Fritt efter Odd Myrlands artikel.
Nathan Weinstock föddes i Antwerpen 1939. På 60-talet och under en tid därefter var han starkt fientlig mot Israel trots att han är jude. Vad var det som gjorde honom till en stark försvarare av Israel?
Weinstock bor i Frankrike och här bor det cirka 500 000 judar, enligt Wikipedia. De flesta har en bakgrund i arabländer, särskilt i de länder som var franska kolonier i Nordafrika (Marocko, Algeriet, Tunisien och även Egypten).
Varför lämnade judar arabländer?
När Weinstock ville läsa om dessa människors historia och varför de lämnade det som varit deras hemland i århundraden, blev han förvånad: Det fanns inte en enda bok på franska som berättade historien om hur de judiska samhällena i Nordafrika försvann i mitten av 1900-talet och framåt. Han bestämde sig då för att skriva boken själv.
Weinstock är en 2”självlärd historiker” Boken har över 900 fotnoter. Weinstock har mest använt sekundära källor. Men han har också några primära källor som han har hittat ibland annat Alliance Israelite Universelles arkiv i Paris. Boken är grundlig, detaljerad, intressant och övertygande, anser Adi Schwartz som refererade boken i tidningen Ha’aretz.
Judarnas rötter i arabländerna
Weinstock hade trott att judarna i arabländerna gick och längtade bort och passade på att åka till Israel så fort det återbildades 1948. Men han upptäckte att detta inte var normen. Judarna i arabländerna var starkt knutna till sitt hemland, där de ofta hade bott länge.
Weinstock fick till exempel veta att judiska författare hade lagt grunden till den irakiska litteraturen. Och den egyptier som i mitten av 1800-talet uppfann den nationalistiska sloganen “Egypten för egyptier” och kallades “den egyptiska Molière”, var en jude som hette Jacob Sanna.
Svag sionism i arabländer
Visserligen kände judarna i arabiska länder en anknytning till landet Israel. Men den organiserade sionistiska rörelsen var mycket svag i arabländerna. De allra flesta judar lämnade sina arabländer för att de blev tvungna.
Det är historien om en tragedi. Hundratusentals orientaliska judar slets upp från sina hem och hemländer med grymma metoder. De utsattes för utvisning, förföljelse och likvidering.
Många av judarna försökte bli en del av de arabiska nationella befrielserörelserna. Till exempel uttalade sig ofta Egyptens överrabbin i mitten av 1900-talet, Chaim Nahum, mot sionismen. I Irak grundade judiska kommunister till och med Antisionistförbundet.
Även i Nordafrika uttryckte judiska kommunister solidaritet med folken de levde bland och var framstående bland dem som krävde nationell befrielse (från de europeiska kolonialmakterna).
Samtidigt hade de organiserade sionisterna svårt att rekrytera nya medlemmar. Weinstock hävdar bestämt att det inte var sionismen som tvingade judarna iväg från deras arabiska miljö.
Antalet judiska flyktingar
År 1945 levde nästan en miljon judar i arabvärlden. Idag finns det högst 4 500, de flesta i Marocko. Ingen annanstans i världen har de judiska samhällena minskat så dramatiskt, inte ens i de samhällen som utsattes för Förintelsen.
Pogromer i arabvärlden
Vi hör ibland att judarna levde i fred och tolerans i arabvärlden. Men det är inte sant. Weinstock nämner ett stort antal attacker mot judiska getton i sin bok. Schwartz nämner några av dem i bokrecensionen: 12 judar dödade i Iran 1912, 51 judar dödade i Fez i Marocko samma år, 25 judar dödade i Algeriet 1934, 150 judar dödade i Irak 1941 i en pogrom som varade tre dagar.
Judisk flykt från Irak
När Israel skapades 1948 införde Irak nödlagar och utlöste en våg av förföljelse av judar. Många judar arresterades, ställdes inför rätta och dömdes. Några dömdes till döden, några till fängelse, några till höga böter. Judar fick inte lämna landet. Men i mars 1950 tillät Irak judarna att emigrera – om de gav upp sitt medborgarskap och sin egendom.
Deras situation förvärrades och stämningen var hatisk. Därför lämnade 90 % av den judiska gemenskapen på 150 000 Irak. Myndigheterna plundrade deras tillhörigheter. De kom till Israel och andra länder som rena flyktingar. Resten av judarna flydde senare. När amerikanerna invaderade Irak 2003 hittade de 34 judar i hela landet.
Judisk flykt från Egypten
I Egypten bröt antijudiska upplopp ut i november 1945 på årsdagen av Balfourdeklarationen. Men när Israel skapades tre år senare började en ännu allvarligare förföljelse. Hundratals judar arresterades. Anklagelsen var att de var inblandade i sionistiska eller kommunistiska konspirationer. De fick sina egendomar beslagtagen. I juni 1948 började ständiga attacker mot judarna. Bomber planterades i den judiska delen av Kairo och Alexandria. Hälften av Egyptens judiska befolkning på cirka 80 000 flydde från sitt land då.
Resten utvisades i samband med Sinaikriget 1956. Polisen kom runt till hemmen och drog butiksägare, snickare, träsnidare, glasmästare mm upp ur sina sängar. De tog också kända judiska advokater.
Dhimmi-reglerna
Det var lite olika hur det var i de olika arabländerna, både när judarna fördrevs och under århundradena innan. Men genom historien har det funnits en grundläggande gemensam inställning till icke-muslimer i alla arabländerna. Detta uttrycktes i dhimmireglerna.
Judar och kristna som bodde i muslimska områden var (och är) dhimmis. Det betyder “skyddade personer”. Dessa människor ska få leva. Men samtidigt hade dhimmin en underlägsen, förödmjukande och föraktad ställning.
Judar förödmjukades
Här är några av reglerna: Judar fick inte bära vapen i dessa länder (där ansågs att bära sina egna vapen vara ett tecken på manlighet). I till exempel Marocko i början av 1800-talet, var judarna tvungna att gå barfota eller bära förödmjukande skor (till exempel olika färger på varje fot).
Judar misshandlades systematiskt
Dhimmis var tvingade att betala en särskild skatt. Varje år på ett specifikt datum var ledaren för varje judisk gemenskap tvungen att gå med pengarna till sultanens representant. Och som kvitto var sultanens man tvungen att slå till juden eller slå honom med en käpp.
Denna förnedring klargjorde skillnaden mellan den troende (muslimen) och den icke-troende.
Dhimmis var förbjudna att rida, de var tvungna att bära kläder som tydligt visade att de var otrogna, de fick inte vittna i domstol, det var förbjudet att bygga hus över en viss höjd osv osv.
Judarna i Jemen
För att få en korrekt bild av judarnas situation i arabländerna genom århundradena är det viktigt att vara medveten om att inte alla dhimmiregler implementerades överallt och vid alla tidpunkter.
I Kairo, till exempel, har ett stort antal dokument med anor från 800-talet bevarats. Där kan man se att reglerna för hur judar ska vara klädda inte alls implementerades. Ibland kunde det judiska samfundet vara en del av samhällets elit. Men den grundläggande status som dhimmis hade, och hur den muslimska majoriteten uppfattade judarna, är ändå det centrala i deras status.
Judarna kring Jerusalem
Som en marockansk sultan uttryckte det runt 1850: “Vår härliga religion ger dem (judarna) märken av skam och underlägsenhet.” Eller som en brittisk konsul sa 1831 om judarnas ställning i det Osmanska rikets region Palestina: Judarna är utsatta för så mycket utpressning och förtryck att det sades att “judarna till och med måste betala för luften de andas”.
Osäkert för judar i Istanbul
Vi hör ofta från pro-arabiska grupper att när judarna fördrevs från Spanien 1492, och Portugal lite senare, bjöd sultanen av Istanbul in dem till sitt rike. Detta är rätt. Men det hör också till historien att mindre än hundra år senare beslutade en av sultanens ättlingar, Murat III, att alla judar skulle dödas. Detta gjordes inte eftersom sultanens judiska läkare lät sultanens mamma ingripa och förhindra massakern. Men detta säger något om judarnas föränderliga och osäkra ställning.
Uppror mot dhimmi-status
När judar började strömma till Palestina i slutet av 1800-talet möttes de av starkt motstånd från den lokala arabiska befolkningen. Ur en pro-arabisk synvinkel framställs det som motstånd på grund av farhågor för att judarna skulle ta kontroll över landet. Det ligger nog något i det.
Men Weinstock menar att en annan faktor är viktigare: Dessa judar agerade inte som dhimmis. De krävde att bli fria. Detta – att judarna inte längre accepterade den underkuvade plats som islam gav dem – var huvudorsaken till att araberna både i Palestina och på andra håll var så bestämt emot staten Israel. Weinstock går så långt som att säga att “dhimmistatus är roten till konflikten.”
I arabernas ögon är judarna i Israel samma judar som har blivit förtryckta och förödmjukade i århundraden. Att Israel ska kunna agera som det gör upplevs som helt onaturligt.
Tystnad om judarna från arabländer
Varför hör vi så lite om de judiska flyktingarna från arabländerna?Weinstock tror att detta beror på flera faktorer:
- De europeiska judarna bryr sig inte så mycket om de orientaliska judarna och ser delvis fortfarande ner på dem.
- I arabvärlden är dessutom självkritiken generellt sett underutvecklad, vilket även gäller deras behandling av sina judar.
- För vänstern är judiska flyktingar från arabländerna ett störande inslag. De har sin bild av orsakerna till konflikten och möjliga lösningar, och i den bilden är det judarna som bär skulden och måste stå för nästan alla eftergifter. Fakta om fördrivna orientaliska judar försvagar deras argument, så de hoppar helt enkelt över det.
Inget kolonialt projekt
Slutsatsen är att staten Israel inte är ett europeiskt kolonialt projekt, utan en lösning på århundraden av förföljelse, diskriminering, fördrivning och andra problem. Det har varit en lösning för judar från Europa, men ännu mer för judarna i den arabiska och muslimska världen.
Grunden till varför nästan alla araber och muslimer inte kan acceptera en självständig judisk stat ligger i tusen år av dominans över judarna som dhimmis.
