armeniska prestationen år 2020. Även förluster i perifera krig har vanligtvis stora implikationer: Algeriet i fransk politik, Vietnam i amerikansk politik och Afghanistan i sovjetisk politik. Det är väldigt svårt att se icke-muslimska ledare överleva något så förödande som Egyptens totala militära förlust 1967 eller Iraks 1991.

Att besegrade ledare kan fira nederlag inbjuder till moralisk fara och gör dem bara mer aggressiva. Varför oroa sig för en förlust om det inte har några som helst negativa konsekvenser för dem själva? Detta mönster förklarar mycket om varför det är så många krig i Mellanöstern. Pengar för vapen finns alltid i överflöd, befolkningens lidande är irrelevant, de ekonomiska förlusterna av mindre betydelse och härskaren kan förvänta sig att överleva helt oskadd. När insatserna är så låga, ge krig en chans och hoppas på det bästa.

Christina Toledano Åsbrink

Share on facebook
Share on Facebook
Share on twitter
Share on Twitter
Share on email
Email
Share on whatsapp
WhatsApp
Share on print
Print
Share on telegram
Telegram