Var ska Israels framtida gränser gå? (Foto: Wikipedia)

Israels legala gränser

Uti possidetis juris ,UPJ, (latin ”som du äger”) är en erkänd legal doktrin inom internationell sedvanerätt, alltså en sedvänja som har accepterats som lag inom ett visst område utan att det är bestämt i nedskrivna regler. UPJ säger att nationer som blir självständiga från någon form av förtryck eller styrande makt, ska ha samma gränser som de hade innan de blev självständiga. Med andra ord, de gränser som den senaste legala administrativa enheten som styrde det aktuella området hade. Detta blev viktigt under 1900-talet, då många före detta kolonier blev självständiga. Doktrinen kom ursprungligen till för att undvika skapandet av terra nullis, (latin ”ingens land”) ett ingenmansland utan en suverän makt.

UPJ har i modern tid bl.a. applicerats på områden som Sydamerika, Afrika, forna Jugoslavien, Sovjetunionen och många andra regioner där f.d. kolonier blivit självständiga, länder delats upp eller fallit samman och fått nya gränser. UPJ appliceras ofta som skydd mot utländsk inblandning och möjliga anspråk på terra nullis, vilket annars skulle kunna leda till nya gränsdragningar och framtida dispyter i det oändliga.

Applicerat på Israel, innebär UPJ att Israels gränser är desamma som gränserna för det ”Brittiska mandatet för Palestina”, så som det såg ut i maj 1948. Det brittiska mandatet för Palestina var den senaste legala administrativa entiteten som styrde området innan Israel utropade självständighet. Denna doktrin stödjer Israels anspråk på alla de omtvistade territorierna runt Jerusalem, Judéen och Samarien (Västbanken) samt potentiellt sett även Gazaremsan. Regeln gäller dock ej vad gäller Golanhöjderna (där andra bestämmelser för krig gäller). Om Israel frivilligt ger upp anspråk på något av ovan nämnda områden upphör dock regeln UPJ att gälla för just det området.

Uti Possidetis Juris-principen och betydelsen för Israel och Palestina[1]

Konstigt nog har principen om UPJ inte uppmärksammats vad gäller frågan och debatten om Israel/Palestina-konflikten. Det är konstigt med tanke på att Israels gränsdragning är ett tydligt exempel på principen om UPJ. Den senaste legala administrativa entitet som styrde området innan Israels självständighet var det brittiska mandatet. Därför gäller dessa gränser enligt UPJ. Undantaget från principen skulle endast vara om Israel och hennes grannar kommit överens om annat, i samförstånd och via avtal.

Uti possidetis juris är en av huvudprinciperna inom internationell sedvanerätt vars syfte är att trygga stabilitet, säkerhet och kontinuitet vid dragning av gränser. Den tydliggör och bestämmer de territoriala gränserna hos nya framväxande tidigare koloniala stater som får de gränser den koloniala administrativa makten hade vid tiden för det nya landets självständighet. UPJ är som ett fotografi av den territoriala situationen vid självständigheten för landet.

Principen har använts för de allra flesta nyfödda stater under de senaste hundra åren. UPJ har använts då länder i Latinamerika avkolonialiserades (t.ex. El Salvador, Nicaragua, Honduras, Argentina, Chile och Brasilien), i Afrika (t.ex. Benin, Nigeria, Mali, Namibia, Uganda, Eritrea, Etiopien, Tunisien och Libyen), i Asien (t.ex. Kambodja/Thailand) samt Stillahavsområdet (t.ex. Nya Guinea, Samoa, Nauru, och Östtimor). På senare tid har UPJ använts för att bestämma gränserna för länderna som bildades vid upplösningen av Sovjetunionen (t.ex. Ryssland/Ukraina), Tjeckoslovakien (Tjeckien och Slovakien) och forna Jugoslavien (t.ex. Serbien, Kroatien). Principen har även använts i Mellanöstern för att dra gränserna för de länder som föddes ur de franska och brittiska mandaten, och vars gränser idag inte är ifrågasatta utan internationellt erkända (t.ex. Syrien, Libanon, Jordanien och Irak).

När Irak invaderade Kuwait år 1990 ingrep det internationella samfundet och en FN-kommission drog gränsen utefter de gränser det forna mandatet hade på 1940-talet. När Ryssland år 2014 invaderade Krim, för att sedan annektera det, motsatte sig det internationella samfundet aktionen. Man kallade annekteringen illegal, just med tanke på gränserna som tidigare dragits baserades på UPJ.

Vad var de administrativa gränserna för det brittiska mandatet för Palestina?

San Remoresolutionen och mandatet för Palestina specificerade inte mandatets gränser då dessa skulle fastställas av de huvudallierade makterna från första världskriget (Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och USA). Åren efter 1920-års San Remoresolution fastställdes ändrades gränserna vid ett flertal tillfällen. Först skulle gränserna för Palestinamandatet inkludera Golanhöjderna, vilket var resultatet av en överenskommelse mellan Storbritannien och Frankrike 1920. Gränsen skulle gå mellan ”det större Libanon” och Syrien på ena sidan och Palestina på andra sidan, vilken avgränsades 1922, men trädde inte i kraft förrän 7:e mars, 1923. Men, då tillföll Golanhöjderna mandatet för Syrien.

Först hade de huvudallierade kommit överens om att Palestinamandatets territorium skulle inkludera de områden som ligger mellan Jordanfloden och den östra gränsen av mandatet för Palestina. Beslutet kom dock att ändras och den 16:e september 1922 förklarades området öster om Jordanfloden för emiratet Transjordanien. Det skedde bara två månader efter att Nationernas Förbund (NF) godkänt det brittiska mandatet för Palestina (nuvarande Israel och Jordanien). Detta gjorde att mandatet för Palestina reducerades med 77% i ett penndrag. Ändringen gjordes efter påtryckningar från arabiska företrädare. När Israel och Jordanien, 82 år senare, slöt fred 1994 fastställdes gränserna länderna emellan utefter mandatets gränser.

Den södra gränsen för det brittiska mandatet för Palestina fastställdes redan 1906, då mellan britterna och ottomanerna. Samma administrativa gräns användes av det brittiska mandatet för Palestina och när Israel och Egypten slöt fred 1979. Då blev de administrativa gränserna från 1906 internationellt erkända gränser, godkända av båda parter.

Uti possidetis juris applicerat på det brittiska mandatet för Palestina

De administrativa gränserna för det brittiska mandatet för Palestina vid tiden för Israels självständighet den 14:e maj 1948, var alltså de gränser som fastslagits genom avtal fram tills dess. När Israel utropar självständighet blir de administrativa gränserna internationellt erkända gränser tack vare UPJ. Därför är även Judéen, Samarien och Gazaremsan en del av Israel. Hade de inte varit det, hade de blivit terra nullis, vilket UPJ är till för att förhindra. Vid tiden för Israels självständighet fanns inga som helst anspråk på att skapa en palestinsk stat, eller någon annan stat utöver Israel. Alla tre områdena låg inom de administrativa gränserna för det brittiska mandatet och innefattades alltså i den återskapade staten Israel.

Motstånd och invändningar till israelisk suveränitet i områdena

Det finns de som påstår att Israel faktiskt inte hade kontroll över östra Jerusalem, Judéen, Samarien och Gaza vid tiden för självständighet och därför inte heller har rätt till dessa områden. Men, UPJ tar inte i beaktning vem som faktiskt hade kontroll över vilka områden under kriget mellan 1947 – 1949. UPJ beaktar bara vad den administrativa gränsen för det brittiska mandatet var, inte hur de stridande parterna avancerade eller retirerade.

Dessutom hade Israel tappat kontroll över ovan nämnda områden p.g.a. att de blivit anfallna i ett offensivt krig, vilket är ett olagligt krig. Varje land har både en skyldighet och en rätt att försvara sig då det blir anfallet. En skyldighet att skydda sin befolkning, samt en rättighet att försvara sig. Däremot kunde inte de anfallande arabiska staterna utropa legala rättigheter över landområden de tagit illegalt – vilket inte alls förändrade status på UPJ.

En annan invändning grundas på rätten till självbestämmande och suveränitet av andra grupper som befann sig i, och bodde där under mandatperioden – alltså den arabiska befolkningen. Men vad gäller det brittiska mandatet för Palestina var det helt unikt i den bemärkelsen att det faktiskt erkände den redan existerande och historiska kopplingen till landet hos det judiska folket, samt det judiska folkets rätt till självbestämmande – trots att det vid tiden var en minoritet i mandatet för Palestina. Mandatet hade som uppgift att uppmuntra judisk invandring till Palestina, eftersom man erkände den judiska identiteten på mandatet. Detta var inbyggt i mandatet genom Balfourdeklarationen från 1917. Samtliga folkgruppers civila- och religionsrättigheter skulle respekteras som minoriteter i Israel, dock utan att bli tilldelade territoriala rättigheter.

Den juridiska betydelsen av FN:s delningsplan (Resolution 181) 1947

Många gånger hörs argumentet att Israels gränser etablerades i och med FN:s delningsplan 1947, den s.k. Resolution 181. Resolutionen innebar att man föreslog en delning av mandatet i två delar – en judisk del av Palestina och en arabisk del av Palestina. Jerusalem skulle vara under internationellt styre, tillhörande varken den judiska eller arabiska delen. Resolutionen accepterades av den judiska ledningen, men avvisades direkt av de arabiska ledarna, såväl som av Israels arabiska grannländer. Därför kunde Resolution 181 aldrig implementeras. Viktigt att förstå är att när den ena parten avvisade resolutionen tappade den helt sin juridiska betydelse, eftersom resolution 181 var ett icke-bindande förslag av FN:s generalförsamling. Den kunde endast bli bindande om båda sidor hade accepterat resolutionen. Men så blev det inte alls! Att ändra sig 50 år senare, gör inte Resolution 181 mer bindande idag, än när den hamnade i papperskorgen den 29:e november, 1947 då den avvisades av araberna. Den juridiska principen estoppel[2] sätter dessutom stopp för att palestinierna idag, och alla andra förespråkare, skulle kunna hänvisa till Resolution 181 som bevis för att de borde få kontroll över ett eget land, karvat ur Israel.

Den Gröna linjen

Självständighetskriget bröt ut när araberna gick till våldsam attack som svar på FN:s delningsplan, Resolution 181, i november 1947. Självständighetskriget bröt alltså ut innan Israel ens hunnit utropa sin självständighet. När det skedde den 14:e maj 1948, anföll direkt även fem kringliggande arabiska grannländer: Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon och Irak (trots att de inte har någon gemensam gräns med Israel). Kriget tog inte slut förrän eldupphöravtal slöts med Egypten (24 februari 1949), Libanon (23 mars 1949), Jordanien (3 april 1949) och Syrien (20 juli 1949). Irak vägrar skriva under några avtal.

Israel hade nu kontroll över större områden än FN:s delningsplan, men mindre än brittiska mandatets gränser. Eldupphörlinjen kom att kallas för ”Den Gröna linjen”, därför att den drogs med en grön penna. Den Gröna linjen var alltså ingen landsgräns, utan endast en eldupphörlinje där slutlig status skulle förhandlas fram av inblandade parter under fredliga förhållanden. Eldupphöravtalen uttalar detta tydligt.

Eftersom de arabiska grannländerna anföll Israel i ett offensivt krig, var deras anfall illegalt. De eventuella erövringar de gjorde under kriget blir därmed också illegala. Egypten hade illegalt ockuperat Gazaremsan, dock utan att annektera den. Jordanien och irakiska styrkor hade illegalt ockuperat Judéen och Samarien (som hädanefter kom att kallas Västbanken) och östra Jerusalem (inklusive Gamla stan). Jordanien kom sedan att annekterade dessa områden, något som endast tre länder officiellt godkände: Storbritannien, Irak och Pakistan. De arabiska invånarna på Västbanken tilldelades jordanskt medborgarskap (detta medborgarskap togs ifrån dem år 1988, när Jordanien avsade sig anspråket på de ockuperade israeliska områdena). Dock hade inget av allt detta någon inverkan på Israels suveränitet på området, så som det såg ut vid självständigheten i maj 1948. Att illegalt anfalla, illegalt ockupera och illegalt annektera områden gör inte Jordanien till godkänd suverän hos det internationella samfundet.

Golanhöjderna

1920 var Golanhöjderna en del av det brittiska mandatet för Palestina, men år 1922 lyftes de ur mandatet och tillföll istället det franska mandatet för Syrien. Denna överenskommelse är i sig ett brott mot det brittiska mandatet för Palestina, då artikel 5 i mandatet uttryckligen säger att inga områden i mandatet skulle flyttas om eller överföras till kontroll av främmande makt. Med andra ord kan man hävda att Golanhöjderna redan då, 1922, fortfarande tillhörde det brittiska mandatet för Palestina och att överföringen till det franska mandatet var illegal.

I och med Syriens självständighet 1946 blev Golanhöjderna officiellt syriska. Mellan 1948 och 1967 användes Golanhöjderna som en strategisk punkt varifrån Syrien attackerade kibbutzerna nedanför, i Galiléen. Under Sexdagarskriget 1967, då Egypten startade kriget mot Israel med en causus belli[3] genom att stänga av Tiransundet för israeliska fartyg, lyckades Israel erövra Golanhöjderna från Syrien. Strax efter krigets slut erbjöd Israel att ge tillbaka de erövrade områdena mot fred, något som avvisades av hela arabvärlden. Golanhöjderna placerades därför under israelisk militär lag.

Efter Yom Kippurkriget 1973 gick Israel med på att ge tillbaka ca 5% av Golanhöjderna som till 2/3 hölls av Israel. En demilitariserad zoon upprättades som sträcker sig österut från eldupphörlinjerna, vilken idag kontrolleras av FN:s fredsbevarande styrkor. Syrien har vägrat sluta fred med Israel, så 1981 infördes israelisk civil lag på Golanhöjderna. Israel har byggt både bosättningar och en stad på Golanhöjderna, som idag är en del av Israel.

FN:s säkerhetsråd fördömde införandet av israelisk civil lag på Golanhöjderna med Resolution 497, där de förklarade den israeliska aktionen ogiltig, utan någon internationell juridisk effekt. Syrien var ju en aggressiv anfallande stat och då är inte Israels ockupation av Golanhöjderna illegal. Därför kunde israelisk civil lag infördes i området 1981. Israel hänvisar till FN:s säkerhetsråds resolution 242, som anger att Israel efter kriget 1967 behövde trygga och säkra gränser. Med tanke på Golanhöjdernas strategiska läge som en hög platå och att Syrien vägrat fred med Israel, kan Israel hävda laglig internationell rätt till Golanhöjderna.

Så, i fallet med Golanhöjderna är det alltså inte principen om UPJ som gäller, utan internationella konventioner vad gäller offensiva och defensiva krig. Varje land har både rätten att försvara sig, som en skyldighet att skydda sina medborgare mot en aggressor, vilket Israel gjorde då Syrien anföll.

Christina Toledano Åsbrink


[1] Israel on Trial, how international law is being misused to delegitimize the state of Israel. Matthijs de Blois and Andrew Tucker. The Hague Initiative for International Cooperation, 2018.

Texten är från boken, sidor 165 – 172, tillsammans med mina egna förklaringar.

[2] En juridisk princip som, i det här fallet, förhindrar dagens palestinier från att hävda validiteten i Resolution 181, eftersom de avvisade den helt och hållet när den lades fram. Man kan alltså inte avvisa ett förslag, gå ut i krig för sakens skull, förlora, för att sedan hävda att man vill att det ska vara som innan man gick ut i krig (som man förlorade) och att man nu vill acceptera Resolution 181. Hade araberna vunnit hade Israel inte existerat idag och de hade inte brytt sig ett dugg om Resolution 181.

[3] Orsak till krig

Share on facebook
Share on Facebook
Share on twitter
Share on Twitter
Share on email
Email
Share on whatsapp
WhatsApp
Share on print
Print
Share on telegram
Telegram