Fayyad-planen: ockupera israelisk mark!

Den illegala palestinska bosättningen Khan al Ahmar ära Kfar Adumim. (Med tillåtelse av Regavim)

Fayyad-planen är den strategisk plan för att etablera en palestinsk de facto-stat med Jerusalem som huvudstad på israelisk mark, genom att bryta Osloavtalen och kringgå nödvändiga förhandlingar med Israel.

Fayyad-planen lanserades av den palestinska myndigheten 2009 för att successivt erövra all israelisk mark i Judéen och Samarien (Västbanken) och lämna Osloavtalen. Den olagliga de facto-annekteringen av israeliskt område har varit möjlig genom ett starkt ekonomiskt och politiskt stöd från bland andra USA, EU och Sverige.

Salam Fayyad, palestinska myndighetens premiärminister 2007-2013. (wikipedia.commons)

Bakgrunden till Israels lagliga rätt

Det brittiska Palestinamandatet fick Nationernas Förbunds uppdrag ”för etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina”. Denna internationella lag övertogs av Förenta Nationerna 1946, som enligt Artikel 5 ”skall ansvara för att se till att inget av Palestinas territorium skall ges eller utlånas till, eller på andra sätt placeras under kontroll av, någon annan främmande makts regering”.

Samtidigt som Storbritannien lämnade sitt uppdrag den 15 maj 1948, utlyste därför Israel sin självständighet över hela området som, enligt folkrätten, skulle bli det judiska folkhemmet. På motsvarande sätt tillkom t ex Irak 1932, Libanon 1941 och Syrien 1946.

Den nya staten Israel fick, genom den internationella lagen Utis Possidetis Juris, samma gränser som den förra legala entiteten Storbritannien. När Jordanien och Egypten illegalt genom ett anfallskrig 1948 ockuperade de israeliska områdena Judéen och Samarien samt Gazaremsan, ändrar det inte den internationella lagen om Israels fastställda område. När dessa länder sedan inleder ett nytt krig mot Israel 1967, återtar Israel sin egen mark. Man kan inte ockupera något som man redan äger. Att ockupationsmakten döper om området till Västbanken, ändrar inte Jordaniens brott mot internationell lag.

Vad innebar Osloavtalen mellan PLO och Israel?

Osloavtalen 1993 och 1995 gav PLO civil makt och ansvar över Area A och B på Västbanken (Judéen och Samarien). Area A och B utgör 40% av området.

Osloavtalen gav samtidigt Israel civil makt och ansvar över Area C, som utgör 60% av området. Avtalen gav också Israel fortsatt militära befogenheter över Area A, B och C.

Vad ledde Osloavtalen till?

Vad ledde Osloavtalen till?

Israels förhoppning var att det skulle skapas en demokratisk myndighet, som skulle leva upp till kraven i Osloavtalen om avväpning av terrorgrupper, slut på uppvigling till våld och erkännande av den judiska staten Israel. Avtalet ratificerades av Knesset med en enda rösts marginal. Inga av förhoppningarna har slagit in.

Osloavtalens övriga överenskommelse om att PA ska bestraffa terrorister, hålla samman Västbanken och Gaza, upphöra med trakasserier och våld mot palestinier som har kontakt med israeliska myndigheter, ha ett oberoende rättssystem, inte etablera utländska konsulat eller ambassader, ha fria och allmänna val, utbilda barnen i fred, avstå från uppvigling och fientlig propaganda eller avväpna alla grupper utom PLO – inget av detta har heller uppfyllts av araberna.

Fayyad-planen startar

Den palestinska myndighetens (PA:s) förre premiärminister Salam Fayyad utarbetade 2009 en plan för att ockupera den israeliska marken på Västbanken (Judéen och Samarien). Med hjälp av Obamaadministrationen och EU har man ”i tysthet byggt nationella institutioner och fysisk infrastruktur” över hela Västbanken. Den har inte varit hemlig, men betydelsen och syftet har inte nämnts alls i västerländsk media.

Fayyad-planens kumpaner

USA, EU och Sverige har alltså i maskopi med PA avsiktligt brutit mot det allra viktigaste i Osloavtalen: byggnadstillstånd, vägar, avlopp, skolor, sjukvård mm ska endast skötas av Israel på de 62% av Västbanken som är Area C. PA har endast legal civil jurisdiktion i 38%, dvs Area A och B.

Fayyad-planens lögner och visioner

Fayyad-planen beskrivs som en garanti för tvåstatslösningen, som garanterar att Israel fortsätter att vara en judisk och demokratisk stat. Genom att bryta mot ett ingånget avtal anser sig alltså PA kunna diktera hur Israel ska utvecklas.

Fayyad-planen utmålar den framtida muslimska, palestinska staten som en självständig, demilitariserad stat. I en världsdel så fylld av krig, statskupper och terrorgrupper, har man svårt att tro på att USA, EU eller Sverige inte omedelbart skulle bedömt planen som oseriös.

Fayyad-planen beskriver hur den nya staten ”skapar en ren och ansvarig administration” i motsats till Arafats ”korruption och kontakter var centrala fenomen”. Utvecklingen har dock visat en minst lika odemokratisk och korrumperad administration under de 16 åren som Abbas suttit vid makten. FN, EU och Sverige har dock redan satsat så mycket pengar och prestige i det palestinska projektet att de inte vill se sanningen.

Inga förhandlingar

Fayyad-planen bygger inte på några förhandlingslösningar med Israel. Planbeskrivningen låtsas som att det har funnits en ”1967 års gräns”, när det endast funnits en vapenstilleståndslinje mellan Israel, Jordanien och Egypten. Men, ingen annan än den legitima staten Israel, har rätt att ge bort någon del till en annan stat. Inte USA, EU, Sverige eller PA har rätt att upphäva Israels legala status. Det är fredsavtal som skapar erkända gränser enligt folkrätten.

PA kan inte bemästra terrorgrupperna

Fayyad-planen bygger sin tes på att om bara PLO får den civila och militära makten över hela Västbanken och Gaza, så kan de hantera terrorgrupperna. Sanningen är precis tvärt om. Utan stödet från Israels militär hade inte styrande Fatah överlevt länge. PA saknar inte bara kontroll över Gazaremsan. De saknar kontroll över Jenin och flera andra städer där Hamas, PFLP, Islamiska Jihad och andra har tagit över. Försvinner Israels militära stöd, så försvinner PA.

Fayyad-planen är ett utnötningskrig

Fayyad-planen vill ha något utan att ge något. Man vill på ett smygande sätt bebygga hela Area C så mycket att Israel står inför faktum, att de inte längre har kontroll över sitt område. Därefter ska fredsförhandlingar kunna ske på ett jämbördigt sätt. Den arabiska signaturen på Osloavtalen, gällde bara kraven på Israel. Kraven på PLO och PA att upphöra med uppvigling, genomföra val (16 år sedan senast), avväpna terrorgrupper, inga ensidiga åtgärder etc ska genomföras när Israel har gett PA allt de önskar.

Det är möjligt att västländerna är naiva, men Israel, som från dag ett drabbats av våld och hat mot sitt land från omgivningen, kan inte ge bort land utan att veta att det blir fred. Försöket med Osloavtalen stupade på fortsatt våld och hat. EU och Sveriges ekonomiska och politiska stöd till PA för att bryta Osloavtalen är svårförståeligt.

Fayyad-planens delmål

Fayyad-planens centrala mål är att annektera centrala delar av landområden i Area C, som är under full israelisk kontroll i enlighet med Osloavtalen. Man binder ihop illegalt byggda bosättningar, myndighetsbyggnader och vägar för att skapa irreversibla fakta på marken. En kontinuerlig sträckning av de illegala strukturerna från Hebron, genom Samarien till Jeriko skulle hota Israels försvar och man skulle inte längre ha försvarbara gränser.

Två sätt att bygga i Area C

Fayyad-planens ”smygande annektering” sker på två sätt. Dels får man tillstånd av israeliska myndigheter för storskaliga projekt, därför att de finansieras av internationella givare. Dels sker en utbredd byggnation utan något som helst tillstånd eller samordning med israeliska myndigheter.

 

Judéen och Samaria (Västbanken)består av 5 800 km2, där den palestinska myndigheten har full jurisdiktion för planering och byggande i Area A och B (38%), medan område C (62%) är under israelisk jurisdiktion, enligt Osloavtalen.

Olagligt palestinskt byggande är inget nytt fenomen, men genom Fayyad-planen har det blivit ett strategiskt verktyg, som målmedvetet och systematiskt används för att ta kontroll över territorium under israelisk kontroll. Denna markstöld sker helt öppet och med utländskt stöd.

 

Byggprojekt som genomförs enligt Fayyad-planen fokuserar på att skapa landbroar mellan område C (israelisk) och B (palestinsk) för att isolera israeliska bostadsområden.

 

Även om staten Israel inte har utvidgat sin suveränitet till område C i Judéen och Samaria, håller folkrätten Israel helt ansvarigt för området. Byggnadsprojekten i område C som görs i samarbete mellan EU och PA är ett brott inte bara mot israelisk lag och internationell lag. De bryter också mot Osloavtalen, som EU satte sin egen underskrift på, såväl som mot de accepterade normerna för internationell diplomati.

Fördubbling av antalet illegala palestinska byggnader

Påståenden om att dessa välfinansierade projekt utgör humanitärt bistånd innebär inget undantag från folkrättens krav om att ansöka få bygglov från ansvarig myndighet.Strax innan Fayyad-planen sattes i verket 2009 fanns det 29 784, mestadels illegala, palestinska byggnationer på Israels Area C. Tio år senare hade antalet byggnader fördubblats till 58 435 byggnader. 

Områden som upptogs av illegalt arabiskt bygge 2009 jämfördes med 2019 års flygfoton. Studien visar en expansion med 77 % på ett decennium.  2009 stod utvecklade områden för 44 kvadratkilometer, medan siffran 2019 steg till 78 kvadratkilometer. Judiska byggen ökade under samma tid bara från 47 kvadratkilometer till 56 kvadratkilometer. Den arabiskt, illegalt bebyggda ytan var fyra gånger större än den legalt byggda israeliska ytan!

I Ma’ale Adumim-regionen betalades hundratals illegala byggnationer av EU som en kedja längs motorvägen mellan Jerusalem och Döda havet. EU-aktivism placerar vattenbehållare och solpaneler på strategiska platser så att beduinklaner kan skapa läger där och hävda att Area C är deras område.

Regavim övervakar Area C

Regavim har dokumenterat den systematiska annekteringen av område C i flera år, och har ofta lyckats förhindra nya EU-finansierade annekteringar av israelisk mark. Regavim övervakar palestinska byggnationer på Västbanken och vill att folk ska vakna upp och inse vad det kommer innebära för Israel med en ensidig, ohindrad palestinsk de facto-annektering av Area C med EU:s hjälp.

Fayyad-planens Roots Project

Roots Project startade 2015 och ska ”utveckla jordbruket i Area C”, vilket innebär att man tar land, bygger av vattenreservoarer och 70 km väg.

Det första projektet var en 8 km lång ökenlandsväg från den arabiska byn Tekoa mot Döda havet. Den löper helt genom ett område som är under israelisk myndighet. Innan den skulle asfalteras, varnade Regavim den israeliska myndigheten om den illegala byggnationen, som nästan inte alls löper genom något jordbruksland. Syftet var endast att stjäla israelisk mark till en framtida palestinsk stat. Myndigheten ingrep inte och vägen byggdes ut till två filer.

Den palestinska myndighetens beslag av den kilometerbreda passagen hindrade nu effektivt den israeliska staden Gush Etzion från kontakt med Döda havet. Vägen hade inget med jordbruk att göra, utan var en strategisk plan för att erövra Area C.

Trädplantering annekterar mark

Ett annat sätt att annektera mark är att starta enorma trädplanteringsprogram, för att binda samman strategiska områden. Det finns nämligen en lag om att jordbruksmark ger området ett skyddat status. Sedan man planterat träd omdefinieras området som ”omtvistad mark” som staten Israel inte kan kräva tillbaka. “Program for Development of Agricultural Lands and Management of Water Resources in the West Bank” kallas vältaligt detta project.

Regavim informerade Knesset om att hundratals kvadratkilometer land, vattenresurser, vattenledningar, vägar och staket redan har tagits av PA. Inom några år kommer det som nu är en del av Israel vara privatägd palestinsk mark på grund av att israeliska myndigheter inte agerar.

Vid undersökning av detta projekt upptäcktes att PA:s kontor UAWC är en jordbruksavdelning av den militanta marxist-leninistiska terrororganisationen PFLP. Detta är ingen oskyldig trädplanteringsföreningen, utan dess mål är utradering av staten Israel.

Tolv år efter införandet av “Fayyad-planen” har PA tagit över område C, som under 1993 års Osloavtal är under full israelisk kontroll, genom “storskaliga konstruktioner på stora delar av marken; förflyttat arabiska invånare i område A och B till område C; skapande av vägar, vatten och elnät till stöd för ett nätverk av illegala bosättningar; omfattande jordbruksarbete på israelisk mark och förstörelse av arkeologiska platser som bekräftar judiska band till territorium” – allt stöds och finansieras av europeiska givare.

Planen som lades fram 2009 av dåvarande PA:s premiärminister Salam Fayyad, var att skapa en de facto palestinsk stat, inte genom förhandlingar med Israel, utan genom att fastställa fakta på plats – hus, gårdar och skolor – i strategiska områden över hela område C.

Enligt Regavim kontrollerar PA ungefär 1/4 av område C, varav 20 % är palestinska jordbruksprojekt på israelisk statsmark, frånvarandes mark och IDF:s skjutzoner. Dessutom planerar PA, eller har redan börjat bygga, illegala projekt i ytterligare 5 % av område C.

 

Syftet är att ta kontroll över de stora trafiklederna som betjänar de judiska invånarna i Judéen och Samarien, att störa den israeliska territoriella sammanhållningen, att omringa och isolera israeliska samhällen, att annektera Judéens öken och att belägra Jordandalen.

 

Regavim är kritisk mot den israeliska regeringen: “Vi har varnat för det organiserade palestinska övertagandet av öppna territorier i Judéen och Samarien i över ett decennium. Istället för att stoppa det ger staten den palestinska myndigheten en hand och låter den agera i område C som den vill.”

Befolkningstätheten i de arabiska delarna av Judéen och Samarien är betydligt lägre än befolkningstätheten i israeliska områden, både inom själva Israel och i Judéen och Samarien. 68 % av Area A och B är obebyggda, ett faktum som visar på att arabiskt byggande i område C inte är ett resultat av en brist på markreserver i områdena A och B.

Fayyads jordbruksplan

Den palestinska myndigheten drar fördel av att staten Israel inte har utvidgat israelisk suveränitet till Judéen och Samarien, och den osmanska marklagen säger att jordbruksbruk under flera år kan ge äganderättsanspråk på den odlade marken.

Från 2012 genomförde PA storskaliga projekt för beslagtagande av statlig mark som ännu inte hade registrerats som statlig mark, totalt cirka 200 kvadratkilometer. För att uppnå detta skapades hundratals kilometer vägar för jordbruket, miljontals träd planterades och bevattningssystem skapades. Hundratals brunnar grävdes, hundratals vattentankbilar distribuerades över hela territoriet, cisterner och reservoarer byggdes.

 

Allt finansierades av EU, europeiska och muslimska länder, FN:s humanitära biståndsprogram och en mängd utländska civilsamhällesorganisationer.

 

Mycket av byggande av staket, stödmurar, schaktning med tunga maskiner, vägarbete och beläggning, kräver tillstånd. De utförs illegalt som ”jordbruksarbete”. Samtidigt har kronofogdemyndigheterna få verktyg mot beslagen av jordbruksmark, trots att de är olagligt beslagtagen statlig mark.

PA bekämpar den israeliska civila förvaltningens arbete i Judéen och Samaria med generösa bidrag från utlandet. När myndigheten påbörjar verkställigheten av ett brottsärende blockeras dem genom att domstolarna översvämmas med hundratals överklaganden, ansökningar och framställningar som omintetgör alla möjligheter till effektiv och systematisk verkställighet.  Rättsväsendet blockeras fullständigt.

 

Efter att en illegal struktur har uppförts sätts den väloljade och välfinansierade apparaten igång för att fördröja verkställigheten av rivningen. Direkt efter delgivning av ett rivningsföreläggande lämnas en ansökan om bygglov in till Civilförvaltningen – även om ansökan är absurd och inte har någon koppling till verkligheten.


På grund av den stora mängden är standardväntetiden cirka två år. Under tiden byggs fler och fler nya strukturer, som effektivt driver den ursprungliga strukturen längre och längre ner på listan över prioriteringar för verkställighet eftersom den klassificeras som “befintlig, “gammal” konstruktion.” Två år efter att ansökan om bygglov först lämnades in avslås den på professionella, tekniska grunder.

Myndigheten skrev redan 2005 att ”Fenomenet skapades och har vuxit som ett resultat av den mycket långsamma – närmast helt stillastående hanteringen av Högsta domstolens avdelning vid justitieministeriet.” Staten har kapitulerat genom att ge de facto-immunitet åt kriminell erövring av mark.

Spindeln i det juridiska nätet

Den centrala aktören i detta system är The Society of St. Yves, som är underställd den romersk-katolske ärkebiskopen i Jerusalem. Bland dem som finansierar deras blockad av det israeliska demokratiska systemet finns svenska Diakonia, Norwegian Refugee Council (NRC), Kanadensiska kyrkan, amerikanska katolska biskopar, den tyska kristna hjälporganisationen i Tyskland AGEH, EU, FN med flera.

Det totala stödet till PA från EU uppgick 2014 till 2020 till mellan 20 000 000 till 26 000 000 kronor. Stödet är uppdelat på väldigt många olika projekt bland andra hjälp till att lägga beslag på mark i Area C och till att blockera den legala myndighetens arbete att lagföra palestinska brott.

EU skryter med sina brott

EU gör ingen hemlighet av sina brott mot internationell lag och israelisk lag: ”EU och PA främjar aktivt planering och byggande i område C, vilket, om det lyckas, kommer att bana väg för utveckling och expansion av den palestinska myndighetens kontroll över område C… Rättshjälp gavs till mer än 2 000 hushåll; 97,6 % av dem som hade blivit delgivna vräknings- eller rivningsorder stannar kvar i sina hem på grund av den juridiska processen, och 94 % av de 1 569 humanitära strukturer som EU hittills har tillhandahållit i PA:s utposter har bevarats.”

Under det senaste decenniet har den palestinska myndigheten lett ett noggrant planerat strategiskt program för att ta kontroll över så mycket mark i område C som möjligt. De har byggt tiotusentals illegala strukturer, beslagtagit av hundratals km2 mark genom jordbruksanvändning, skapat av ett fastighetsregister med lagfarter som syftar till att blockera staten Israels officiella brottsbekämpning. Detta bryter mot israelisk och internationell lag, såväl som de internationellt ratificerade avtal som PA själv undertecknat.

Detta faktum har dock inte avskräckt internationella organisationer och utländska regeringar, inklusive EU, från att finansiera PA:s ensidiga, illegala verksamhet eller från att utöva oupphörliga påtryckningar på staten Israel i syfte att begränsa dess brottsbekämpande verksamhet.

 

I mer än femtio år har israeliska regeringar undvikit att fatta beslut om Judéens och Samariens status eller att formulera tydliga politiska riktlinjer för detta område. Å ena sidan är Israels officiella ståndpunkt att de har rättigheter till Judéen och Samarien, och att detta territorium inte är ockuperat. Å andra sidan skapar bristen på tydlig politik ett tomrum av styrbarhet och suveränitet.

Orsaken på brist på israeliska åtgärder är bristande politiska beslut, bristande organisation och flera juridiska lagar som samtidigt gäller i området (osmanska, jordanska och israeliska).

Fayyad-planen i Sverige

Den enda svenska riksdagspolitikern som tydligt kritiserat Fayyadplanen och det svenska stödet med en skriftlig fråga 2021 är Björn Söder (sd).

I övrigt sjungs lovsångerna främst 2009 till 2012. Söder är också tydlig med att Sverige bryter internationell lag genom stödet, medan politiker från främst (v), (s) och (mp) är övertygade om att området är ockuperat och att stödet kommer att ge fred. 

Hur Fayyad-planen ska stoppas

Regavim anser att Israel måste skapa en myndighet under Försvarsdepartementet för att skydda sitt land från att stjälas. Denna myndighet måste ha befogenheter att sköta tillsynen i områdena och koordinera sin verksamhet med andra departement.

Landregistreringen i Area C måste slutföras, så att det avgörs var som är statlig mark och vad som är privat.

Den nya myndigheten måste anställa människor som ansvarar för att bevara status quo och förhindra nya illegala byggnationer med hjälp av ett nytt, effektivt byggnadsdirektiv. Konfiskering av maskiner och utrustning som används för illegala byggnationer ska göras.  

Bekämpning av jordbruksannektering måste ges högsta prioritet. För att förhindra ytterligare landstöld måste en snabb och noggrann dokumentering ske som en utgångspunkt för controller.

Alla lagliga medel såsom vräkning och rivning måste användas, liksom att jordbruksland som inte använts aktivt under tre år återgår till staten.

Nödvändig beskogning ska ske av Keren Kajemet och användning av vattenreserverna ska regleras.

Byggnadstillstånd för araber i Area C ska begränsas till dem som bodde här före 2008. Därför ska staten genomföra en folkräkning i området. Godkända byggnationer ska innehålla fysiska gränser för att förhindra smygande annektering av mark.

Utveckling av det legala systemet för att hindra det nuvarande sabotaget med massiva överklagningar mot rättsväsendet.

En politisk policy för departementen för att svara på utländska länders och organisationers stöd för illegala verksamheter i Israel som är till för att skada landet.