Antisemitismens historia i Europa

• Antisemitismens historia i arabiska länder före 1948
• Judehat i norsk historia

Under Jesu tid, dvs. omkring år 0, kallades landet mest Judéen, även om Judéen bara var en del av landet. Andra delar av landet var Samarien och Galiléen. Det var romarna som styrde landet. För dem var Judéen en del av Syrien, som julevangeliet säger: “Det var medan Quirinius var guvernör i Syrien.” Detta innefattar också judarnas land.

Uppror

I slutet av 60-talet gjorde judarna uppror mot romarna. Men år 70 slogs upproret ner. Värst drabbades Jerusalem, som hade varit övergivet under lång tid. Hundratusentals dog av svält och strider, och de överlevande såldes som slavar. Priset på slavar i Romarriket sjönk drastiskt på grund av det stora utbudet.

Omkring år 130 gjorde judarna i Israel uppror igen. Det misslyckades också. Efter det upproret gick romarna riktigt hårt åt judarna. Jerusalem fick ett nytt namn och allt som påminde om judarna skulle tas bort från staden. Inte bara förbjöds judar att bo där, de straffades till och med hårt för att vara inom synhåll från den heliga staden. Romarna satte också starka restriktioner på judarnas religionsutövning i resten av landet. Som ett resultat kände många judar sig pressade att lämna sitt land.

Palestina

Det var i detta sammanhang som romarna började använde Palestina som det officiella namnet. Filistéerna var ett folk som bodde i den sydvästra delen av landet. Gaza var förresten en av filistéernas städer. Detta lilla hörn av landet hette Filistéernas land på kung Davids dagar. Ingenstans i Bibeln används namnet för hela landet, men det finns exempel från annan litteratur om att det har hänt. Omkring 130 e.Kr. hade det gått 6–700 år sedan filistéerna försvann som ett eget folk. Förmodligen började de tala judarnas språk, hebreiska, tog med sig sin religion och blandade sig med det judiska folket. Det fanns därför ingen objektiv anledning att kalla Israel Palestina, för det fanns inte längre en enda filisté. Romarna använde detta namn för att försvaga judarnas koppling till landet.

Många judar förflyttades således bort från sitt land, med mer eller mindre tvång, på 100-talet. De som flyttade mer eller mindre frivilligt hamnade oftast i grannländerna. Men de flesta slavar och ett antal andra hamnade i Europa. Således spriddes judarna över stora delar av världen.

“Invandring” i folket

Förresten var det inget nytt att judar bodde i många länder. Delvis hade judar också flyttat ut tidigare, på samma sätt som många svenskar har gjort. Som vi ser på ett antal platser i Nya testamentet, fanns det också många icke-judar som blev judar genom att konvertera till judarnas religion (Matteus 23:14, Apostlagärningarna 2:11, Apostlagärningarna 6: 5, Apostlagärningarna 10: 1ff, Apostlagärningarna 13: 43, Apostlagärningarna 13:50, Apostlagärningarna 17: 4). Speciellt under perioden strax innan kristendomen kom, fanns det många upplysta människor i Grekland, Italien och andra länder som konverterade till den judiska tron ​​eftersom de tyckte att den var mer avancerad än deras egen. Enligt den judiska synen blir dessa människor judar. Utlänningar kan bli svenskar genom att flytta hit och bo här, och efter två eller tre generationer anses de vara infödda svenskar. Icke-judar kan bli judar genom att gå med i den judiska traditionen. De ber sina böner, håller sabbaten och de judiska högtiderna, äter bara mat som accepteras av den judiska tron ​​etc. När man lever som en jude, träder man inte bara in i judarnas tro utan också i det judiska folket.

Detta betyder att nazisternas tal om en “judisk ras” är nonsens. Utseendemässigt varierar judarna från människor som är blonda och blåögda till helt svarta, med alla sorter däremellan. Vänd dig bara om på Israels gator så ser du det. De flesta ser ut som sydeuropéer eller nordafrikaner. Men vi hittar också de flesta andra människotyper bland israeliska judar.

Kristendomen

Kristendomen blev statsreligion i det romerska riket på 300-talet. Och när kristendomen blev mer och mer dominerande kom judarna i en allt mer sårbar ställning som den enda religiösa minoriteten. Den katolska kyrkan, som vid den tiden var den enda (även om det förmodligen också fanns ett antal “kättrörelser”), hävdade att de var ofelbara och hotade med hårda straff från Gud för dem som tillät sig att tänka och tycka något själv.

Det faktum att det fanns några som inte trodde på kyrkans dogmer, och ändå hade det bra, var en fara för kyrkans monopol på åsikter. Kyrkans hot tycktes inte vara så farligt. Och dessutom: judarna är inte kristna, men de bygger också på Gamla testamentet. Därför är många tankar i den judiska religionen ganska nära de kristna tankarna, men ofta med en annan twist. Kyrkan var alltid rädd för så kallad “judisk infektion”. Det vill säga att människor tog över judarnas tankar och idéer, så att några av deras kristna åsikter ändrades. Kort sagt, det faktum att judarna fanns och var synliga på många ställen ökade risken för att människor tänkte på sig själva och inte svalde som den katolska kyrkans lärde ut.

För att förhindra att judarna blev för framgångsrika, så att det kunde vara frestande för människor att lyssna på dem för mycket, gjorde man det svårt för dem. Stränga regler fastställdes för vilka yrken judarna fick ha. Inte minst blev det viktigt att judarna inte fick äga mark och därmed inte kunde bli jordbrukare. De allra flesta människor var jordbrukare vid denna tid. Också på andra sätt begränsades judarnas livsutveckling. Dessa begränsningar skiftade från tid till annan och plats till plats. Men de gjorde de flesta judar fattiga, ofta ännu fattigare än sina kristna grannar.

Korståg

När korstågen började på 1000-talet, följde en fruktansvärd tid för judarna. Korstågen var stora arméer av soldater, bönder och andra från olika delar av Europa. De åkte till det heliga landet, det nuvarande Israel. De kristna korsfararna ville befria detta land från de muslimer som härskade där. Men plötsligt fick någon idén att det var fel att resa hela vägen till Israel för att döda icke-troende, när det fanns andra icke-troende i grannskapet. Därför attackerade korsfararna judiska getton med plundring, våldtäkt och mord.

1500-talet

På 1500-talet sattes diskrimineringen av judar på allvar i system. Det var återigen den katolska kyrkan som stod bakom den. Förresten finns det ingen anledning för lutherska kristna att ha mindre dåligt samvete än katoliker, när det gäller judarna. Luther, som levde på denna tid, visade inte heller någon kärlek för judarna. Tvärtom: Luther har sagt något av det fulaste som har sagts om judar. Nazisterna kunde använda många av hans uttalanden i sin grövsta propaganda.

Nu introducerades gettot på allvar. Ordet betyder förmodligen gjuteri. I Venedig, Italien, beslutades att judarna endast skulle få bo på platsen för ett nedlagt gjuteri. Idén slog rot och snart fångades judarna i getton över hela Europa.

Samtidigt med gettot pågick en systematisk diskriminering. Det varierade lite, men här är några regler som användes. Inte alla dessa regler tillämpades överallt hela tiden, och de tillämpades inte alltid lika strikt. Men de låg alltid som ett hot i bakgrunden.

– Judarna var tvungna att bära kläder som tydligt visade att de var judar.
– Judar och kristna fick inte umgås privat.
– Judar fick inte äga mark.
– Judar kunde inte handla med nya saker, bara med begagnade saker.
– Judiska läkare kunde inte behandla kristna patienter.
– Judarna var tvungna att betala stora extra skatter.
– Judarna kunde inte inneha offentliga befattningar.
– Judarna fick inte flytta utanför gettot där de bodde om de inte hade specifika ärenden.

För judarna har vi paradoxen att de hade det dåligt under medeltiden, men blev ännu värre när medeltiden slutade och andra människor fick mer frihet och upplysning. Och som nämnts: Bakgrunden till denna officiella diskriminering var troligen först och främst rädsla för ”judisk smitta”, dvs att judiska idéer skulle försvaga den katolska kyrkans makt över befolkningen. Liknande tankar rådde också i ett antal protestantiska områden. Det lysande undantaget var Nederländerna. Den reformerade kristendomen där använde Gamla testamentet mycket, och där möttes judarna med tolerans och respekt. 

Syndabocken

Den officiella motviljan mot judarna skapade också grogrund för en inofficiell fiendskap. Och det var ofta ännu värre. Det hade många anledningar, till vilka vi ska att återvända. Men en viktig anledning var behovet av en syndabock. Dåliga härskare, generaler som hade förlorat ett krig, opopulära präster: Missnöjet kunde avledas genom att uppmärksamma judarna. Eftersom judarna var isolerade och de flesta inte kände dem, kunde man få folk att tro nästan vad som helst om judarna.

Rituellt mord

En populär anklagelse mot judarna var att de var engagerade i rituella mord. Det vill säga att de slaktade ett kristet barn för att använda blodet från det barnet i sina gudstjänster, helst vid påsk. Denna anklagelse har drabbat judarna hundratals gånger, och nästan varje gång har det lett till stort lidande i området. Ofta uppstod en pogrom: Ett stort antal folkmassor attackerade det judiska gettot, där de plundrade, våldtog och dödade i flera dagar. Förutom de hemska våldshandlingarna som judarna utsattes för, fick unga och gamla leva med den ständiga rädslan.

Det är självklart att rituella mord aldrig har förekommit och anklagelsen därför aldrig bevisats. Judarna har ett förbud i sin religion att äta blod och blodmat från djur, det står skrivet i Bibeln (bland annat i 5 Mosebok 12: 23-24). Den katolska kyrkan har vid flera tillfällen noggrant undersökt anklagelsen om rituellt mord och varje gång dragit slutsatsen att anklagelsen är falsk. Detta hindrar inte vissa katolska präster från att ta fram sådana anklagelser när de ansåg det lämpligt.

Ränta

Det fanns andra faktorer som kunde bidra till att elda på antisemitismen, även bortom den officiella motviljan mot judarna. En av dem har en bakgrund i Gamla testamentet, där det står: “Du ska inte ta ränta från din bror.” Detta ledde länge till att kristna inte fick ta ränta när de lånade ut pengar. (Nu tolkar vi det så att vi inte tar orimligt höga räntor. Men under medeltiden var ränteförbudet absolut.) Det skapade ett behov av att kringgå regeln. Smarta personer upptäckte då att judar bara är bundna av budet när det gäller andra judar, de kan ta ränta från kristna. Således öppnades det för judiska banker. Ofta var de judiska bankirerna bara bulvaner för kristna härskare. Judarna tog ränta på sina lån och härskaren tog höga avgifter, så att det mesta faktiskt gick till honom. Ibland var det bara en formalitet att judarna ägde de pengar de lånade ut. Men detta ledde till att vissa judar blev eller åtminstone verkade vara rika. Även om de flesta av judarna fortfarande var mycket fattiga, ledde detta till avund hos många och till hat mot judarna, som uppfattades som ” giriga”.

Handel

Något liknande gällde judiska handelsmän och diplomater. Judarna hade sitt hebreiska gemensamma språk, som de flesta kunde tillräckligt av för att de kunde göra sig rimligt förstådda. Månge judar hade långväga kontakter med trosfränder i andra länder och ibland med helt andra kulturer. Det var t. ex. i hög grad judar som förmedlade kontakten mellan Europa och den arabiska världen. Detta gjorde att judarna räknades som goda handelsmän, med ett mer internationellt syn än de flesta andra, och med förmåga till att anpassa sig till skillnader i kulturer. Med judiska handelsmän i de flesta större centra kunde judarna öppna nya marknader. En del furstar gav därför privilegier till enstaka judar och utnyttjade deras förmågor. Några härskare betraktade hela den judiska befolkningen som en resurs. Detta ledde till mycket avundsjuka, vilket bidrog till att bland annat den katolska kyrkan ofta blåste liv i avundsjukans glöd. Men, åter: De flesta judarna fortsatte att vara fattiga, i varje fall helt fram till 1800-talet.

Arabiska länder

Vi vill betona en sak till: det som står i den här artikeln gäller först och främst Europa. Men de flesta saker var desamma i arabiska länder också. Ghettot infördes tidigare i den islamiska världen än i Europa, och diskrimineringen var av ungefär samma typ. Även i de arabiska länderna var attacker mot judiska getton inte ovanliga – med plundring, våldtäkt och mord. Anklagelser om rituellt mord var sällsynta, men inträffade och blev vanligare med tiden. Dessutom hade muslimer sitt eget sätt att ta judar: man kunde anklaga dem för att förbanna profeten. Mot en sådan anklagelse hade juden inte en chans, såvida han inte hade muslimer som såg till att skydda honom. För en judes vittnesmål i domstolen hade ändå ingen vikt mot en muslims vittnesbörd. Detta kunde ibland leda till att judarna kom helt i händerna på muslimska skyddare, de blev nästan slavar.

Opopulära yrken

På vissa håll använde härskarna medvetet judarna för impopulära jobb. Eftersom så många yrken och möjligheter stängdes för judarna, var de tvungna att ta vad de kunde få. I Ukraina fanns det judar som var skatteindrivare. De åkte runt bland gårdarna och skulle samla in skatter från en motvillig befolkning. Härskaren krävde pengar, och skatteindrivarna var ofta tvungna att använda ganska hårda metoder mot fattiga människor. Det lade grunden för antisemitism som ibland exploderade i massiva massakrer där tusentals judar dödades. Således hade härskaren, som skulle ha pengarna, avlett missnöjet från sig själv.

Hygien

Detta med renhet förstod man inte riktigt i Europa förrän långt in på 1800-talet. En konsekvens av all smuts var att infektioner frodades. Det fanns epidemier då många blev sjuka och dog. Judarna visste inte mer om hygien än de flesta. Bakterier var ju okända för alla.

Men judisk religion hade hygienlagar. Det finns strikta regler för hur mat ska behandlas. Man ska tvätta händerna innan man äter osv. Dessa regler gjorde att judarna var mindre utsatta för infektion än andra. När det kom en farsot kunde alla se att färre judar än kristna dog av sjukdomen. Slutsatsen var uppenbar: Judarna hade förgiftat brunnarna. Judarna blev inte sjuka för naturligtvis förgiftade de inte sina egna brunnar. Detta trodde man i vida kretsar och det bidrog mycket till antisemitism.

Jordbävning i Palestina

Det var också samma hat mot judar i de muslimska länderna. Vi ska nu ta ett exempel från Israel, som européerna vid den tiden kallade Palestina. Landet styrdes av turkarna och majoriteten var araber. År 1837 inträffade en stor jordbävning i och nära staden Safed. Omkring 5000 människor dog. Jordbävningen utlöste stora våldsdåd mot judarna med mord och terror. För varför skulle Allah sända jordbävningar om det inte var som ett straff för synder? Och vad kan vara mer syndigt än vantrogna judar som bor i området? På samma sätt användes logiken även i andra delar av den muslimska världen och även i kristna Europa när naturkatastrofer inträffade.

Socialt samvete

I århundraden har judarna haft ett högt utvecklat socialt samvete. Alla hade en plikt att hjälpa dem i nöd. Judiska församlingar hade ett slags sjukhus. Om en jude togs som slav hade alla judar en skyldighet att köpa honom fri. När en judisk församling förföljdes någonstans i världen hjälpte andra judar offren så gott de kunde. En annan fråga som kunde väcka mycket avund bland icke-judar: I perioder då den stora majoriteten av Europas befolkning var analfabeter kunde nästan alla judiska män läsa. Det handlade om Bibelns heliga språk, hebreiska, och syftet var att kunna läsa de heliga texterna.

Fram till 1800-talet hade få judar något särskilt världsligt kunnande. Men på det religiösa området var många judar sprängfyllda. Det fanns förmodligen en tendens att judarna såg ned på de okunniga kristna bönderna som de bodde bland och att de kristna i sin tur kände sig något underlägsna judarna. Och om det finns något som kan leda till hat, är det en känsla av underlägsenhet.

Men judarna möttes också med förakt. Fram till cirka 1800 var judarna för det mesta mycket fattiga. De bodde i trånga getton. Även om befolkningen ökade kraftigt fick judar i allmänhet inte utvidga gettoområdet. Så de var tvungna att bygga på höjden. Det hände då att de höga husen kollapsade. Ofta skedde det när det var ett bröllop eller en annan stor händelse som samlade många människor och belastade de ömtåliga konstruktionerna för mycket. Judarna levde ofta ännu sämre än sina kristna grannar.

Pacifister

En annan faktor som bidrog till förakt mot judarna: Från medeltiden och framåt var de pacifister. Visserligen är judisk religion inte pacifistisk. Men både i Europa och i den arabiska världen fanns det stränga straff för judar som bar, för att inte säga använde, vapen. Självförsvar förbjöds också. I denna situation utvecklade judarna själva en helt pacifistisk attityd.

Det var därför säkert för pojkar att kasta sten på judiska affärsinnehavare när de gick förbi. Inte för att juden i sig själv hade gjort något dåligt. Nej, men man visade sin överlägsenhet mot den rädda, svaga juden. Denna bild av den fredliga juden accepterades faktiskt också av judarna själva. De satsade på att förnuftiga argument skulle vinna i slutändan. Om det misslyckades försökte de med mutor. Att de flesta judar var fattiga och att de var svaga och hjälplösa uppmuntrade föraktet som många kände för dem. För de av oss som har vuxit upp med att den judiska staten Israel är en militär supermakt, som kan försvara sig, kan det verka ofattbart att höra. Men det var först på 1900-talet som en grupp judar i Israel började försvara sig själva, under starkt motstånd från många som ansåg att de förrådde alla judiska ideal. Efter andra världskriget, och massakrerna som ägde rum där, är pacifismen långt ifrån död hos det judiska folket. Men tidigare var bilden av den svaga juden stark och skapade en komplicerad kombination av religiöst hat, avund, känslor av underlägsenhet och förakt i den kristna miljön. Detta gav grogrund för attityder som i slutändan möjliggjorde nazismen.

Människor och religion

Fram till cirka år 1800 fanns det ingen tvekan, varken bland judarna själva eller deras omgivning, att judarna var ett folk. De kallade sig Israel, Israels folk. Men med Napoleon blev det annorlunda. Han gav judarna alla rättigheter, men bara som en religiös minoritet i Frankrike, inte som ett separat folk. De flesta judar accepterade detta. Men eftersom medborgaren var så djupt rotad i den judiska tron, ledde detta i många fall till att också den religiösa delen av judarnas liv försvagades. I synnerhet försvagades hoppet om Messias hos många, idén att han en dag skulle leda alla judar i världen att återvända till deras fäders land, Israel, och upprätta ett fredsrike där. Men i Östeuropa och särskilt i de arabiska länderna var det för det mesta som tidigare.

• Men antisemitism försvann inte efter Napoleon …

Kulturell blomning

Tillbaka till Västeuropa. Med ett svagare religiöst medvetande började judarna utvecklas på allvar på andra områden. Medan deras läror tidigare mestadels varit rent religiösa, kastade judarna sig nu in i medicin, vetenskap, filosofi och andra forskningsområden. Även inom konsten hade judarna en period av framgång. Vi har tidigare nämnt judarna som skickliga affärsmän, inte minst tack vare en omfattande kontakt med judar i många länder. Med större frihet blomstrade detta nu ännu mer och inkluderade betydligt fler judar. Medan judarna före år 1800 främst hade varit fattiga med medeltida mått, fanns nu västeuropeiska judar oftast i medelklassen, och inte få var med bland eliten inom flera områden. Detsamma gällde i USA. Det är typiskt att det lilla judiska folket, som idag består av cirka 13 miljoner människor över hela världen har tilldelats cirka 17% av alla utdelade Nobelpris.

Ny grund för antisemitism

Således ändrade antisemitismen karaktär, särskilt i Västeuropa: Den religiösa delen av antisemitism var fortfarande underliggande, i den meningen att kyrkan på grund av gammal motvilja mot judarna vanligtvis inte motsatte sig antisemitism och därmed i verkligheten accepterat det. Men med ökande upplysning försvann många av de tidigare anledningarna till antisemitism: Få trodde på rituella mord eller på epidemier orsakade av att judarna skulle ha förgiftat brunnarna. Judarna fick tillgång till alla yrken och utsattes därför inte särskilt för negativa yrken som t ex skatteindrivning. Och när judarna accepterades som medborgare i ett land började de utföra militärtjänst på lika villkor som andra folk. Det visade sig då att judarna inte var fegare eller svagare än andra folk.

Men det tog mer längre tid för att avsluta århundraden av antisemitism, särskilt eftersom den katolska kyrkan och andra kyrkor uppmuntrade snarare än motsatte sig hat. Det fanns fortfarande starka motiv för att behålla judarna som fiender och motståndare.

För det första fanns det ett oförändrat behov av en syndabock. Otillräckliga statschefer, generaler som förlorade ett krig, företagsledare som gick i konkurs; det var många som behövde någon att skylla på.

För det andra avundsjuka, som ökade i takt med att judarna blev mer och mer framgångsrika i att utnyttja de nya möjligheterna utanför gettot.

För det tredje behovet av att ha någon att se ner på och förakta. Det kan vara en bra känsla att åtminstone vissa är underlägsna.

För det fjärde behövde nationalstaterna något som kunde stärka sammanhållningen. Ingenting är bättre för enhet än att ha en gemensam fiende. Men att göra grannar till fiender kan ofta vara farligt. Det kan leda till krig och problem. Dessutom hade grannfolken varit en del av samma imperium några år tidigare, och det fanns begränsat med lögner som man kunde lura människor med. För judarna var det annorlunda. Både dina föräldrar och farföräldrar hade hört att det var något fel på judarna.

Vissa tror att en femte faktor är inblandad: Den starka antisemitismen är oförklarlig om vi inte inkluderar något om onda andar och djävulen, utöver de andra förklaringarna. Vi kommer inte att gå in på det mer detaljerat här. Men det är förmodligen så i Sverige, att många som har vuxit upp i hem där judarna ansågs vara Guds folk, och där de trodde på profetiorna, kämpar mot sin barndoms Gud genom att slåss mot Israel.

Ras

När behovet av antisemitism fanns och grunden försvagades, måste nya motiv skapas. Och därmed är vi inne på förspelet till den största tragedin: judarna definierades som en underlägsen ras. Den överlägsna rasen var något som kallades den ariska rasen.

Åter igen var det den germanska grenen som var bäst, grenen som tyskar, skandinaver, holländare och britter ansågs tillhöra. Denna idé är inte äldre än från slutet av 1800-talet. Tidigare ansågs judarna vara en religion som också utgjorde ett folk. När en jude bytte religion och blev kristen eller muslim var han inte längre jude. Visserligen fanns det ofta en viss skepsis med nyomvända judar. Många bytte religion bara för att undkomma diskriminering och förföljelse, men fortsatte att hålla fast vid delar av sin judiska religion. Men ändå: juden hade möjlighet att fly till majoriteten. Men när juden nu definierades som en ras, stängdes denna utväg. Judarna lämnades obevekligt åt ett grymt öde.

Detta med en judisk ras är alltså nonsens. Som nämnts hade det skett ett omfattande utbyte av religion både till och från judendomen i antiken och därefter. Vissa judar ser ut som skandinaver, andra är helt svarta, många ser ut som södra européer eller nordafrikaner. Du hittar samma variationer i utseende bland judarna som bland världens folk någon annanstans. Och förresten: judarna skulle naturligtvis ha varit lika fullvärdiga människor om de verkligen hade varit en separat ras, vilket de inte är. Men antisemitism behövde en motivering, så folk accepterade struntpratet.

Internationell judendom

Vi har tidigare nämnt att judarna ofta var utmärkta köpmän: de hade sitt gemensamma hebreiska språk, de hade omfattande kontakt med trosfränder i andra länder och judarna hjälpte varandra med de olika marknaderna. Detta ledde till mycket avund och det gav upphov till myten om internationell judendom. Man sa att det fanns en slags mystisk, judisk, hemlig frimurarordning som hade makten att kontrollera världsutvecklingen och som hade långtgående planer för ett judiskt världsherravälde.

Det var särskilt från slutet av 1800-talet som man påstod detta. Ett viktigt dokument i detta avseende är Sions vises protokoll. De uppgavs vara protokoll från mötet för den första sionistiska kongressen i Basel 1897. Men de verkliga protokollen efter konferensen publicerades. De har ett helt annat innehåll.

Redan 1921 avslöjade The Times att dessa protokoll var en plagiering av ett verk riktat mot Napoleon den tredje. De har bara ändrats så att allt negativt tillskrivs judarna, istället för Napoleon den tredje. En ren förfalskning, alltså. Detta hindrar inte att de så kallade ”protokollen” användes i stor utsträckning i Nazityskland eller publicerats och använts i arabiska länder. Låt oss tillägga att vi som försöker förklara Israels situation i världen, kan bli frestade att önska att judarna verkligen hade så stor makt i världen. Men det finns inget som tyder på det, varken i FN eller någon annanstans. Och inte heller i SVT eller bland svenska medier.

Idén om internationell judendom har använts för att påstå att judar inte är att lita på. De har sagts villigt förråda det land de bor i. Men det finns inte något som tyder på att fler judar än andra folk har dömts för förräderi i de olika länderna. Under första världskriget var judar överrepresenterade bland dem som var dekorerade för mod, på båda sidor om fronten. Så de visade sin lojalitet mer än andra mot landet där de bodde. Och ändå: Efter kriget skyllde många tyskar förlusten på judarna.

Nazismen

Judehatet har frodats under de senaste 1900 åren, både i Europa och i den arabiska världen. Den nådde sin kusliga klimax under nazisternas försök att utrota judarna. Det finns några som har fräckheten att förneka att den judiska förintelsen ägt rum eller åtminstone att bagatellisera den. Vissa hävdar att få judar dödades och åtminstone inte i gaskamrar. Andra medger att det hände, men att det var mycket färre offer än de 6 miljoner som är det officiella antalet. Vi kommer nu att berätta lite om det.

Det anses bevisat att cirka 5 200 000 judar dödades aktivt av nazisterna, mest av gas eller genom skott. Dessutom dog många judar som ett mer eller mindre direkt resultat av svält, misshandel och kyla i fångläger, under transporter som ägde rum i öppna vagnar med ett minimum av mat och dryck sommar som vinter osv. Naturligtvis kan ingen säga med säkerhet vilka av dessa människor som ändå skulle ha dött av ålderdom, sjukdom eller olyckor under kriget. Men om vi jämför med normal dödlighet för den aktuella perioden ser vi att det fanns en överdödlighet på över en miljon. Det vill säga antalet 6 dödade judar är för litet snarare än för stort.

Det största förintelselägret kallades Auschwitz, och som alla andra sådana läger etablerade tyskarna det i Polen. Befälhavaren för Auschwitz var Rudolf Höss. Efter kriget ställdes han inför rätta. Där medgav han cirka två och en halv miljoner judar dödades i hans läger.

För dem som behöver bevis för att massutrotning med giftgas ägde rum finns det otaliga vittnesmål. De kommer från tyskar som deltog i det som hände, från några fångar som lyckades fly, några fler fångar som överlevde helvetet, liksom från icke-judiska tvångsarbetare från Polen och andra länder.

Av de cirka 2000 judar som levde i Norge, lyckades hälften att fly till Sverige eller Storbritannien. Resten togs av tyskarna och skickades till Tyskland. Omkring 700 av dem skickades vidare till Auschwitz. Av dem överlevde tolv kriget, elva män och en kvinna. Bara ett fåtal norska judar kom levande hem från Tyskland. Bland dessa få var den berömda psykiatrikern Leo Eitinger och Herman Sachnowitz. Den senare har skrivit boken “Det handlar också om dig” om hans hemska upplevelser.

Före kriget bodde 250 000 judar i Tyskland, 70 000 i Jugoslavien, cirka 1 miljon i Rumänien, 3 miljoner i Polen, 140 000 i Lettland, 600 000 i Ungern, 100 000 i Litauen, cirka två och en halv miljon i den del av Ryssland som ockuperades av tyskarna osv. Dessa siffror har inte tagits ur luften. Det finns otaliga vittnesbörd om platser där judarna var i majoritet, där vardagsspråket var jiddisch, där människor gick till synagogorna. I Polen var till exempel judar i majoritet av befolkningen i stora områden.

Vår fråga till nynazisterna och förintelseförnekarna är: Var finns dessa människor och deras ättlingar idag? I Polen finns idag bara några få tusen judar. Före kriget fanns det cirka tre miljoner judar där. Immigrationen till USA efter kriget har varit så begränsad att endast en liten del av alla dessa judar kan vara där. Det finns cirka två miljoner judar med europeisk bakgrund i Israel, och en stor del av dessa familjer kan dokumentera att de kom till Israel före andra världskriget. Så vår fråga är: Om miljoner judar inte utrotades i Europa, var på denna planet är dessa judar och deras ättlingar idag? Frågan kan naturligtvis inte besvaras. Sex miljoner judar mördades.

Situationen idag

Judehatet är fortfarande starkt i stora delar av världen. I Östeuropa skyller många på judarna om något går fel. Detta är kanske värst i delar av före detta Sovjetunionen. Många tror att det var judarna som gav kommunismen makten 1917, att judarna fick kommunismen att kollapsa nu, och dessutom beror bristen på mat på att judarna äter upp maten. Judarna har inget att göra i Ryssland idag. Men de får inte få resa till Israel, de måste straffas för sina påstådda synder. Alla judar måste straffas för alla judars verkliga och påstådda synder.

I vissa arabiska länder är det inte mycket bättre. Men det finns nu väldigt få judar kvar i arabvärlden. Nästan alla har flytt, de flesta till Israel. Fler judar har flytt från arabiska länder, än araber från Israel.

Israel existerar

Den stora skillnaden mellan då och nu är att Israel idag existerar, judarnas egen stat. Alla förföljda judar har en fristad där.